(Ur)laddad!

Från höghöjdstillvaron i Schweiz tillbaka till havsnivån på hemmaplan. Alpveckan hade bjudit på stärkande alternativ träning. Jag kände mig mentalt redo för årets sista träningsvecka. Träningen pekade dock på att jag var ur form.

Valère slott, på vänstra kullen. 

Tourbillon slott på högra kullen. 

I bakgrunden skymtar bergen.

Sista dagen i Saas Fee innebar en väntan på transitbussens avgång  15:00. Så börja-de färden nedför, på serpentinvägen. Vi mötte många bilar och bussar fullastade med skidgäster; till skillnad från vår lugna vecka verkade det bli fullt i backarna årets sista vecka. Efter bergsvägens vackra vyer (bl a  Matterhorn) styrde vi ut på motor-vägen. Även här kantades vägen av än den ena än den andra sevärdheten (bilden). Först vid midnatt nådde resan sitt slut.

Följande dag, måndag, stundade första ordentliga löppasset på mer än en vecka. Strax innan lunch snörde jag på Salomonskorna, utan slip-stoppers. Jag hann någon km så dippade pulsen ner till 90 och låg kvar där omkring under resten av löpturen, vilket var ovanligt lågt. På hemmarundorna brukar jag ligga över 130. Pulsen var nu också lägre än under löpningen på 1 800 meter i Schweiz...Det kunde knappast vara en effekt av höghöjdsvistelsen, inte heller var det ett utslag av dålig elektrodkontakt, för jag hade kletat på elektrodgel, Blågel från Apoteket. Kunde det vara fel på min vanligtvis väl fungerande prenumerationspremie? Kunde det vara så att pulsens märkliga beteende i Alperna, förorsakats av något så simpelt som ett batteri på upphällningen? 

Choklad med grädde på top-
pen, det är toppen på toppen! 
Här på Drehresturant Allalin
högstvärldens belägna, 3 600
meter upp, den snurrar runt
och har utblick över Schweiz
högsta topp, 4 545 meter.

En bit in i rundan kände jag hur snön sög musten ur mig; jag plöjde fram genom snö upp till knät och till ankeln, mest dock på stigar med lössnö. Slip-stoppers kunde ha varit till hjälp! Jag kände även av något ömmande lymfknutor i axlarna, som kan vara ett tecken på begynnande infektion. Enligt egna iakttagelser är det ett trötthetstecken. Rundan blev 12,5 km. På kvällen blev det soffvila och flera koppar julte med kryddor som kardemumma, kryddnejlika, kanel tillsammans med andra väldoftande ingredienser, och det gjorde susen för påfrestade slemhinnor.

Tisdagens form kändes lovande, jag var taggad för kvalitetstid på löpband. Jag tog på Puma Concinnity-skorna - de fungerar fint på löpbandet - men inte pulsbandet eftersom det fungerade dåligt. Knappt hann jag sätta benen i rörelse innan en känsla av klibb- och kallsvettighet kom över mig. Kanske det var en påföljd av den kopp varm choklad jag stjälpt i mig i all hast före passet :). Utan gräddtopping, men på "stålmjölk" (3% fett). Det kändes naket utan pulsmätaren, men jag litade på kroppen, det var onekligen till att acceptera en nedväxling. Den planerade snabbdistansen på 8 km kortade jag således ned till 4 km, med efterföljande joggminuter och på det lite fartlek. 

Efter en dags vila gjorde jag igår torsdag, ett nytt kvalitetsförsök på löpbandet. Pulsbandet satt på plats, laddat med nytt fräscht batteri. Återigen fick jag en svetthinna redan under uppvärmningen. Planen var 3*3 000 meter med 1 minuts vila mellan varje stint. Jag körde i lite lägre fart jämfört med mitt typiska tröskeltempo. In på andra intervallen ökade pulsen - pulsbandet fungerade! - till en högre nivå än förväntat. Alltså: högre puls men lägre fart. Den tredje intervallen kortades ned till 1 000 meter.

Något spökar, utöver pulshöjningen kände jag mig trött. Det finns  knapert med information om vad som händer i kroppen vid återkomst från hög höjd. Jag fann lite som pekar på att det tar några dagar att återanpassa sig till havsnivån, samt rekommendationer om lätt träning den första veckan. Jaha, så snart borde det gå lättare. Redan igår kväll, tycktes det vända, jag kände mig tipptopp igen. Hoppas att det håller i sig. Nu på årets allra sista skälvande timmar ska jag ut på en gott nytt år-runda (med slip-stoppers på). Gott nytt år alla löpare och läsare! Nedan får ni njuta av ytterligare en Saas fee-vy!

Blodsmak, pudersnö och chokladberg

På tredje eftermiddagen, efter "puckeltuggande", en och annan framgångsrik carvingsväng, och stadiga alpfrukostar och -middagar, skulle jag väcka liv i slumrande löparmuskler. Jag skulle ut på en sväng på höglänta Saas Fees gator, i snömodd och bland skidklädda flanörer. 

Jag startade rundan i sakta mak i lätt uppåtlut, från vårt hotell Sonnenhof. Pulsklockan förtäljde ingen större ansträngningschock – 120 i puls, trots att flåsandet blev påtagligt direkt. Byn är liten, drygt 1 600 invånare. För att förlänga rundan tog jag in på alla möjliga gator, förbi liften Alpin Express som klättrar upp till bergsvidderna, fortsatte in i stråket med afterski i full gång, kom så in på huvudgatan med alla boutiquer och presentaffärer, slutligen in mellan små och stora stockhus och härbren. Uppför. Frekvent flåsande, som inte åtföljdes av en pulsstegring i samma dimension. Blodsmak i munnen. Pulsen borde också ha ökat, märkligt... Jag höll på i 30 minuter, varken mer eller mindre.

Fina stockhus.

Saas Fee ligger på 1 800 meter över havet. Den lägre syrehalten – på 2 000 meters höjd 80% av havsnivåns – leder till frekventare och djupare andning. Höghöjdsförhållandena orsakar ökad vätskeförlust, samt ökad uttorkningsrisk av luftvägarnas slemhinnor (=sämre skydd mot infektioner). Påfrestningar jag kände av, efter första dagen i skidbacken var jag matt och urlakad när jag satt ner för den myndiga fyrarättersmiddagen med en del rätter typiska för området, andra inte. Av det mer typiska slaget och som serverades vid denna måltid: ångande het soppa baserad på buljong – ett välkommet inslag för att åsterställa salt- och vätskebalansen. Efter maten var jag färdig för sängen.

Dagarna svepte förbi. Julhelgen nalkades, som en julklapp från ovan damp det ner snö i massor, några dm i byn, än mer uppe i bergen... Favorit var den opistade, svarta backen vid Felskinn-stationen; oceaner av fluffigt puder så långt ögat kunde nå, när man kastade sig utför omfamnades man av det svala vita havet och fylldes av känslan att flyta fram... Backen låg på 3 000 meter, för att nå dit, skulle två trappor – 47 trappsteg – bestigas efter liften. Den "klättringen" fick igång cirkulationen...

Främst skidade vi på 2 500 till 3 000 meters höjd, då och då tog vi tåget till pisterna högst upp, på 3 600. Metro Alpin, världens högst belägna t-bana. Fascinerande. Valet att bana väg rakt genom berget, framför vanliga liftar, grundades på att man ville konstruera en snabb transport med hög säkerhet, samt minimera åverkan på känslig glaciär- och alpmiljö.

Dagen för hemfärd skingrades de snötunga molnen, solens strålar nådde ända ner i grytan där Saas Fee ligger, det var perfekt väder för att fota. Den fina sikten lät oss under transitresan få se "Tobleroneberget" – Matterhorn – i fjärran (i granndalen), se nedan.

Jag nöjde mig med en löprunda den veckan. Kroppen hade fått utstå påfrestningar ändå; en hel del skidåkning och massor med trappor på hög höjd. Nog borde det ha bidragit med positiva effekter på konditionen...

Narnia? Nepp, i utkanten av Saas Fee. De stora träden är lärk. Schweiz 
högsta topp, Dom, 4 545 meter, kan vara en av topparna på denna bild.

"Tobleroneberget" mäter 4 478 meter. Här sett från transitbussen. 
Förpackningen på nämnda choklad ska vara i form av denna alptopp.

Träningspussel och alptoppar

Bitarna i träningspusslet börjar falla på plats, det är bra, då jag under Alpresan ska utvärdera och planera inför 2011, främst mitt företagande om hållbar utveckling, men det blir även tänk kring motivation och träning 2011.

På söndagsmorgonen, innan avfärden till Alperna, visade det sig vara tidsoptimistiskt att tro på att klämma in en löprunda i slutskedet av packandet. Således stannade förra veckans distansmätare på knappt 64 km.

Höstens tankegångar har glidit in i andra banor under årstidsväxlingen till vinter. Målet på 60 km inger fortfarande känslan av att det är en hel del att springa i vintertid, en mängd som jag aldrig tidigare varit i närheten av så här års, men jag ska öka (uppåt 80 km), för att klara formtoppningen i vår.

Utöver mer mängd, är kvalitet en pusselbit i uppstyrandet av träningen. Som du kanske förstått, är kvalitet en utmaning för mig, både att hitta fram till lämplig nivå, samt att pressa mig förbi komfortzonen. Att börja kvalitetsträna är för mig, kanske som det är för den otränade att komma igång med träningen. Jag är ovan, rutinerna saknas och kroppen sparkar bakut i protest - framför allt reagerar psyket, och det är lätt att ge upp innan ansträngningarna hunnit bära frukt. Men, prövoperioden verkar nå sin ände, jag börjar tycka om att pressa mig, tänja gränserna, se vart det leder! 

Kvalitetspassen förra veckan utgjordes av tröskelträning, med olika upplägg. Första passet var snabbdistans i 34:30 minuter, med inledande uppvärmning och efterföljande nedvarvning, totalt 12 endorfinfrisättande km på rullbandet. Andra passet var 2*3000 meter, med 1 minuts joggvila. Egentligen hade jag velat köra 3 repetitioner, men det är sundast att skynda fram med tillförsikt med kvaliteten (=jag prioriterade bort den intervallen!).

Nog om löpningen. Den här veckan går, förutom i hållbarhetstänkandets, även i skidåkningens tecken. Nära två dygn har jag befunnit mig på 1 800 meter och däröver. Det är lätt att bli påmind om höjden, tar man den smala hotelltrappan i raska steg rusar pulsen iväg. Hotellet som härbärgerar oss andas mystysk- eller österrikisk alpstil och ligger mitt i lilla gemytliga Saas Fee.

Första åket var en upplevelse á la första-åket-för-säsongen-skakiga ben. Pisterna är fina, sikten varierande. Alpnaturen här är hänförande; turkosskimrande, framvällande, bulliga, brutalt vackra glaciärer, omgivna av högt spretande och vassa alptoppar, vart man än skådar. Om bara solen behagat titta fram, vilken vy…

Drömska dimmor dröjer sig kvar på dagen...

Till topps!

Nu är det klappat och klart - det blir en alpresa i juletid! Skid- och konferensresa. En alpvistelse kan träningsmässigt leda till intres-santa höghöjdseffekter. Fram till avresan laddar jag med intervall- och långpass, det senare sker så klart i snön.

Resans destination är en liten bilfri bergsby belägen på hela 1 800 meters höjd, omgiven av flera mäktiga toppar inbäddade i 170 cm snö, toppar som sträcker sig 4 000 meter upp i skyn! 

Hög höjd, lägre syrehalt, får kroppen att genomgå en rad anpassningar; det bildas fler röda blodkroppar, förbättrad buffertkapacitet i musklerna (förmåga att neutralisera mjölksyra), effektivare energiförsörning till följd av minskat avstånd mellan kapillärer och muskelceller, för att nämna några effekter. Många toppidrottare åker på höghöjdsläger, exempelvis Isabellah Andersson, inför Dubai marathon. Men jag ska glida utför bergsidorna på lagg, i en vecka, och det är en kort tid, så om jag åtnjuter någon positiv bieffekt är det bara en bonus likt en julpralin! 

Packplaner. Första tanken var att lämna löpningen hemma. Andra tanken var att ge plats för...några löpargrejor. Efter pist- och offpisttuggandet kan det göra gott med en skaka-liv-i och- sträcka-ut-löparmusklerna-runda.

Innan det bär av i helgen vill jag hinna med flera löppass. I förrgår klippte jag till med snabbdistans på löpband. Efter 2 km uppvärmning tryckte jag upp farten till 13,9 km/h. Ambitionen var att trampa på i det tempot i 8 km, med kriteriet att det skulle gå kontrollerat till. Inga stumnande ben. Tröskelfart, hur finner man den? Men jag tror att jag grejade det. Pulsen pickade stadigt på i 161-163, fram till efter ca 20 minuter, då hände något, en ökning till 166 som hotade att närma sig 170, sedan hasade pulsbandet ur position. Det var bra att köra vidare utan pulsregistrering, för det är lätt att stirra sig blind på dessa siffror, som ju bara är en parameter bland andra. Felkällor finns. Pulsen kan bli högre än normalt i det förhållandevis varma gymmet, och jag är värmekänslig. Det fanns krafter kvar när jag sänkte tempot till nerjogg. Efter 57 minuter på bandet väntade styrkeövningarna.

Under gårdagen letade sig snöovädrets vinande och ylande in genom hus och väggar. Först på kvällskvisten letade jag mig ut för en kort, lugn snöpulsarrunda. Krafterna skulle sparas inför dagens tuffa tag på löpbandet. Intervallträningen är säkert bra att ha i benen när jag tar mig nedför alpbackarna, tjoho!

Intervallångest

Kvalitetsträning, huh, tanken tenderar att framkalla rysningar; känslan av lungor ansträngda till bristningsgränsen, som ändå inte verkar räcka till för att syresätta pumpande benmuskler, och så, en svirrande känsla i huvudet, en kroppens bön om att stanna. 

En snabb tillbakablick på föregående veckoslut: vädergudarna i Norrland var nådiga, -13.8 grader på söndagen, det tillät en kort tur och därmed var det i hamn, veckomålet på 60 km. 

För att få en uppiggande formprövning hade jag tänkt delta i Rogers bergstävling den 13 december. Sex gånger ska man (springa) uppför de 450 metrarna hisnande Hammarbybacke. Efter varje toppstigning ska man nedför backens baksida, runda backens fot, och sedan, tillbaka på framsidan för nästa stigning. Arrangemanget återkommer några gånger om året, en gång har jag stiftat bekantskap med det. Och jo, jag tog gångpauser uppför branten. Men, ett andra möte med backen får vänta, då denna så kallade lucia-edition blir inställd, för backen har intagits av skidåkare. Det är synd, för det skulle sitta fint med ett formkvitto, samt att få backträning av bästa sort och vara med på en tävlingssammankomst i vinterns tävlingsöken.

När nu mängdnivån är nådd är det läge att ta tag i kvaliteten, där brukar jag sakna disciplin. Utomhus ska jag fortsätta med distanspass, inga försök till fart eller kvalitet där. Inomhus däremot, ska jag växla upp från de på löpbandet trevande  fartträningförsöken.

Gårdagens löpbandspass utgjordes av intervaller på 2 km, med tre minuters joggvila mellan varje. Under sista intervallen av tre, segade sig pulsen upp till 180. Om jag ligger i, nås nivåer på 175-178, för att passera däröver måste jag jobba rejält hårt, i mitt tycke. Vilken genomkörare, jag svettades ymnigt och var tomteröd i ansiktet, klart rödast av alla gymbesökare! Efter en mils löpbanstuggande klev jag av, jag hade sedan tidigare den här veckan 7 km löpband i benen. Kroppen tycks dock ha anpassat sig till både löpbandet och det hårda underlaget ute. När jag pustat ut i några minuter körde jag igenom styrketräningsprogrammet.

Den fysiska belöningen, endorfinerna, efter ett hårt intervallpass är i en annan klass än det efter en dåsig distansrunda. Igår kickade ett endorfinpåslag utan motstycke in, och det ska erinras, om motivationen tryter inför eller under kvalitetspass. Mja, det som behövs för motivationen är en tydlig målbild; framöver ska det minsann köras kvalitet, så det så!

Hemma igen, grundade jag för en andra belöning genom att sätta en deg för en sats saffransvanlijbullar, som nygräddsdoftande, gyllengula och fluffiga var färdiga lagom inför fredagsmyset. 

Nu ska jag ut och bränna bullar, det är långpassdags! Skogen och snön väntar därute! Sedan väntar bullarna ;)

Titta  länge på bilden och föreställ dig att du frossar i massor

av gyllene, saftiga saffransbullar, eller något annat mumsigt
som du gillar att sätta tänderna i, då blir du snabbare nöjd när
något gott inmundigas, enligt Science. Meddela gärna om 
knepet fungerar för dig eller är verkningslöst.

Köldknäpp

Köldknäpp. Kvicksilvret höll sig envist kvar vid -10. Sedan dalade temperaturen ännu mer. En och annan snöflinga dalade också. Motivationen var däremot på uppåtgående. För 60 km löpning per vecka, det målet skulle nås just denna vecka!

Måndag kväll och -11 grader. Jag klev något tvehågset ut genom dörren för att möta kylan. I 40 minuter sprang jag. Tisdag eftermiddag orkade termometern upp till -9. Lite mer härdad än tidigare, tog jag en timslång runda. På dessa pass trotsade jag kylan med kläder i lager på lager; underställsbyxor, tights, dubbla underställströjor, vindjacka och mössa, samt en buff över hals och haka. Vintern slog tillbaka med bitande vind som trängde in på bara huden på framsidan av låren och armarna. 

Onsdag sjönk kvicksilvret några snäpp ytterligare. Jag bytte ut en underställströja mot en skidjacka som åkt Öppet spår, samt drog jag på ”rånarluvan”, balaklavan, vilket lindrade den riviga känslan i halsen, men dessvärre gav viss kvävningskänsla. Jag höll ut i 51 minuter.

Vinterkylan är en sak, vinterunderlaget en annan. Det stelfrusna, hårda underlaget måste kroppen få anpassa sig till. Min strävan är att fortsätta på den inslagna vägen på småstigar och i terräng, där snön ligger otrampad och mjuk. Men när mörkret har fallit, har jag hållit mig till mer stadsnära stråk, på vältrampade stigar och plogade cykelvägar. Det hårda underlaget har känts lite i lederna. Jag drabbades även av gäckande smärta i vänster fot, som skulle kunna härledas till väl snabba, ambitiösa och många pass på löpband - i innebandyskor... Jag fortsatte att springa, men då främst utomhus, och besvären försvann efter någon vecka.


Sedan några dagar tillbaka vistas jag i Norrland. Lördag visade termometern på barmhärtiga -10,5 grader - tidigare i veckan hade detta köldhål -22! - därmed skulle veckans långkörare genomföras. Hur långt eller länge, det fick känslan avgöra under resans gång. Jag kände mig stark där på den kuperade, lätt snötäckta och öde skogsbilvägen. Backe följdes av backe, vissa långsträckta som alppister. En av "värstingbackarna" är 1 km lång! Takten var maklig, ändå var det enkelt att hålla pulsen över 150 slag, den klättrade upp till 165 i de långa backarna. Oj, så bra träning. På tillbakavägen bar det mest utför. En rejäl runda resulterade det i, 1 timma och 56 minuter som snittade på hyggliga 5,05 minuter per km.

Veckans återstående 8 km tillryggalägger jag förhoppningsvis imorgon söndag, om vädret så tillåter.


Skogsbilväg när den är som bäst!

  

Träningsmängd i vintertid

Kommer du ihåg den lilla historien om solen och vinden som slår vad om vem som snabbast kan få kläderna av mannen? Likt den stretande mannen som håller allt hårdare om sina kläder ju mer vinden blåser, ska jag genomföra löpningen i vinter. Håll i hatten!

I förmiddags stundade veckans långpass. Nattens snöfall bäddade för en fluffig skogstur. Allt var begravt i ett luftigt snötäcke som såg vackert och inbjudande ut, likväl bjöd på tuff träning. Det är mysigt med riktig vinter.

Genom att ta små steg fick jag fäste så pass att jag tog mig framåt i lössnön, men lufsandet frestade på och påkarna blev allt mörare under rundans gång. Efter 1 timma och 53 minuter återvände jag in i värmen. Dagens långkörare i Narnia-marker låter hurtig, kanske du tycker, och får intryck av att löpningen flyter på, men jag ska bekänna att det tar emot att trä på löpmunderingen och ta det stora klivet över den mentala tröskeln.

Motivationssvackan går att relatera till att målbilden är mindre utmanande så här under eftersäsongen jämfört med under tävlingssäsongen. När motivationen avtar är det lätt att skylla på vintersolens bleka strålar, den bitande kylan, det kompakta mörkret eller underlaget som växlar mellan modd och isgata. Dessa hinder kan få även den enträgnaste ultradistansare och tillika hårdhudade norrlänning att välja att kura i värmen inomhus.

Kommande veckas mål är satt till 60 km, och kommer att gälla året ut. Därefter lägger jag i en högre växel igen. Den här målbilden är realistisk och till och med trygg - vilket garanterar att man når fram - särskilt med utgångspunkt från toppmånaderna april till och med september, där en typisk vecka innehöll runt 9 mil.

Gymmet kan förstås bli en tillflyktsort när Kung Bore håller oss i sitt frostiga grepp. Så är det för mig också, jag tar till skadeförebyggande styrketräning och enstaka intervall- och tempopass på löpband. Styrketräningen ger utdelning. Efter ett par månader med allsköns ben- och bålstabi-litetsövningar känns knäna starka och stelheten i dem är borta, hamstrings har stärkts - muskler som varit något av en akilleshäl mot slutet av säsongen. Hittills har jag annars varit tursamt förskonad från känningar och skador, trots att jag skippat styrketräning (samt stretching), men med tiden har jag kommit till insikt att det är trevligare att förebygga än rehabilitera.

Låt oss återknyta till vadslagningen mellan solen och vinden. Det är förstås solen med sina värmande strålar som får av mannen kläderna och därmed vinner. Så, i brist på en tydlig målbild, lär solens värmande strålar om våren locka ut den löpare som räds vinterns utmanande förutsättningar!

Vinterlöpning!

Motivation. Vinter. Tufft, men samtidigt finns det trevliga aspekter med den rådande årstiden. Första långpasset på flera veckor genomfördes medan snöflingor singlade ner.

Motivationen låg nära nog på topp när grundträningen skulle sparkas igång för ett par veckor sedan, därför kom det som en kalldusch när kroppen inte matchade den mentala förberedelsen! De första två, eller möjligtvis tre, löprundornas känningar här och var, var acceptabla, för de var övergående. Men att farten försvunnit ur kroppen för obestämbar tid...agr!

Ungefär samtidigt som jag var tillbaka i löparspåret, gjorde Kung Bore sitt intågande. Det innebär hårt underlag, ibland is, ibland snö. För att möta de bistra förhållandena ska jag ta mig i kragen och köpa ett par slip-stoppers, för varken att dubba några av mina nuvarande skor eller köpa vinterskor, tilltalar mig. Vinterlöpning har sin tjusning. Frisk och krispig luft. Jag tycker om när det är svalt när jag springer. Det som vållar mig huvudbry är att bedöma ansträngningsnivån när kilometertiden ökar med 15 sekunder eller kanske mer ändå. För tillfället är också pulsen lite svårbedömd, då jag nyligen gett blod.

Så, äntligen, i lördags lossnade det! Långpass i några centimeters nysnö (och mer snö singlade ner) ovanpå den gamla snön, i skiftande terräng, blev som en återuppväckelse! Snart nog, efter 10 lugna inledningsminuter, förmådde jag enkelt lägga mig snäppet över farten för lätt distanspass, cirka 5.13 minuter per kilometer. Fästet var bra! Jag yrde fram i vinterskogen, ömsom på upptrampad stig, ömsom i "obruten" mark, i snö som jag var först att röra mig fram genom. Skaren brast under fötterna, men därunder var det ändå så pass fruset att jag oftast klarade mig från att sjunka helt igenom den underliggande isskorpan. Blöt om fötterna blev jag förstås ändå, för många var de blöthål och myrmarker som kantade min väg genom markerna, men inte fick jag kalla fötter för det! Prick två timmar blev sprang jag, vilket var rundans mål.

Hur möter du vintern? Nöter du på löpbandet, utrustar du dig med vinteranpassade skor eller inväntar du våren?

Efter vila kommer grundträning

När slutet av oktober månad nalkades var tävlingssäsongen till ända. En intensiv höst med flera tävlingar gick nu in i en fas där vila stod på agendan. Skulle jag få springabstinens dessa 14 dagar med vila, skulle det krypa och spritta i benen? Ingen fara på taket. Löparskorna fick vara ifred där de stuvats undan i hallskåpet, till och med nyinvesteringen, Puma Night fox-skorna, fick stå osprungna.

Vilan var nog välgörande, den kanske bidrog till min tilltagande motivation, längtan och energi inför den stundande grundträningen. Jag drömde mig bort till roliga tävlingar; både gamla favoriter som Munkastigen trailrun, men även till uppslag på nya spännande utmaningar, exempelvis Vertex fjällmarathon, 43 km i fjällmiljö med 1800 meter höjdmetrar...

Löpvilan avbröts efter 10 dagar, då hakade jag på ett par träningsivrare på språng ut i skog och mark. Vi trotsade vädrets makter, vilka bjöd på strilande regn denna höstförmiddag. Trion tog in på en stig med långsmala hala spänger korsande myrmarker, sedan kom stock och sten i marker mättade med vatten efter en tids myckna regnande, och detta skiftande underlag kombinerat med prat, höll farten nere. Vår modesta transport framåt till trots, efter en timma började en molande protest komma från trakten av sittbenen. De senaste veckornas femmilslopp hade satt sina spår i kroppen.

Fyra dagar därpå var det dags att komma igång med känna-sig-för-löpning. Hamstrings var lite stela och ömma ännu, men mest påtagligt var det ändå att den forna formen kändes brutalt bortblåst, likt de sista löven från trädens grenar under en höststorm. Nya vindar kommer dock att blåsa in, visst luftmotstånd är ett överstigligt hinder, precis som en och annan dm nysnö...

Nu är det dags för ett långpass, med siktet inställt på två timmar. Hrm, det kan bli halt och slitsamt med vanliga skor. Jag kanske borde införskaffa ett par slipstoppers? Vi kanske ses därute i snön!  

Jättelångt och jättekul! Del 4

Skulle slutet på Jättelångt bli Jag hade nu sprungit länge vid kusten och den pittoreska ateljén – min målbild – borde dyka upp när som helst!

Steg för steg avancerade jag, nu på asfaltsväg genom ett sommarstuge-område. Mina ben började tappa spänsten. Jag tog till en undergörande energigel med härligt koffein, som jag haft fasthäftad på insidan av shortsen. Koffeinets effekt går att diskutera, det ska väl ta någon timme innan det verkar, har jag för mig, om det ändå skulle hinna verka var innehållet 50 mg, vilket motsvarar en ynka halv kaffekopp (jag hade behövt tre koppar!). Nåväl, sockret borde i varje fall ha gett mig en snabb kick, och jag tycktes förmå att traggla på med snäppet högre stegfrekvens. Smal asfaltsväg blev så mjuk skogsstig, sedan styrde banan av från leden rakt ut i obanad terräng. Här förelåg viss risk för att villa bort sig. Utöver att stigen försvann i vegetationen, var knappt heller snitslarna som arrangörerna satt upp synliga, en del hade hamnat på marken där de lågt halvt dolda i blåbärsris, skvattram och mossa. Jag höll dock korpgluggarna på vid gavel, stint stirrandes efter snitlsar, samt ateljén.

Så här såg leden ut ibland. På vardera sidan av leden,
som du kan ana till vänster om den lilla granen mitt i 
bilden, finns det faktiskt en orange ring.

Istället för ateljén dök P:s gestalt upp i blåbärsriset, vilket för all del var en trevlig företeelse, särskild med tanke på att han förvarnade om ett halvklurigt parti längre fram, där banan delade sig. Efter vad som upplevdes som en evighet framträdde ateljén, nästan dold i de inrullande dimsjoken, lika vackert belägen som i minnet. Futtiga ynka 4 km kvar nu, på en stig som säkert också Engström vandrat på, förbi densammes fiskdamm, häststall och bostadshus, i nämnda ordning. Efter konstnären tillika författarens hemvistområde nalkades den lilla hamnen, nu skymtade jag båtbodarna och runt hörnet på dem började det efterlängtade upploppet, när jag nådde dit spurtade jag som sig bör! Jag var i mål! Det första som slog mig var hur pigg jag kände mig, nog hade jag kunnat ta ut mig mer...I målområdet tog P. emot mig, han var nog tröttare än jag – det tar på krafterna att vara supporter nästan en hel arbetsdag, i timmar räknat! Min placering blev en 2:a plats, Anna vann!

Vid en summering av Jättelångt ska jag erinra mig själv att jag stod inför min hittills längsta löpdistans, en utmaning där jag strävade efter en trevlig upplevelse, och tidsmålet på 7 timmar var underordnat upplevelsen. Jag kan konstatera att jag dels fick ett härligt löpäventyr, dels klarade jag mitt tidsmål. För att nå målet ingick lyckade strategier rörande val av skodon och kläder. Brooksskorna, vanliga löparskor med slät sula och en del dämpning, fungerade oklanderligt, jag var helt förskonad från skavsår såväl som andra möjliga och omöjliga nötnings- eller slitningseffekter av sju timmars löpning. Under långloppen har jag fått lära mig att sådant som fungerar under två eller tre timmar, kan vara helt galet fel ett par nötande timmar senare. Vid Jättelångts start var det en förhållandevis halvvarm typiskt svensk sommarmorgon, så klädvalet, korta tights och t-shirt, medförde inget större huvudbry. Ibland är det mer svårbedömda och luriga väderleksförhållanden. Är det kallt på morgonen, kan det kännas frestande att välja heltäckande på armar och ben, vilket kan bli en pärs senare på dagen om temperaturen når uppåt 12-15 grader. Vid valet av ”vätskesystem”, tog jag bältet istället för camelbackryggsäcken, vilket visade sig bli ”rätt”; det var förvisso en dag som krävde sin vätska, men kontrollerna var många och det var lätt att klara sig med 7 dl medhavd vätska.

Dimman rullade in.

Hur var det med felspringandet? Åtmin-stone 2 bonuskilometer tillryggalade jag vid den andra avstickaren, enligt mina betraktelser av kartor på Internet. Om jag därtill adderar strapatsen på Svärmors-stigen, innebär det att jag passerade 70 km med råge! Hur mycket tid de här  extraturerna kostade mig är det svårt att spekulera i, men...OM jag studerat kartan innan loppet, då hade jag kunnat vara förberedd på de svårorienterade partierna…OM – oavsett förberedelser med kartstudier eller inte – jag varit lite mer observant medan jag sprungit eller vänt om när det plötsligt blev ett stort glapp mellan snitslar eller markeringar… Så hade utfallet i tävlingen kunnat bli annorlunda. Men, som det gamla visdomsordet passande nog säger: det man inte har i huvet får man ha i bena!

Jättelångt och jättekul! Del 3

Jag pustade lättad ut, jag hade undkommit den svårframkomliga terrängen på klippstranden (Svärmorsstigen) och var åter på säker mark, det återstod cirka 15 km av Jättelångts 68 km...

Jättelångt och jättekul! Del 2

Jag befann mig ett par mil in i tävlingen Jättelångt och det återstod 48 km att springa. Efter två mil i sällskap med en annan löpare var jag utlämnad åt mig själv, samtidigt som jag hamnat i en trötthetssvacka... 

Jättelångt och jättekul!

Mitt löparår har utmärkt sig: Förutom fler sprungna mil än någonsin och vinst i Peppes trailcup, gav jag mig i kast med att spränga gränsen för ultradistansen, jag tog steget från beprövade 50 km till okända 68 km. 

Tillbakablick på Peppes cup - vätska, skor & målsättningar

Efter vinsten i Peppe-cupen, känns det tillfredsställande att blicka tillbaka på den avslutade säsongen och de enskilda tävlingarna. Var målsättningarna rätt? Var skovalen rätt? Var vätskemängden rätt? Var träningen rätt? De här funderingarna gnagde i bakhuvudet under pågående säsong, särskilt beträffande vätskan, med tanke på att all vikt ska multipliceras med antalet stegisättningar, som under ett 50 km lopp överstiger 40 000...

Mot målet!

Drygt halvvägs in i Markusloppet hade jag sprungit fel, jag befann mig på "Unos runda" istället för på Skåneleden, mitt i en granplantage. Utan vidare reflektion hade ja valt att fortsätta framåt istället för det "säkra" alternativet, att vända tillbaka till korsningen där jag sprungit fel...Hur skulle det nu gå med min ambition att komma på minst en fjärdeplats, för att ta hem cupen?

Under min irrfärd bland tättväxande granar stötte jag turligt nog på en grupp vandrare, och fick bekräftat att stigen mycket riktigt skulle ansluta till leden längre fram. Det skulle den göra om några hundra meter. Jag pustade lättat ut inombords, men fortsatte ändå i det högre tempo jag fallit in i sedan felspringningen. Efter några hundra meter var jag fortfarande i granfältet, som tycktes fortsätta i all oändlighet, den lilla sliriga lerstigen likaså. Jag pinnade envetet vidare. Så fick jag se ljuset i tunneln, granarna glesnade, och jag var tillbaka på leden... men åt vilket håll skulle jag?! Jag var helt desorienterad, men valde trots förvirringen rätt riktning. Plötsligt hörde jag steg tätt bakom mig från ett par andra löpare, vilka sedermera passerade mig. Jag kunde inte minnas när jag senast sett dem, kunde de ha legat före eller efter mig innan jag sprang fel? Jag tordes inte ta upp ämnet med dem...för tänk om jag, tur i oturen, råkat ta in på en rejält kortare genväg, och hamnat framför ett helt gäng löpare! Vilka konsekvenser skulle det kunna få? Diskvalificering? Bättre då att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det regnade. I skrivande stund ler jag åt mitt överdramatiserande av eventuella konsekvenser av min lilla avstickare, men där i skogen var det allvar!

Tillbaka på rätt kurs fortsatte jag springa på i mitt nyfunna, raska tempo. Med flyt i steget transporterade jag mig förbi ganska tråkiga omgivningar, det var kalhyggen omväxlande med täta granskogar och blandskog. Den allra tråkigaste biten pinfärskt kalhygge, slapp jag dock undan, tack vare den lilla avstickaren in i plantagen!

De framförvarande killarnas ryggar var ännu inom synhåll. Det ingav förtröstan att jag inte sackade efter dem på den långsträckta biten grusväg och asfalt. Men killarna verkade ha kommit i otakt, den ene syntes ha kroknat lite, eller så hade den andra lagt i en högre växel. Sakteliga knappade jag in på eftersläntraren, för att komma upp jämsides med denne, som var engelsktalande och faktiskt frågade om jag varit vid vändpunkten, för han tyckte sig inte ha sett mig där… Så...märkligt, hade det något med min avstickare att göra?! Jag svarade kort och gott ja på hans fråga och utvecklade mig inte mer. Han berättade att han sprungit alla de tidigare fyra åren loppet arrangerats. Det var ett välkommet avbrott från umgänget med mina egna trötta löpartankar att utbyta några ord med en annan löpare.

Leden svängde in på hagmarkerna, och med betet dök färisterna upp, de utformade som stegar. Jag hävde mig stelbent uppför var och en av de lite fukthala pinnarna och ned på andra sidan. Mitt rutinerade sällskap informerade mig om att det, troligtvis, återstod mindre än 10 km. Klockan tickade på minut för minut, jag började på allvar inse att jag skulle klara skamgränsen på 5 timmar. Benen kunde bära mig långt längre, i sitt oförändrade ömma tillstånd, som så här långt in i loppet var fullt godtagbart. Pulsmässigt var ansträngningen medelhög, runt 160-166, där den legat under större delen av andra halvan av loppet. Den nivån är ganska hög, men inom ett intervall jag av erfarenhet vet att jag kan nöta på i.

När åsarnas branter reste sig framför mig, slog jag av på takten och gick i de brantaste partierna. För att få lite spurtenergi klämde jag i mig en av mina medhavda energigeler med koffein. Den kladdiga halvtransparenta citrussmakande substansen påminde om en kroppslig vätska, vars beskrivning jag låter bli att gå närmare inpå!

Slutligen började det brännas på allvar, vi var så nära målet att första skylten med avståndsangivelse till Skryllegården dök uppp - 5 km! Jag gnetade och stretade på ett tag till, innan jag fick förnyade krafter, i tron på det nära förestående målet. Målet lät dröja på sig och medan jag misströstade fick min medlöpare ny energi och drog iväg. Motlutet ökade allt mer, jag bet ihop, långt där framme fick jag syn på det uppspända målskynket - samt vinnartjejen! Hon såg ut att ha stått där ett tag. Min älskling fanns också där och välkomnade  mig.

Väl i mål tordes jag nämna felspringningen för en av arrangörerna. Han sa att "Unos runda", som jag sprungit, inneburit ytterligare någon kilometers löpning för min del...kanske lite längre ändå. Så var det med den saken, tur det, nu kan jag sova lugnt om natten. Och apropå Unos runda, så är den uppkallad efter långlöparen Uno Jönsson, som vid 80 år fyllda fortfarande är fysiskt aktiv och leder stavgång två gånger i veckan! I sin ungdomsdagar hade han ett tassande, vägvinnande steg och tog åtskilliga fina placeringar i tävlingssammanhang.

Sluttiden blev 4.37, vilket resulterade i en andraplacering. Långt ifrån min målsättning på 4.15, men jag hade uppfyllt det mål som var mitt huvudmål - att ta hem segern i Peppes cup! I ivern att prestera och kanske slå personbästa på 50 km, hade jag nästan tappat fokuset. Nu när jag klarat löpsäsongens mål, så ska jag ägna mig åt vila och återhämtning, härligt, det också! 

Dags att knyta säcken - sista tävlingen i Peppes cup (så långt benen bär!)

Mitt mål för 2010 var att vinna Peppes trailruncup, som är en serie med terränglopp längre än maradistansen. Det första loppet på 75 km i det tuffa Ursvikspåret, har jag inte sprungit. För min del blev det första loppet i årets serie Munkastigen Trailrun, 44 km genom den mytomspunna Tivedenskogen. Båda dessa lopp gick tidigt i våras. I början av oktober var det dags för SUM, 50 km. Både på Munkastigen och SUM kom jag trea och inför den avslutande tävlingen Markusloppet, 50 km, i slutet av oktober, var mina chanser goda att ta hem cupsegern!

Markusloppet

På fredagen, dagen innan Markusloppet, inleddes Löparäventyret med tåg ner till Lund, där Peter och jag checkade in på lilla gemytliga och anrika Hotell Ahlström i centrala Lund – stadens äldsta ännu verksamma hotell. 

Fredagsmiddagen gav en sista möjlighet att ladda kroppen med mys tillsammans med Peter samt energi som skulle kunna tillgodogöras under loppet, så det blev ett rejält skrovmål på ett hamburghak. Några timmar senare maximerades kaloriintaget med dessert under en stunds fredagsmys på Stortorget Bar café & restaurang. Jag valde en chokladfrestelse i tre lager, Browniebakelse med chokladmousse och ljus chokladtopping samt havtornsreduktion; längst ner browniebotten, följt av ett tjockt lager chokladmousse, som i sin tur var krönt med ett chokladkolatäcke. Till chokladbomben  drack jag en cappuccino. Peter mumsade i sig en Lemontarte med italiensk maräng. Passande nog var mitt val det största och mäktigaste!

Regn och blåst mötte oss när vi kom ut från hotellporten på tävlingsmorgonen. Det var milt, enligt prognosen skulle kvicksilvret nå upp till 10 grader vid lunchtid. Shortsväder! Med tanke på regnet gladdes jag åt valet av hotellnatt istället för vindskydd ute vid frilufts- och motionsanläggningen Skryllegården, där starten skulle gå. Vindskyddet hade övervägts som alternativ, då den kommunala helgtrafiken visat sig ha sina begränsningar, men istället kunde vi åka med en av arrangörerna de två milen till landet.

Jag höll fast vid shortsen, trots den råkalla blåsten och åsynen av de andras sköna heltäckande tights. Ett par kilometer in i loppet hade jag fått upp värmen. Det räckte också med 2 km för att notera hur det var ställt med mina benmuskler, varje steg ömmade. Slitna ben redan, ett trötthetstecken som borde dyka upp först efter ett par timmar! Ett scenario spelades upp i mitt inre; hela loppet skulle bli en mardrömsplåga i jakten på de för mig eftertraktade poängen i Peppe-cupen. Det gällde att knipa åtminstone en fjärdeplats för att bli cupsegrare…Ett steg i taget, i kilometer efter kilometer, med förhoppningen om att musklerna skulle mjukas upp och obehaget lindras. När jag accepterat att jag skulle få dras med mina värkande ben i 5 mil, gällde det att fokusera på något annat. Naturen! Jag var mitt i en ståtlig bokskog, där såväl trädgrenar som underliggande mark var översållade av gula löv, som ingav en känsla av att springa i en gyllene sal. Mellan åsarna bredde böljande frodiga hagar ut sig med betande kor. Leden ringlade genom hage efter hage, vars stängsel överbryggdes med färister.

En variant av de många färisterna som

loppet bjöd på, flertalet var utformade

som en stege som man klättrade över.

Efter 17 km byttes mjukt gräs och löv ut mot hård asfalt. Snart svängde Skåneleden av från vägen, mot Romeleåsen, ett parti som skulle vara banans tuffaste och kräva klättring. Men i år avvek banan från leden innan åsen, på grund av jakt i området, och fortsatte i ytterligare 5 km asfalt samt grusväg. Medan jag fortsatte på asfalten såg jag åsen avteckna sig i fjärran som ett mäktigt dimhöljt berg...

Jag insåg att det uppsatta målet var utom räckhåll med de här benen. Skulle jag ens klara fem timmar? Eller ta fjärdeplatsen? Sedan första 5 km hade jag legat stadig tvåa, utan ambition att ta hennes rygg lät jag ledarinnan dra iväg, med tanken att tröttheten nog skulle hinna ikapp även henne... Med mina slitna ben, låg fokus på ett tempo jag förmådde ligga och nöta i, för att kanske öka efter vändpunkten. Banan saknade helt distansangivelser, men Robert, som jag sprang första banhalvan med, hade GPS. Det gav en möjlighet att stämma av min framfart, jag hade dock ganska god uppfattning om min egen fart, eller snarare brist på fart!

Nästan vid vändpunkten (foto: Pär Sikö).

Ett par kilometer innan vändpunkten i Genarp, mötte jag de första tillbakavändande delta-garna. Ytterligare en stund förflöt, så mötte jag ledartjejen. Fasiken, hon såg fortfarande pigg ut! Runt fyra minuter senare nådde jag vändpunkten och klockan visade då 2.27. Hit var det drygt halva bansträckan (sam-ma väg tillbaka, bort-räknat den inledande slingan på 3 km runt Skrylle). Vätskereserverna skulle nu fyllas. Jag hällde vatten i de tre flaskorna i vätskebältet och drack ett glas vatten, ett glas cola och en kopp kaffe. Så älgade jag iväg. Med vändpunkten bara minuter bakom mig mötte jag tredje och fjärde tjej! Strax därefter, kanske som en reaktion på ett stresspåslag, tappade jag orienteringen och var vilse i skogen! Efter att ha valt fel vägskäl, stod jag ånyo inför ett vägskäl, mentalt, det svåra beslutet mellan att vända tillbaka eller fortsätta. Jag hade tillryggalagt en bra bit genom en tät granplantage på en stig kallad "Unos runda". Jag var nästan övertygad om att rundan skulle ansluta till Skåneleden längre fram, det var lika så gott att fortsätta... fortsättning följer...

Utmanande mål!

Nu är jag återigen i vilo- och uppladdningsfasen i dagarna innan ett lopp...

Vila sig i form, just det, nog har jag verkligen vilat den senaste tiden. Två gånger har jag sprungit sedan loppet den 9 oktober. Ett lätt stressande faktum! Efter den första lugna veckan var tanken att lägga in ett par medelhårda pass innan nästa uppladdningsfas. I söndags skulle jag springa 15 km, samt på tisdagen bränna av några halvsnabba korta intervaller, ingetdera blev av. Men på söndagen ägnade jag mig åtminstone åt 70 minuter cykling och 75 roliga minuter innebandy (jag cyklade till träningen men tog tåget hem). 

Klockan 10 igår förmiddags blev (vilo)måttet rågat! Minnesbilderna av skogen triggade motivationen. Nya Salomondojorna åkte på. Så fort jag kom utanför dörren och den regngrå, svala höstluften omslöt mig föll benen in i 4:48 minuters tempo. På lätta ben styrde jag stegen mot vardagsrundan i Stadsskogen, den flacka, uppmätt till 3,6 km med cykeldator. Det blev en skön bensträckare på 7,6 km, sammantaget löptransport till och från Stadsskogen.

Benens skick, om de är helt återhämtade efter strapatsen SUM, får jag reda på när lördagsmorgonen övergår i förmiddag och småningom eftermiddag. Jag kan hoppas på superkompensation efter SUM. Just nu känns det intressant att springa 50 km igen, så pass tätt inpå föregående urladdning. På lördag, när tröttheten smyger sig på, ska jag i minnet framkalla Rune Larsson, svensk ultralegend, som fann tröttheten och dess olika faser intressant under sina ultraprövningar (bl a spartathlon, 25 mil non-stop i Grekland). Men jag ska ju bara springa 50 km - hur många utmattningscykler hinner man med då?!

Löparprylar.

Nu ska jag se över packningen inför morgondagens tågresa till Lund. Jag garderar mig för det skånska höstvädret och tar med både kort och långt i klädväg för armar och ben, men det lutar åt att jag springer i shorts och långärmad underställströja. Skovalet blir detsamma som på SUM, Brookspjucken, trotjänare som varit med mig i över 90 mil på såväl slät asfalt som i vass blockterräng och sugande myrmarker. Annat på listan är: vätskebälte plus tre flaskor (chansar på mindre vätska än på SUM), elektrolytpulver, vaselin och coachtape för att förebygga skavsår, koffeingel (det glömde jag på SUM), knästrumpor, bordssalt, löparklocka...det var listan på springprylar, puh, efter packandet är det nog dags för vila!

Till sist, vad siktar jag på för tid på loppet? Trots att banan är ny mark för mig och trots att jag missade min målsättning på SUM, så är mitt mål återigen 4.15. Mycket utmanande, men det ska ett mål vara säger min kära coach och älskling!

Vila sig i form! - och tålamod är en dygd!

Fem hela dagars vila – bara lite lufspromenad på landet och några korta cykelturer för ärenden. Fysisk inaktivitet var synnerligen välbehövligt under de första två dagarna post-SUM. Första dagen var jag lika rörlig som ett kylskåp. Andra dagen var musklerna i träningsvärkens våld. Gemensamt för båda dagarna var min ankgång, eller som en observant nära anhörig påpekade: "du går som min farmor". Lite trött var jag också, och, som en bonus, ypperligt nöjd och glad i sinnet. 

I löparens bibel (utmärkelse av mig) "Lore of running" med sina drygt 900 sidor, står det i kapitlet "efter tävlingen": vanligen förekommer olika grader av fysisk och psykisk utmattning, karaktäriserat av bland annat stela ben, samt att allt utom sömn upplevs tömma alla energireserver... detta tillstånd varar i 48 timmar efter en standardmara och 7-10 dagar efter en kort ultramara. De olika graderna av beskrivna utmattningstillstånd har rimligen att göra med intensiteten på den egna insatsen, och lite andra faktorer, men en tids vila är befogat i de flesta fall. Ärligt talat, hur många av oss mara- och ultralöpare vilar tillräckligt efter ett lopp?

Så vips, på tredje dagen var jag åter fit for fight! Vila hade jag ändå schemalagt i ytterligare ett par dagar. Först igår kände jag mig för med en lätt jogg på 5 km.

Om en vecka står jag på startlinjen för nästa 50 km – Markusloppet. Lera kan väntas om det skånska vädret är på det humöret, och så ska det förekomma åtskilliga krävande backar (jippi, baksidan på mina lår jublar...). Fast Skåne påminner väl mest om platta Uppland?! Hur som helst blir det skoj att uppleva hösten från en skånsk vandringsled. Skåne är vackert och vildare än man kan tro. Med färska lärdomar från SUM i bagaget – som jag behåller för mig själv tillsvidare, tills jag hunnit reflektera över dem – är jag redo för ett nytt karaktärsdanande äventyr! Att springa långt handlar ju om tålamod och tålamod är en dygd, sägs det.

Årets terrängprövning – Sörmlands Ultramarathon

Efter månader av träning inför en tävling, är det när tävlingsdatumet nalkas förstås förargligt om en förkylning sätter käpparna i hjulet. De sista dagarna innan Sörmlands Ultramarathon (SUM) hade jag lite lite förkylningskänning – det kan ha varit en yttring av vanlig sund hypokondri dagarna innan ett lopp. Oavsett om det förelåg inbillningssjuka eller inte  –  tog jag det extra lugnt. Det innebar tre helt träningsfria dagar på raken. På torsdagen kände jag mig i form för en lättare bensträckare med några snabbare ruscher på 200 meter. Pulsmätaren visade på en något förhöjd puls, i övrigt kändes det bra.

Följande dag, som var dagen innan loppet, tog jag det så lugnt som det bara var möjligt, vilket även gällde eventuell vardagsmotion. Ganska skönt, att bara ta det lugnt och äta mycket och gott!

Så grydde lördagsmorgonen. "Allt" var planerat och genomgånget, kläder och annan utrustning nedpackad, sportdrycken blandad. Efter en rejäl frukost var det dags för avfärd. Vi kom i god tid till starten i Björkhagen och det fanns tid för att heja på bekanta och se över alla detaljer. P. befann sig vid min sida ända fram till startskottet och påminde mig om att hålla fokus på att köra mitt race. Det var välbehövliga ord, det är alltför lätt att ryckas med i startskedet, särskilt ett år som detta med ett starkt startfält - jag som ville försvara fjolårets bronsplats... istället skulle jag ha siktet inställt på mitt mål; att genomföra loppet på 4 timmar och 15 minuter! Målstyrning - tack Peter!

Precis som planerat gick jag ut lugnt den första milen, som är ganska tuff. Efter den fina preparerade elljusslingan efter starten, följer ett tekniskt parti av Sörmlandsleden, översållat med stenar och rötter. Svårigheter som dock brukar forceras utan problem, då löparna ännu är pigga och fräscha i både i ben och huvud.  

Trots att jag medvetet gick ut lugnt, kände jag en viss otålighet när jag klockade första milen på drygt 51 minuter. Blandade tankar fyllde mitt huvud. Det gällde nu att hålla tempot uppe, gärna öka något, för att ha lite marginal ifall jag skulle krokna i ett senare skede... 

Den första vätskekontrollen dök upp efter 17 km. Här var det liv och rörelse, löparna kunde förse sig  från ett uppdukat bort med bullar, bananer och saltgurka. Jag drack ett glas vatten och norpade en bit gurka. Peter langade åt mig ett par flaskor med elektrolytblandning, i utbyte mot två tomma, för att ånyo ha fem flaskor med mig i vätskebältet. Jag kände mig omedelbart nedtyngd av min börda, det var kanske dumt att släpa med sig 7 dl vätska de återstående dryga 3 milen, då det framöver skulle vara tätare mellan kontrollerna... Å andra sidan skulle det vara skönt att förfoga över sin egen specialblandade vätska...

Runt två timmar in i loppet bröt solen fram. Jag var glad över att jag valt shorts. Det gällde att fokusera på det positiva, då jag runt den här tidpunkten började känna av lite obehag i en del muskler. I övrigt kände jag mig pigg med driv i steget. 


Efter 25 km möttes jag av banans brantaste backe. Här fick första herre respektive dam spurtpris på några hundra kronor. En arrangör längs med banan informerade mig om att jag låg på femte plats. Det var lite nedslående att det var så pass många framför, men då styrde jag tanken till mitt mål, 4 timmar och 15 minuter. Senare fick jag det sporrande beskedet att det var enbart ett par minuter upp till nästa tjej.

Jag hade nu ganska länge legat bakom ultraräven och SUMs överlägsna vinnare år efter år, Kajsa. Att ligga bakom henne var något jag varit nöjd med, men knappt halvvägs in i loppet tordes jag öka på lite, kände mig stark, och passerade Kajsa. Loppet var dock långt ifrån avgjort, jag passade ändå på att njuta av stundens sköna känsla av pigga ben och att kunna lägga backe efter backe bakom mig. Backarna ja, deras antal var något som jag lyckats förtränga från föregående år. 


Så passerade jag en tjej, så ytterligare en. Nu låg jag tvåa. Nu något mindre pigg än tidigare. Den här delen av banan utgjordes av en lång sträcka med asfalt. Ganska tufft för fötter och muskler i ben och andra kroppsdelar, för min del främst rumpan. Jag bannade mig själv som styrketränat för dåligt! Så dök den efterlängtade vätskekontrollen upp, där banan leder in i skogen igen. Jag sprang förbi med mina välfyllda flaskor. En stund senare passerade jag skylten för 35 km. Endast 15 km kvar! Tröttheten gjorde sig nu påmind. Jag fokuserade på målbilden och omgivande natur. Runtomkring mig bredde vackert och höstigt kulturlandskap ut sig, under fötterna hade jag lättsprungen grusväg. 

Tyresta gård dök upp. Här möttes jag av påhejning av min älskling och ett gäng andra hängivna åskådare, härligt! Det öppna landskapet och grusvägen övergick i granskog och en stig full med rötter. Benen började kännas motspänstiga och varje steg mödosamt i minsta motlut. Kampen mot den egna kroppen hade börjat på allvar. Efter något som kändes som en evighet, dök skylten upp som deklarerade 40 km. Klockan stod nu på 3.26. Ännu låg mitt mål inom räckhåll, såvida kroppen varit bara aningens lättare att förflytta framåt... Rätt som det var hörde jag lätta steg bakom mig. Stegen från någon som disponerat sina krafter... Kajsa svepte förbi mig. Jag gladdes av att det var hon, tänk att hon kom tillbaka – som om det skulle finnas skäl till förvåning! Jag var för trött för att ta hennes rygg. Framför mig hägrade istället nästa vätskekontroll. Den var mer än en hägring. Där möttes jag av uppmuntrande ord om det bara var 8 km kvar! Jag svepte ett glas cola och segade mig vidare. 

Jag kände till banans sista sträckning, lättlöpt genom fin lövskog, inga rötter eller stenar. Inför sista 3 km låg den allra sista vätskekontrollen, som jag passerade utan pitstop, härifrån kunde man se och höra det gäckande målområdet. Gäckande för att det verkar så nära, men i själva verket återstår en riktigt tuff sträcka med många och branta backar, som knappt hinner plana ut innan nästa krön dyker upp. När jag tog mig igenom den här delen av banan kastade jag gång på gång blicken över axeln. Mitt mål låg utom räckhåll, men jag var ännu trea. Efter den sista tuffa backen väntade en brant nedförsbacke som övergick i upploppet – nere på plan mark kunde jag konstatera att jag skulle lyckas försvara bronspengen!

Det var en underbar känsla att komma i mål! Här mottogs jag av kärleken Peter, fick ta del av prisbordet och förse mig med smågodis. Men jag var mest sugen på Coca Cola, jag som sällan dricker läsk hällde i mig tre fyra glas! Solen fortsatte att stråla, jag var glad över att jag förbättrat fjolårstiden med drygt 12 minuter, samt lyckats knipa en pallplats, några minuter efter Kajsa och mer än 30 minuter efter segrarinnan, suveräna Gloria Vinstedt. 

Nu återstår det att njuta av prestationen, återhämta sig och hålla sig frisk inför det kommande och avslutande loppet i Peppes trailrun cup (se mer på SUMs hemsida), Markusloppet, även det 50 km. 

Medaljörer.