Vansbro marathon 2011 - så gick det!

Jag fortsätter skriva inlägg eftersom Sofie är ute på hyggena och letar efter den där tallbocken, men hon kompletterar ändå det mesta innan det publiceras. Vi anlände lite sent till Vansbro i går; fokus låg på att först ägna sig åt att arbeta, leta tallbock, och sedan tänka på löpning. Vansbro såg ut som vanligt men det var mindre folk eftersom det var mitt i förberedelserna för simningen. Jag fick ont i knät och Sofies motivation tog slut efter 25 km vilket innebar att vi gick en hel del på slutet. Målen - 4 timmar respektive 3.40 blev istället 4 timmar och 55 minuter.

Xtreme running

Revansch i Ursvik. Eller skulle banan återigen krossa mina ambitioner? Då, i vårvintern var målet 90 minuter på varvet, nu var det sub 70 som gällde. Om jag som tjej klarar denna "drömgräns" föräras jag titeln "Extreme elite". En klart utmanande tid, så det fick bli mitt mål. Förutom banans trevligt terrängiga beskaffenhet, så får man starta när man vill mellan 17 och 18:30. 

Munkastigen trailrun anno 2011

Äntligen var det dags för Munkastigen trailrun! Solen strålade och det var upplagt för en fin dag i Tiveden. Nu skulle jag spänna bågen och hamstrings. Peter och jag hade tänkt igenom upplägget för vätska och tempot för loppets olika etapper. Viktigast av allt: målbilden var tydlig och klar! Det gick åt skogen med mitt mål i alla fall!  

Fokusera och prestera

Jag tappade fokus. På tävling ska man göra det som repeterats in på träning. Det låter ju så enkelt, men det är lättare sagt än gjort. Det fanns ju så många frestelser vid kontrollen som jag passerade vid varje varvning!

Svinjobbigt!

Jag stod inför en rejäl utmaning. Jag var lyckligt ovetande om hur svinjobbigt det skulle bli, Ursvik Ultra. Jag var rent av optimistisk; med samma joggtempo som på testrundan förra veckan skulle jag landa på drygt 8 timmar. Men jag underskattade gravt det stenhårda underlaget...

Tävlingsdags?

Jag har varit inställd på att dra igång tävlingssäsongen i slutet på april, då jag med säkerhet kan njuta av att springa på barmark. Men kanske blir det tävlingsdags en månad tidigare – på vinter-underlag?

Jättelångt och jättekul! Del 4

Skulle slutet på Jättelångt bli Jag hade nu sprungit länge vid kusten och den pittoreska ateljén – min målbild – borde dyka upp när som helst!

Steg för steg avancerade jag, nu på asfaltsväg genom ett sommarstuge-område. Mina ben började tappa spänsten. Jag tog till en undergörande energigel med härligt koffein, som jag haft fasthäftad på insidan av shortsen. Koffeinets effekt går att diskutera, det ska väl ta någon timme innan det verkar, har jag för mig, om det ändå skulle hinna verka var innehållet 50 mg, vilket motsvarar en ynka halv kaffekopp (jag hade behövt tre koppar!). Nåväl, sockret borde i varje fall ha gett mig en snabb kick, och jag tycktes förmå att traggla på med snäppet högre stegfrekvens. Smal asfaltsväg blev så mjuk skogsstig, sedan styrde banan av från leden rakt ut i obanad terräng. Här förelåg viss risk för att villa bort sig. Utöver att stigen försvann i vegetationen, var knappt heller snitslarna som arrangörerna satt upp synliga, en del hade hamnat på marken där de lågt halvt dolda i blåbärsris, skvattram och mossa. Jag höll dock korpgluggarna på vid gavel, stint stirrandes efter snitlsar, samt ateljén.

Så här såg leden ut ibland. På vardera sidan av leden,
som du kan ana till vänster om den lilla granen mitt i 
bilden, finns det faktiskt en orange ring.

Istället för ateljén dök P:s gestalt upp i blåbärsriset, vilket för all del var en trevlig företeelse, särskild med tanke på att han förvarnade om ett halvklurigt parti längre fram, där banan delade sig. Efter vad som upplevdes som en evighet framträdde ateljén, nästan dold i de inrullande dimsjoken, lika vackert belägen som i minnet. Futtiga ynka 4 km kvar nu, på en stig som säkert också Engström vandrat på, förbi densammes fiskdamm, häststall och bostadshus, i nämnda ordning. Efter konstnären tillika författarens hemvistområde nalkades den lilla hamnen, nu skymtade jag båtbodarna och runt hörnet på dem började det efterlängtade upploppet, när jag nådde dit spurtade jag som sig bör! Jag var i mål! Det första som slog mig var hur pigg jag kände mig, nog hade jag kunnat ta ut mig mer...I målområdet tog P. emot mig, han var nog tröttare än jag – det tar på krafterna att vara supporter nästan en hel arbetsdag, i timmar räknat! Min placering blev en 2:a plats, Anna vann!

Vid en summering av Jättelångt ska jag erinra mig själv att jag stod inför min hittills längsta löpdistans, en utmaning där jag strävade efter en trevlig upplevelse, och tidsmålet på 7 timmar var underordnat upplevelsen. Jag kan konstatera att jag dels fick ett härligt löpäventyr, dels klarade jag mitt tidsmål. För att nå målet ingick lyckade strategier rörande val av skodon och kläder. Brooksskorna, vanliga löparskor med slät sula och en del dämpning, fungerade oklanderligt, jag var helt förskonad från skavsår såväl som andra möjliga och omöjliga nötnings- eller slitningseffekter av sju timmars löpning. Under långloppen har jag fått lära mig att sådant som fungerar under två eller tre timmar, kan vara helt galet fel ett par nötande timmar senare. Vid Jättelångts start var det en förhållandevis halvvarm typiskt svensk sommarmorgon, så klädvalet, korta tights och t-shirt, medförde inget större huvudbry. Ibland är det mer svårbedömda och luriga väderleksförhållanden. Är det kallt på morgonen, kan det kännas frestande att välja heltäckande på armar och ben, vilket kan bli en pärs senare på dagen om temperaturen når uppåt 12-15 grader. Vid valet av ”vätskesystem”, tog jag bältet istället för camelbackryggsäcken, vilket visade sig bli ”rätt”; det var förvisso en dag som krävde sin vätska, men kontrollerna var många och det var lätt att klara sig med 7 dl medhavd vätska.

Dimman rullade in.

Hur var det med felspringandet? Åtmin-stone 2 bonuskilometer tillryggalade jag vid den andra avstickaren, enligt mina betraktelser av kartor på Internet. Om jag därtill adderar strapatsen på Svärmors-stigen, innebär det att jag passerade 70 km med råge! Hur mycket tid de här  extraturerna kostade mig är det svårt att spekulera i, men...OM jag studerat kartan innan loppet, då hade jag kunnat vara förberedd på de svårorienterade partierna…OM – oavsett förberedelser med kartstudier eller inte – jag varit lite mer observant medan jag sprungit eller vänt om när det plötsligt blev ett stort glapp mellan snitslar eller markeringar… Så hade utfallet i tävlingen kunnat bli annorlunda. Men, som det gamla visdomsordet passande nog säger: det man inte har i huvet får man ha i bena!

Jättelångt och jättekul! Del 3

Jag pustade lättad ut, jag hade undkommit den svårframkomliga terrängen på klippstranden (Svärmorsstigen) och var åter på säker mark, det återstod cirka 15 km av Jättelångts 68 km...

Jättelångt och jättekul! Del 2

Jag befann mig ett par mil in i tävlingen Jättelångt och det återstod 48 km att springa. Efter två mil i sällskap med en annan löpare var jag utlämnad åt mig själv, samtidigt som jag hamnat i en trötthetssvacka... 

Jättelångt och jättekul!

Mitt löparår har utmärkt sig: Förutom fler sprungna mil än någonsin och vinst i Peppes trailcup, gav jag mig i kast med att spränga gränsen för ultradistansen, jag tog steget från beprövade 50 km till okända 68 km. 

Tillbakablick på Peppes cup - vätska, skor & målsättningar

Efter vinsten i Peppe-cupen, känns det tillfredsställande att blicka tillbaka på den avslutade säsongen och de enskilda tävlingarna. Var målsättningarna rätt? Var skovalen rätt? Var vätskemängden rätt? Var träningen rätt? De här funderingarna gnagde i bakhuvudet under pågående säsong, särskilt beträffande vätskan, med tanke på att all vikt ska multipliceras med antalet stegisättningar, som under ett 50 km lopp överstiger 40 000...

Mot målet!

Drygt halvvägs in i Markusloppet hade jag sprungit fel, jag befann mig på "Unos runda" istället för på Skåneleden, mitt i en granplantage. Utan vidare reflektion hade ja valt att fortsätta framåt istället för det "säkra" alternativet, att vända tillbaka till korsningen där jag sprungit fel...Hur skulle det nu gå med min ambition att komma på minst en fjärdeplats, för att ta hem cupen?

Under min irrfärd bland tättväxande granar stötte jag turligt nog på en grupp vandrare, och fick bekräftat att stigen mycket riktigt skulle ansluta till leden längre fram. Det skulle den göra om några hundra meter. Jag pustade lättat ut inombords, men fortsatte ändå i det högre tempo jag fallit in i sedan felspringningen. Efter några hundra meter var jag fortfarande i granfältet, som tycktes fortsätta i all oändlighet, den lilla sliriga lerstigen likaså. Jag pinnade envetet vidare. Så fick jag se ljuset i tunneln, granarna glesnade, och jag var tillbaka på leden... men åt vilket håll skulle jag?! Jag var helt desorienterad, men valde trots förvirringen rätt riktning. Plötsligt hörde jag steg tätt bakom mig från ett par andra löpare, vilka sedermera passerade mig. Jag kunde inte minnas när jag senast sett dem, kunde de ha legat före eller efter mig innan jag sprang fel? Jag tordes inte ta upp ämnet med dem...för tänk om jag, tur i oturen, råkat ta in på en rejält kortare genväg, och hamnat framför ett helt gäng löpare! Vilka konsekvenser skulle det kunna få? Diskvalificering? Bättre då att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det regnade. I skrivande stund ler jag åt mitt överdramatiserande av eventuella konsekvenser av min lilla avstickare, men där i skogen var det allvar!

Tillbaka på rätt kurs fortsatte jag springa på i mitt nyfunna, raska tempo. Med flyt i steget transporterade jag mig förbi ganska tråkiga omgivningar, det var kalhyggen omväxlande med täta granskogar och blandskog. Den allra tråkigaste biten pinfärskt kalhygge, slapp jag dock undan, tack vare den lilla avstickaren in i plantagen!

De framförvarande killarnas ryggar var ännu inom synhåll. Det ingav förtröstan att jag inte sackade efter dem på den långsträckta biten grusväg och asfalt. Men killarna verkade ha kommit i otakt, den ene syntes ha kroknat lite, eller så hade den andra lagt i en högre växel. Sakteliga knappade jag in på eftersläntraren, för att komma upp jämsides med denne, som var engelsktalande och faktiskt frågade om jag varit vid vändpunkten, för han tyckte sig inte ha sett mig där… Så...märkligt, hade det något med min avstickare att göra?! Jag svarade kort och gott ja på hans fråga och utvecklade mig inte mer. Han berättade att han sprungit alla de tidigare fyra åren loppet arrangerats. Det var ett välkommet avbrott från umgänget med mina egna trötta löpartankar att utbyta några ord med en annan löpare.

Leden svängde in på hagmarkerna, och med betet dök färisterna upp, de utformade som stegar. Jag hävde mig stelbent uppför var och en av de lite fukthala pinnarna och ned på andra sidan. Mitt rutinerade sällskap informerade mig om att det, troligtvis, återstod mindre än 10 km. Klockan tickade på minut för minut, jag började på allvar inse att jag skulle klara skamgränsen på 5 timmar. Benen kunde bära mig långt längre, i sitt oförändrade ömma tillstånd, som så här långt in i loppet var fullt godtagbart. Pulsmässigt var ansträngningen medelhög, runt 160-166, där den legat under större delen av andra halvan av loppet. Den nivån är ganska hög, men inom ett intervall jag av erfarenhet vet att jag kan nöta på i.

När åsarnas branter reste sig framför mig, slog jag av på takten och gick i de brantaste partierna. För att få lite spurtenergi klämde jag i mig en av mina medhavda energigeler med koffein. Den kladdiga halvtransparenta citrussmakande substansen påminde om en kroppslig vätska, vars beskrivning jag låter bli att gå närmare inpå!

Slutligen började det brännas på allvar, vi var så nära målet att första skylten med avståndsangivelse till Skryllegården dök uppp - 5 km! Jag gnetade och stretade på ett tag till, innan jag fick förnyade krafter, i tron på det nära förestående målet. Målet lät dröja på sig och medan jag misströstade fick min medlöpare ny energi och drog iväg. Motlutet ökade allt mer, jag bet ihop, långt där framme fick jag syn på det uppspända målskynket - samt vinnartjejen! Hon såg ut att ha stått där ett tag. Min älskling fanns också där och välkomnade  mig.

Väl i mål tordes jag nämna felspringningen för en av arrangörerna. Han sa att "Unos runda", som jag sprungit, inneburit ytterligare någon kilometers löpning för min del...kanske lite längre ändå. Så var det med den saken, tur det, nu kan jag sova lugnt om natten. Och apropå Unos runda, så är den uppkallad efter långlöparen Uno Jönsson, som vid 80 år fyllda fortfarande är fysiskt aktiv och leder stavgång två gånger i veckan! I sin ungdomsdagar hade han ett tassande, vägvinnande steg och tog åtskilliga fina placeringar i tävlingssammanhang.

Sluttiden blev 4.37, vilket resulterade i en andraplacering. Långt ifrån min målsättning på 4.15, men jag hade uppfyllt det mål som var mitt huvudmål - att ta hem segern i Peppes cup! I ivern att prestera och kanske slå personbästa på 50 km, hade jag nästan tappat fokuset. Nu när jag klarat löpsäsongens mål, så ska jag ägna mig åt vila och återhämtning, härligt, det också! 

Dags att knyta säcken - sista tävlingen i Peppes cup (så långt benen bär!)

Mitt mål för 2010 var att vinna Peppes trailruncup, som är en serie med terränglopp längre än maradistansen. Det första loppet på 75 km i det tuffa Ursvikspåret, har jag inte sprungit. För min del blev det första loppet i årets serie Munkastigen Trailrun, 44 km genom den mytomspunna Tivedenskogen. Båda dessa lopp gick tidigt i våras. I början av oktober var det dags för SUM, 50 km. Både på Munkastigen och SUM kom jag trea och inför den avslutande tävlingen Markusloppet, 50 km, i slutet av oktober, var mina chanser goda att ta hem cupsegern!

Markusloppet

På fredagen, dagen innan Markusloppet, inleddes Löparäventyret med tåg ner till Lund, där Peter och jag checkade in på lilla gemytliga och anrika Hotell Ahlström i centrala Lund – stadens äldsta ännu verksamma hotell. 

Fredagsmiddagen gav en sista möjlighet att ladda kroppen med mys tillsammans med Peter samt energi som skulle kunna tillgodogöras under loppet, så det blev ett rejält skrovmål på ett hamburghak. Några timmar senare maximerades kaloriintaget med dessert under en stunds fredagsmys på Stortorget Bar café & restaurang. Jag valde en chokladfrestelse i tre lager, Browniebakelse med chokladmousse och ljus chokladtopping samt havtornsreduktion; längst ner browniebotten, följt av ett tjockt lager chokladmousse, som i sin tur var krönt med ett chokladkolatäcke. Till chokladbomben  drack jag en cappuccino. Peter mumsade i sig en Lemontarte med italiensk maräng. Passande nog var mitt val det största och mäktigaste!

Regn och blåst mötte oss när vi kom ut från hotellporten på tävlingsmorgonen. Det var milt, enligt prognosen skulle kvicksilvret nå upp till 10 grader vid lunchtid. Shortsväder! Med tanke på regnet gladdes jag åt valet av hotellnatt istället för vindskydd ute vid frilufts- och motionsanläggningen Skryllegården, där starten skulle gå. Vindskyddet hade övervägts som alternativ, då den kommunala helgtrafiken visat sig ha sina begränsningar, men istället kunde vi åka med en av arrangörerna de två milen till landet.

Jag höll fast vid shortsen, trots den råkalla blåsten och åsynen av de andras sköna heltäckande tights. Ett par kilometer in i loppet hade jag fått upp värmen. Det räckte också med 2 km för att notera hur det var ställt med mina benmuskler, varje steg ömmade. Slitna ben redan, ett trötthetstecken som borde dyka upp först efter ett par timmar! Ett scenario spelades upp i mitt inre; hela loppet skulle bli en mardrömsplåga i jakten på de för mig eftertraktade poängen i Peppe-cupen. Det gällde att knipa åtminstone en fjärdeplats för att bli cupsegrare…Ett steg i taget, i kilometer efter kilometer, med förhoppningen om att musklerna skulle mjukas upp och obehaget lindras. När jag accepterat att jag skulle få dras med mina värkande ben i 5 mil, gällde det att fokusera på något annat. Naturen! Jag var mitt i en ståtlig bokskog, där såväl trädgrenar som underliggande mark var översållade av gula löv, som ingav en känsla av att springa i en gyllene sal. Mellan åsarna bredde böljande frodiga hagar ut sig med betande kor. Leden ringlade genom hage efter hage, vars stängsel överbryggdes med färister.

En variant av de många färisterna som

loppet bjöd på, flertalet var utformade

som en stege som man klättrade över.

Efter 17 km byttes mjukt gräs och löv ut mot hård asfalt. Snart svängde Skåneleden av från vägen, mot Romeleåsen, ett parti som skulle vara banans tuffaste och kräva klättring. Men i år avvek banan från leden innan åsen, på grund av jakt i området, och fortsatte i ytterligare 5 km asfalt samt grusväg. Medan jag fortsatte på asfalten såg jag åsen avteckna sig i fjärran som ett mäktigt dimhöljt berg...

Jag insåg att det uppsatta målet var utom räckhåll med de här benen. Skulle jag ens klara fem timmar? Eller ta fjärdeplatsen? Sedan första 5 km hade jag legat stadig tvåa, utan ambition att ta hennes rygg lät jag ledarinnan dra iväg, med tanken att tröttheten nog skulle hinna ikapp även henne... Med mina slitna ben, låg fokus på ett tempo jag förmådde ligga och nöta i, för att kanske öka efter vändpunkten. Banan saknade helt distansangivelser, men Robert, som jag sprang första banhalvan med, hade GPS. Det gav en möjlighet att stämma av min framfart, jag hade dock ganska god uppfattning om min egen fart, eller snarare brist på fart!

Nästan vid vändpunkten (foto: Pär Sikö).

Ett par kilometer innan vändpunkten i Genarp, mötte jag de första tillbakavändande delta-garna. Ytterligare en stund förflöt, så mötte jag ledartjejen. Fasiken, hon såg fortfarande pigg ut! Runt fyra minuter senare nådde jag vändpunkten och klockan visade då 2.27. Hit var det drygt halva bansträckan (sam-ma väg tillbaka, bort-räknat den inledande slingan på 3 km runt Skrylle). Vätskereserverna skulle nu fyllas. Jag hällde vatten i de tre flaskorna i vätskebältet och drack ett glas vatten, ett glas cola och en kopp kaffe. Så älgade jag iväg. Med vändpunkten bara minuter bakom mig mötte jag tredje och fjärde tjej! Strax därefter, kanske som en reaktion på ett stresspåslag, tappade jag orienteringen och var vilse i skogen! Efter att ha valt fel vägskäl, stod jag ånyo inför ett vägskäl, mentalt, det svåra beslutet mellan att vända tillbaka eller fortsätta. Jag hade tillryggalagt en bra bit genom en tät granplantage på en stig kallad "Unos runda". Jag var nästan övertygad om att rundan skulle ansluta till Skåneleden längre fram, det var lika så gott att fortsätta... fortsättning följer...

Årets terrängprövning – Sörmlands Ultramarathon

Efter månader av träning inför en tävling, är det när tävlingsdatumet nalkas förstås förargligt om en förkylning sätter käpparna i hjulet. De sista dagarna innan Sörmlands Ultramarathon (SUM) hade jag lite lite förkylningskänning – det kan ha varit en yttring av vanlig sund hypokondri dagarna innan ett lopp. Oavsett om det förelåg inbillningssjuka eller inte  –  tog jag det extra lugnt. Det innebar tre helt träningsfria dagar på raken. På torsdagen kände jag mig i form för en lättare bensträckare med några snabbare ruscher på 200 meter. Pulsmätaren visade på en något förhöjd puls, i övrigt kändes det bra.

Följande dag, som var dagen innan loppet, tog jag det så lugnt som det bara var möjligt, vilket även gällde eventuell vardagsmotion. Ganska skönt, att bara ta det lugnt och äta mycket och gott!

Så grydde lördagsmorgonen. "Allt" var planerat och genomgånget, kläder och annan utrustning nedpackad, sportdrycken blandad. Efter en rejäl frukost var det dags för avfärd. Vi kom i god tid till starten i Björkhagen och det fanns tid för att heja på bekanta och se över alla detaljer. P. befann sig vid min sida ända fram till startskottet och påminde mig om att hålla fokus på att köra mitt race. Det var välbehövliga ord, det är alltför lätt att ryckas med i startskedet, särskilt ett år som detta med ett starkt startfält - jag som ville försvara fjolårets bronsplats... istället skulle jag ha siktet inställt på mitt mål; att genomföra loppet på 4 timmar och 15 minuter! Målstyrning - tack Peter!

Precis som planerat gick jag ut lugnt den första milen, som är ganska tuff. Efter den fina preparerade elljusslingan efter starten, följer ett tekniskt parti av Sörmlandsleden, översållat med stenar och rötter. Svårigheter som dock brukar forceras utan problem, då löparna ännu är pigga och fräscha i både i ben och huvud.  

Trots att jag medvetet gick ut lugnt, kände jag en viss otålighet när jag klockade första milen på drygt 51 minuter. Blandade tankar fyllde mitt huvud. Det gällde nu att hålla tempot uppe, gärna öka något, för att ha lite marginal ifall jag skulle krokna i ett senare skede... 

Den första vätskekontrollen dök upp efter 17 km. Här var det liv och rörelse, löparna kunde förse sig  från ett uppdukat bort med bullar, bananer och saltgurka. Jag drack ett glas vatten och norpade en bit gurka. Peter langade åt mig ett par flaskor med elektrolytblandning, i utbyte mot två tomma, för att ånyo ha fem flaskor med mig i vätskebältet. Jag kände mig omedelbart nedtyngd av min börda, det var kanske dumt att släpa med sig 7 dl vätska de återstående dryga 3 milen, då det framöver skulle vara tätare mellan kontrollerna... Å andra sidan skulle det vara skönt att förfoga över sin egen specialblandade vätska...

Runt två timmar in i loppet bröt solen fram. Jag var glad över att jag valt shorts. Det gällde att fokusera på det positiva, då jag runt den här tidpunkten började känna av lite obehag i en del muskler. I övrigt kände jag mig pigg med driv i steget. 


Efter 25 km möttes jag av banans brantaste backe. Här fick första herre respektive dam spurtpris på några hundra kronor. En arrangör längs med banan informerade mig om att jag låg på femte plats. Det var lite nedslående att det var så pass många framför, men då styrde jag tanken till mitt mål, 4 timmar och 15 minuter. Senare fick jag det sporrande beskedet att det var enbart ett par minuter upp till nästa tjej.

Jag hade nu ganska länge legat bakom ultraräven och SUMs överlägsna vinnare år efter år, Kajsa. Att ligga bakom henne var något jag varit nöjd med, men knappt halvvägs in i loppet tordes jag öka på lite, kände mig stark, och passerade Kajsa. Loppet var dock långt ifrån avgjort, jag passade ändå på att njuta av stundens sköna känsla av pigga ben och att kunna lägga backe efter backe bakom mig. Backarna ja, deras antal var något som jag lyckats förtränga från föregående år. 


Så passerade jag en tjej, så ytterligare en. Nu låg jag tvåa. Nu något mindre pigg än tidigare. Den här delen av banan utgjordes av en lång sträcka med asfalt. Ganska tufft för fötter och muskler i ben och andra kroppsdelar, för min del främst rumpan. Jag bannade mig själv som styrketränat för dåligt! Så dök den efterlängtade vätskekontrollen upp, där banan leder in i skogen igen. Jag sprang förbi med mina välfyllda flaskor. En stund senare passerade jag skylten för 35 km. Endast 15 km kvar! Tröttheten gjorde sig nu påmind. Jag fokuserade på målbilden och omgivande natur. Runtomkring mig bredde vackert och höstigt kulturlandskap ut sig, under fötterna hade jag lättsprungen grusväg. 

Tyresta gård dök upp. Här möttes jag av påhejning av min älskling och ett gäng andra hängivna åskådare, härligt! Det öppna landskapet och grusvägen övergick i granskog och en stig full med rötter. Benen började kännas motspänstiga och varje steg mödosamt i minsta motlut. Kampen mot den egna kroppen hade börjat på allvar. Efter något som kändes som en evighet, dök skylten upp som deklarerade 40 km. Klockan stod nu på 3.26. Ännu låg mitt mål inom räckhåll, såvida kroppen varit bara aningens lättare att förflytta framåt... Rätt som det var hörde jag lätta steg bakom mig. Stegen från någon som disponerat sina krafter... Kajsa svepte förbi mig. Jag gladdes av att det var hon, tänk att hon kom tillbaka – som om det skulle finnas skäl till förvåning! Jag var för trött för att ta hennes rygg. Framför mig hägrade istället nästa vätskekontroll. Den var mer än en hägring. Där möttes jag av uppmuntrande ord om det bara var 8 km kvar! Jag svepte ett glas cola och segade mig vidare. 

Jag kände till banans sista sträckning, lättlöpt genom fin lövskog, inga rötter eller stenar. Inför sista 3 km låg den allra sista vätskekontrollen, som jag passerade utan pitstop, härifrån kunde man se och höra det gäckande målområdet. Gäckande för att det verkar så nära, men i själva verket återstår en riktigt tuff sträcka med många och branta backar, som knappt hinner plana ut innan nästa krön dyker upp. När jag tog mig igenom den här delen av banan kastade jag gång på gång blicken över axeln. Mitt mål låg utom räckhåll, men jag var ännu trea. Efter den sista tuffa backen väntade en brant nedförsbacke som övergick i upploppet – nere på plan mark kunde jag konstatera att jag skulle lyckas försvara bronspengen!

Det var en underbar känsla att komma i mål! Här mottogs jag av kärleken Peter, fick ta del av prisbordet och förse mig med smågodis. Men jag var mest sugen på Coca Cola, jag som sällan dricker läsk hällde i mig tre fyra glas! Solen fortsatte att stråla, jag var glad över att jag förbättrat fjolårstiden med drygt 12 minuter, samt lyckats knipa en pallplats, några minuter efter Kajsa och mer än 30 minuter efter segrarinnan, suveräna Gloria Vinstedt. 

Nu återstår det att njuta av prestationen, återhämta sig och hålla sig frisk inför det kommande och avslutande loppet i Peppes trailrun cup (se mer på SUMs hemsida), Markusloppet, även det 50 km. 

Medaljörer.

Marathonpremiär – i Alperna

Så här i uppladdningen och vilofasen inför SUM (Sörmlands Ultramarathon), blickar jag tillbaka på min premiärmara som var mer än bara en mara – en bergsmara.

Varför valde jag att springa en bergsmara, Marathon du Mont Blanc 2008, som mitt livs första marathon? Anledningen stavas Peter, min älskling. Anmälan var resultatet av Peters roliga infall eller hugskott (Peter jobbar med målstyrning, kreativitet och motivation; kunskaper som är bra att ha när man ska lösa problem av allehanda slag, särskilt komplexa sådana). Att utmana bergen springandes från dalbotten till bergskam – lät som en kul prövning! När anmälan var ett faktum kom tankarna att kretsa kring de Alpländska bergen, vilket fungerade som morot till att söka upp det fåtal backar som Uppsala har att erbjuda. De återstående sex månaderna innan loppet löptränande jag runt tre gånger i veckan. Träningsmängden kunde förstås ha varit mer, men den här perioden i livet prioriterade jag andra saker och intresset för löpningen hade inte nått dagens proportioner.

Vi var medvetna om att den mentala biten skulle komma ha stor betydelse under det krävande loppet. Efter en stunds studerande av banans profil konstaterade vi att den högsta stigningen var 950 meter. Det är en siffra som är svår att omsätta till verkligheten när man bor i ett av Sverige plattaste landskap. Utifrån dessa förutsättningar var det enda möjliga i förberedelseprocessen, utöver nämnda backträning, att jobba med mental träning, tänka i bilder, hur det skulle vara att springa uppför och nerför berget.  

Väl på plats nere på kontinenten och den 30-gradiga värmen omslöt oss som en tjock varm filt – kom insikten att vi inte hade den ringaste aning om vad vi gett oss in på! 

Laddade och glada!

Nu återstod det att börja ladda. Hur laddar man inför en bergsmara? Frågar man fransmännen så ingår vin i uppladdningen! På övernattningsstället bjöds det nämligen på fri bar till middagsbuffén kvällen innan loppet. Festen pågick långt in på natten... Till skillnad från fransmännen koncentrerade vi oss på att fylla på glykogenreserverna med fast föda (t.ex. dessertost) istället för flytande sådan.

Tidigt följande morgon, 07.00, stod jag äntligen på startlinjen för resan runt Chamonixdalen inklusive några av dess omgivande berg. Det var behagligt svalt så här dags. Så ljöd startskottet. Kroppen kändes lite trög, men jag lät mig följa med i den ringlande massan av 2 000 löpare på den flacka inledande delen av banan genom Chamonix. I lätt motlut nådde vi byn Argientiere, belägen något högre upp. De två första milen tuggade vi oss igenom på ett par timmar. Helt acceptabelt för att vara bergsmara, upprepade vi som ett mantra. Tanken var att klara följande 22 km på 2,5 – 3 timmar. Senare insåg vi att den första sträckan på 20 km snarare kunde betraktas som en uppvärmning inför ALLVARET som började med ett sicksackspår i skidbacken! När man blickade uppåt syntes en ringlande orm av löpare som försvann i fjärran ovanför våra huvuden. 

Upp på berget... i pisten!

Småningom förde stigen oss in i skogen, givetvis fortsatte det uppför även här. Vid det här laget hade de flesta omkring oss övergått från löpning till gång. Vi försökte varva löpning med gång – trägen vinner! – ännu kändes det som att vi skulle kunna klara det uppsatta målet! Slutligen glesnade träden och kom vi ut ur skogen och kunde njuta av den härliga utsikten över dalgången, samtidigt som vi förnöjsamt kunde konstatera att vi kommit upp en bit. Toppen var nog nära nu, snart skulle det bära av utför! Ack så vi misstog oss, efter varje krök reste sig ytterligare en topp. En timme och 40 minuter efter att vi påbörjat sicksackandet uppför pisten nådde vi den punkt då banan planade ut innan den vindlade sig neråt dalen (tillryggalagd sträcka på den tiden var ca 7 km!). Vid det här laget kändes det uppsatta målet... mycket avlägset. Men nu lutade det neråt... och neråt... och neråt, något som lårens framsida blev varse.

Värmen blev allt mer påtagligt ju längre dagen fortskred, temperaturen nådde uppåt 33 grader. Men det var uthärdligt, överallt möttes vi av glada tillrop från lokalbefolkningen, som tjej blev jag extra uppmärksammad. När vi passerade genom byarna ropade människor mitt namn (nej, jag är inte lokalkändis i Chamonix-dalen, men namnet stod på nummerlappen).

Peter och jag hade bestämt att vi skulle genomföra loppet tillsammans, med allt vad det innebar. Så här i efterhand minns jag att jag klarade värmen bättre än honom. Jag var piggare och fräschare när det var dags för loppets andra stigning, vilken var ett par hundra meter lägre än den föregående. Det blev en del promenerande resten av loppet, det svider att erinra sig detta! Oavsett om inslaget av promenad förekommit eller inte, var det uppsatta målet utom räckhåll, trots detta upplevde tävlingsmänniskan i mig att det var trist att gå när det fanns krafter kvar! Peter och jag har pratat om detta efteråt; han menar att jag var mycket nära att lämna honom utan minsta känslokval, jag å min sida anser att det aldrig var på tal (Peter lotsade ju mig runt Lidingöloppet anno 2006, vilket inkluderade att han sköt på mig uppför abborrbacken :))!

Efter 7,5 timmar nådde vi till slut målet. Där väntade ett glas öl och skidliften ner i dalen och arrangörernas eminenta service fortsatte i form av middag med öl eller vin och därefter dessert. Vilket arrangemang! Ett topplopp i dubbel bemärkelse, en riktigt gemytlig tillställning som det har förutsättningar att vara även framöver, eftersom att det är satt en maxgräns på 2 000 deltagare. Något att reflektera över är att jag som vanlig motionär, med 70 mil i benen under de sista sex månaderna innan loppet (knappt 3 mil/vecka), genomförde loppet under 9 timmar som var satt som gräns för repdragningen.

Tillbaka till nutid. Nu sitter jag här igen inför ett lopp och frammanar bilder för mental förberedelse. Om fem dagar kommer jag att springa SUM för tredje gången. Situationen skiljer sig från bergsmaran, jag har många fler mil i benen och banan går i svensk natur. Tufft kommer det i alla fall att bli, då jag och Peter har satt det utmanande målet att jag ska klara loppet på 4 timmar och 15 minuter. Jag är laddad och redo att ta mig an rötter och sten, lera och grus, allt detta som SUM bjuder på!!!