Blodsmak, pudersnö och chokladberg

På tredje eftermiddagen, efter "puckeltuggande", en och annan framgångsrik carvingsväng, och stadiga alpfrukostar och -middagar, skulle jag väcka liv i slumrande löparmuskler. Jag skulle ut på en sväng på höglänta Saas Fees gator, i snömodd och bland skidklädda flanörer.

Jag startade rundan i sakta mak i lätt uppåtlut, från vårt hotell Sonnenhof. Pulsklockan förtäljde ingen större ansträngningschock – 120 i puls, trots att flåsandet blev påtagligt direkt. Byn är liten, drygt 1 600 invånare. För att förlänga rundan tog jag in på alla möjliga gator, förbi liften Alpin Express som klättrar upp till bergsvidderna, fortsatte in i stråket med afterski i full gång, kom så in på huvudgatan med alla boutiquer och presentaffärer, slutligen in mellan små och stora stockhus och härbren. Uppför. Frekvent flåsande, som inte åtföljdes av en pulsstegring i samma dimension. Blodsmak i munnen. Pulsen borde också ha ökat, märkligt... Jag höll på i 30 minuter, varken mer eller mindre.

Fina stockhus.

Saas Fee ligger på 1 800 meter över havet. Den lägre syrehalten – på 2 000 meters höjd 80% av havsnivåns – leder till frekventare och djupare andning. Höghöjdsförhållandena orsakar ökad vätskeförlust, samt ökad uttorkningsrisk av luftvägarnas slemhinnor (=sämre skydd mot infektioner). Påfrestningar jag kände av, efter första dagen i skidbacken var jag matt och urlakad när jag satt ner för den myndiga fyrarättersmiddagen med en del rätter typiska för området, andra inte. Av det mer typiska slaget och som serverades vid denna måltid: ångande het soppa baserad på buljong – ett välkommet inslag för att åsterställa salt- och vätskebalansen. Efter maten var jag färdig för sängen.

Dagarna svepte förbi. Julhelgen nalkades, som en julklapp från ovan damp det ner snö i massor, några dm i byn, än mer uppe i bergen... Favorit var den opistade, svarta backen vid Felskinn-stationen; oceaner av fluffigt puder så långt ögat kunde nå, när man kastade sig utför omfamnades man av det svala vita havet och fylldes av känslan att flyta fram... Backen låg på 3 000 meter, för att nå dit, skulle två trappor – 47 trappsteg – bestigas efter liften. Den "klättringen" fick igång cirkulationen...

Främst skidade vi på 2 500 till 3 000 meters höjd, då och då tog vi tåget till pisterna högst upp, på 3 600. Metro Alpin, världens högst belägna t-bana. Fascinerande. Valet att bana väg rakt genom berget, framför vanliga liftar, grundades på att man ville konstruera en snabb transport med hög säkerhet, samt minimera åverkan på känslig glaciär- och alpmiljö.

Dagen för hemfärd skingrades de snötunga molnen, solens strålar nådde ända ner i grytan där Saas Fee ligger, det var perfekt väder för att fota. Den fina sikten lät oss under transitresan få se "Tobleroneberget" – Matterhorn – i fjärran (i granndalen), se nedan.

Jag nöjde mig med en löprunda den veckan. Kroppen hade fått utstå påfrestningar ändå; en hel del skidåkning och massor med trappor på hög höjd. Nog borde det ha bidragit med positiva effekter på konditionen...

Narnia? Nepp, i utkanten av Saas Fee. De stora träden är lärk. Schweiz
högsta topp, Dom, 4 545 meter, kan vara en av topparna på denna bild.