Dags att knyta säcken - sista tävlingen i Peppes cup (så långt benen bär!)

Mitt mål för 2010 var att vinna Peppes trailruncup, som är en serie med terränglopp längre än maradistansen. Det första loppet på 75 km i det tuffa Ursvikspåret, har jag inte sprungit. För min del blev det första loppet i årets serie Munkastigen Trailrun, 44 km genom den mytomspunna Tivedenskogen. Båda dessa lopp gick tidigt i våras. I början av oktober var det dags för SUM, 50 km. Både på Munkastigen och SUM kom jag trea och inför den avslutande tävlingen Markusloppet, 50 km, i slutet av oktober, var mina chanser goda att ta hem cupsegern!

Markusloppet

På fredagen, dagen innan Markusloppet, inleddes Löparäventyret med tåg ner till Lund, där Peter och jag checkade in på lilla gemytliga och anrika Hotell Ahlström i centrala Lund – stadens äldsta ännu verksamma hotell. 

Fredagsmiddagen gav en sista möjlighet att ladda kroppen med mys tillsammans med Peter samt energi som skulle kunna tillgodogöras under loppet, så det blev ett rejält skrovmål på ett hamburghak. Några timmar senare maximerades kaloriintaget med dessert under en stunds fredagsmys på Stortorget Bar café & restaurang. Jag valde en chokladfrestelse i tre lager, Browniebakelse med chokladmousse och ljus chokladtopping samt havtornsreduktion; längst ner browniebotten, följt av ett tjockt lager chokladmousse, som i sin tur var krönt med ett chokladkolatäcke. Till chokladbomben  drack jag en cappuccino. Peter mumsade i sig en Lemontarte med italiensk maräng. Passande nog var mitt val det största och mäktigaste!

Regn och blåst mötte oss när vi kom ut från hotellporten på tävlingsmorgonen. Det var milt, enligt prognosen skulle kvicksilvret nå upp till 10 grader vid lunchtid. Shortsväder! Med tanke på regnet gladdes jag åt valet av hotellnatt istället för vindskydd ute vid frilufts- och motionsanläggningen Skryllegården, där starten skulle gå. Vindskyddet hade övervägts som alternativ, då den kommunala helgtrafiken visat sig ha sina begränsningar, men istället kunde vi åka med en av arrangörerna de två milen till landet.

Jag höll fast vid shortsen, trots den råkalla blåsten och åsynen av de andras sköna heltäckande tights. Ett par kilometer in i loppet hade jag fått upp värmen. Det räckte också med 2 km för att notera hur det var ställt med mina benmuskler, varje steg ömmade. Slitna ben redan, ett trötthetstecken som borde dyka upp först efter ett par timmar! Ett scenario spelades upp i mitt inre; hela loppet skulle bli en mardrömsplåga i jakten på de för mig eftertraktade poängen i Peppe-cupen. Det gällde att knipa åtminstone en fjärdeplats för att bli cupsegrare…Ett steg i taget, i kilometer efter kilometer, med förhoppningen om att musklerna skulle mjukas upp och obehaget lindras. När jag accepterat att jag skulle få dras med mina värkande ben i 5 mil, gällde det att fokusera på något annat. Naturen! Jag var mitt i en ståtlig bokskog, där såväl trädgrenar som underliggande mark var översållade av gula löv, som ingav en känsla av att springa i en gyllene sal. Mellan åsarna bredde böljande frodiga hagar ut sig med betande kor. Leden ringlade genom hage efter hage, vars stängsel överbryggdes med färister.

En variant av de många färisterna som

loppet bjöd på, flertalet var utformade

som en stege som man klättrade över.

Efter 17 km byttes mjukt gräs och löv ut mot hård asfalt. Snart svängde Skåneleden av från vägen, mot Romeleåsen, ett parti som skulle vara banans tuffaste och kräva klättring. Men i år avvek banan från leden innan åsen, på grund av jakt i området, och fortsatte i ytterligare 5 km asfalt samt grusväg. Medan jag fortsatte på asfalten såg jag åsen avteckna sig i fjärran som ett mäktigt dimhöljt berg...

Jag insåg att det uppsatta målet var utom räckhåll med de här benen. Skulle jag ens klara fem timmar? Eller ta fjärdeplatsen? Sedan första 5 km hade jag legat stadig tvåa, utan ambition att ta hennes rygg lät jag ledarinnan dra iväg, med tanken att tröttheten nog skulle hinna ikapp även henne... Med mina slitna ben, låg fokus på ett tempo jag förmådde ligga och nöta i, för att kanske öka efter vändpunkten. Banan saknade helt distansangivelser, men Robert, som jag sprang första banhalvan med, hade GPS. Det gav en möjlighet att stämma av min framfart, jag hade dock ganska god uppfattning om min egen fart, eller snarare brist på fart!

Nästan vid vändpunkten (foto: Pär Sikö).

Ett par kilometer innan vändpunkten i Genarp, mötte jag de första tillbakavändande delta-garna. Ytterligare en stund förflöt, så mötte jag ledartjejen. Fasiken, hon såg fortfarande pigg ut! Runt fyra minuter senare nådde jag vändpunkten och klockan visade då 2.27. Hit var det drygt halva bansträckan (sam-ma väg tillbaka, bort-räknat den inledande slingan på 3 km runt Skrylle). Vätskereserverna skulle nu fyllas. Jag hällde vatten i de tre flaskorna i vätskebältet och drack ett glas vatten, ett glas cola och en kopp kaffe. Så älgade jag iväg. Med vändpunkten bara minuter bakom mig mötte jag tredje och fjärde tjej! Strax därefter, kanske som en reaktion på ett stresspåslag, tappade jag orienteringen och var vilse i skogen! Efter att ha valt fel vägskäl, stod jag ånyo inför ett vägskäl, mentalt, det svåra beslutet mellan att vända tillbaka eller fortsätta. Jag hade tillryggalagt en bra bit genom en tät granplantage på en stig kallad "Unos runda". Jag var nästan övertygad om att rundan skulle ansluta till Skåneleden längre fram, det var lika så gott att fortsätta... fortsättning följer...