Mot målet!

Drygt halvvägs in i Markusloppet hade jag sprungit fel, jag befann mig på "Unos runda" istället för på Skåneleden, mitt i en granplantage. Utan vidare reflektion hade ja valt att fortsätta framåt istället för det "säkra" alternativet, att vända tillbaka till korsningen där jag sprungit fel...Hur skulle det nu gå med min ambition att komma på minst en fjärdeplats, för att ta hem cupen?

Under min irrfärd bland tättväxande granar stötte jag turligt nog på en grupp vandrare, och fick bekräftat att stigen mycket riktigt skulle ansluta till leden längre fram. Det skulle den göra om några hundra meter. Jag pustade lättat ut inombords, men fortsatte ändå i det högre tempo jag fallit in i sedan felspringningen. Efter några hundra meter var jag fortfarande i granfältet, som tycktes fortsätta i all oändlighet, den lilla sliriga lerstigen likaså. Jag pinnade envetet vidare. Så fick jag se ljuset i tunneln, granarna glesnade, och jag var tillbaka på leden... men åt vilket håll skulle jag?! Jag var helt desorienterad, men valde trots förvirringen rätt riktning. Plötsligt hörde jag steg tätt bakom mig från ett par andra löpare, vilka sedermera passerade mig. Jag kunde inte minnas när jag senast sett dem, kunde de ha legat före eller efter mig innan jag sprang fel? Jag tordes inte ta upp ämnet med dem...för tänk om jag, tur i oturen, råkat ta in på en rejält kortare genväg, och hamnat framför ett helt gäng löpare! Vilka konsekvenser skulle det kunna få? Diskvalificering? Bättre då att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det regnade. I skrivande stund ler jag åt mitt överdramatiserande av eventuella konsekvenser av min lilla avstickare, men där i skogen var det allvar!

Tillbaka på rätt kurs fortsatte jag springa på i mitt nyfunna, raska tempo. Med flyt i steget transporterade jag mig förbi ganska tråkiga omgivningar, det var kalhyggen omväxlande med täta granskogar och blandskog. Den allra tråkigaste biten pinfärskt kalhygge, slapp jag dock undan, tack vare den lilla avstickaren in i plantagen!

De framförvarande killarnas ryggar var ännu inom synhåll. Det ingav förtröstan att jag inte sackade efter dem på den långsträckta biten grusväg och asfalt. Men killarna verkade ha kommit i otakt, den ene syntes ha kroknat lite, eller så hade den andra lagt i en högre växel. Sakteliga knappade jag in på eftersläntraren, för att komma upp jämsides med denne, som var engelsktalande och faktiskt frågade om jag varit vid vändpunkten, för han tyckte sig inte ha sett mig där… Så...märkligt, hade det något med min avstickare att göra?! Jag svarade kort och gott ja på hans fråga och utvecklade mig inte mer. Han berättade att han sprungit alla de tidigare fyra åren loppet arrangerats. Det var ett välkommet avbrott från umgänget med mina egna trötta löpartankar att utbyta några ord med en annan löpare.

Leden svängde in på hagmarkerna, och med betet dök färisterna upp, de utformade som stegar. Jag hävde mig stelbent uppför var och en av de lite fukthala pinnarna och ned på andra sidan. Mitt rutinerade sällskap informerade mig om att det, troligtvis, återstod mindre än 10 km. Klockan tickade på minut för minut, jag började på allvar inse att jag skulle klara skamgränsen på 5 timmar. Benen kunde bära mig långt längre, i sitt oförändrade ömma tillstånd, som så här långt in i loppet var fullt godtagbart. Pulsmässigt var ansträngningen medelhög, runt 160-166, där den legat under större delen av andra halvan av loppet. Den nivån är ganska hög, men inom ett intervall jag av erfarenhet vet att jag kan nöta på i.

När åsarnas branter reste sig framför mig, slog jag av på takten och gick i de brantaste partierna. För att få lite spurtenergi klämde jag i mig en av mina medhavda energigeler med koffein. Den kladdiga halvtransparenta citrussmakande substansen påminde om en kroppslig vätska, vars beskrivning jag låter bli att gå närmare inpå!

Slutligen började det brännas på allvar, vi var så nära målet att första skylten med avståndsangivelse till Skryllegården dök uppp - 5 km! Jag gnetade och stretade på ett tag till, innan jag fick förnyade krafter, i tron på det nära förestående målet. Målet lät dröja på sig och medan jag misströstade fick min medlöpare ny energi och drog iväg. Motlutet ökade allt mer, jag bet ihop, långt där framme fick jag syn på det uppspända målskynket - samt vinnartjejen! Hon såg ut att ha stått där ett tag. Min älskling fanns också där och välkomnade  mig.

Väl i mål tordes jag nämna felspringningen för en av arrangörerna. Han sa att "Unos runda", som jag sprungit, inneburit ytterligare någon kilometers löpning för min del...kanske lite längre ändå. Så var det med den saken, tur det, nu kan jag sova lugnt om natten. Och apropå Unos runda, så är den uppkallad efter långlöparen Uno Jönsson, som vid 80 år fyllda fortfarande är fysiskt aktiv och leder stavgång två gånger i veckan! I sin ungdomsdagar hade han ett tassande, vägvinnande steg och tog åtskilliga fina placeringar i tävlingssammanhang.

Sluttiden blev 4.37, vilket resulterade i en andraplacering. Långt ifrån min målsättning på 4.15, men jag hade uppfyllt det mål som var mitt huvudmål - att ta hem segern i Peppes cup! I ivern att prestera och kanske slå personbästa på 50 km, hade jag nästan tappat fokuset. Nu när jag klarat löpsäsongens mål, så ska jag ägna mig åt vila och återhämtning, härligt, det också!