Årets terrängprövning – Sörmlands Ultramarathon

Efter månader av träning inför en tävling, är det när tävlingsdatumet nalkas förstås förargligt om en förkylning sätter käpparna i hjulet. De sista dagarna innan Sörmlands Ultramarathon (SUM) hade jag lite lite förkylningskänning – det kan ha varit en yttring av vanlig sund hypokondri dagarna innan ett lopp. Oavsett om det förelåg inbillningssjuka eller inte  –  tog jag det extra lugnt. Det innebar tre helt träningsfria dagar på raken. På torsdagen kände jag mig i form för en lättare bensträckare med några snabbare ruscher på 200 meter. Pulsmätaren visade på en något förhöjd puls, i övrigt kändes det bra.

Följande dag, som var dagen innan loppet, tog jag det så lugnt som det bara var möjligt, vilket även gällde eventuell vardagsmotion. Ganska skönt, att bara ta det lugnt och äta mycket och gott!

Så grydde lördagsmorgonen. "Allt" var planerat och genomgånget, kläder och annan utrustning nedpackad, sportdrycken blandad. Efter en rejäl frukost var det dags för avfärd. Vi kom i god tid till starten i Björkhagen och det fanns tid för att heja på bekanta och se över alla detaljer. P. befann sig vid min sida ända fram till startskottet och påminde mig om att hålla fokus på att köra mitt race. Det var välbehövliga ord, det är alltför lätt att ryckas med i startskedet, särskilt ett år som detta med ett starkt startfält - jag som ville försvara fjolårets bronsplats... istället skulle jag ha siktet inställt på mitt mål; att genomföra loppet på 4 timmar och 15 minuter! Målstyrning - tack Peter!

Precis som planerat gick jag ut lugnt den första milen, som är ganska tuff. Efter den fina preparerade elljusslingan efter starten, följer ett tekniskt parti av Sörmlandsleden, översållat med stenar och rötter. Svårigheter som dock brukar forceras utan problem, då löparna ännu är pigga och fräscha i både i ben och huvud.  

Trots att jag medvetet gick ut lugnt, kände jag en viss otålighet när jag klockade första milen på drygt 51 minuter. Blandade tankar fyllde mitt huvud. Det gällde nu att hålla tempot uppe, gärna öka något, för att ha lite marginal ifall jag skulle krokna i ett senare skede... 

Den första vätskekontrollen dök upp efter 17 km. Här var det liv och rörelse, löparna kunde förse sig  från ett uppdukat bort med bullar, bananer och saltgurka. Jag drack ett glas vatten och norpade en bit gurka. Peter langade åt mig ett par flaskor med elektrolytblandning, i utbyte mot två tomma, för att ånyo ha fem flaskor med mig i vätskebältet. Jag kände mig omedelbart nedtyngd av min börda, det var kanske dumt att släpa med sig 7 dl vätska de återstående dryga 3 milen, då det framöver skulle vara tätare mellan kontrollerna... Å andra sidan skulle det vara skönt att förfoga över sin egen specialblandade vätska...

Runt två timmar in i loppet bröt solen fram. Jag var glad över att jag valt shorts. Det gällde att fokusera på det positiva, då jag runt den här tidpunkten började känna av lite obehag i en del muskler. I övrigt kände jag mig pigg med driv i steget. 


Efter 25 km möttes jag av banans brantaste backe. Här fick första herre respektive dam spurtpris på några hundra kronor. En arrangör längs med banan informerade mig om att jag låg på femte plats. Det var lite nedslående att det var så pass många framför, men då styrde jag tanken till mitt mål, 4 timmar och 15 minuter. Senare fick jag det sporrande beskedet att det var enbart ett par minuter upp till nästa tjej.

Jag hade nu ganska länge legat bakom ultraräven och SUMs överlägsna vinnare år efter år, Kajsa. Att ligga bakom henne var något jag varit nöjd med, men knappt halvvägs in i loppet tordes jag öka på lite, kände mig stark, och passerade Kajsa. Loppet var dock långt ifrån avgjort, jag passade ändå på att njuta av stundens sköna känsla av pigga ben och att kunna lägga backe efter backe bakom mig. Backarna ja, deras antal var något som jag lyckats förtränga från föregående år. 


Så passerade jag en tjej, så ytterligare en. Nu låg jag tvåa. Nu något mindre pigg än tidigare. Den här delen av banan utgjordes av en lång sträcka med asfalt. Ganska tufft för fötter och muskler i ben och andra kroppsdelar, för min del främst rumpan. Jag bannade mig själv som styrketränat för dåligt! Så dök den efterlängtade vätskekontrollen upp, där banan leder in i skogen igen. Jag sprang förbi med mina välfyllda flaskor. En stund senare passerade jag skylten för 35 km. Endast 15 km kvar! Tröttheten gjorde sig nu påmind. Jag fokuserade på målbilden och omgivande natur. Runtomkring mig bredde vackert och höstigt kulturlandskap ut sig, under fötterna hade jag lättsprungen grusväg. 

Tyresta gård dök upp. Här möttes jag av påhejning av min älskling och ett gäng andra hängivna åskådare, härligt! Det öppna landskapet och grusvägen övergick i granskog och en stig full med rötter. Benen började kännas motspänstiga och varje steg mödosamt i minsta motlut. Kampen mot den egna kroppen hade börjat på allvar. Efter något som kändes som en evighet, dök skylten upp som deklarerade 40 km. Klockan stod nu på 3.26. Ännu låg mitt mål inom räckhåll, såvida kroppen varit bara aningens lättare att förflytta framåt... Rätt som det var hörde jag lätta steg bakom mig. Stegen från någon som disponerat sina krafter... Kajsa svepte förbi mig. Jag gladdes av att det var hon, tänk att hon kom tillbaka – som om det skulle finnas skäl till förvåning! Jag var för trött för att ta hennes rygg. Framför mig hägrade istället nästa vätskekontroll. Den var mer än en hägring. Där möttes jag av uppmuntrande ord om det bara var 8 km kvar! Jag svepte ett glas cola och segade mig vidare. 

Jag kände till banans sista sträckning, lättlöpt genom fin lövskog, inga rötter eller stenar. Inför sista 3 km låg den allra sista vätskekontrollen, som jag passerade utan pitstop, härifrån kunde man se och höra det gäckande målområdet. Gäckande för att det verkar så nära, men i själva verket återstår en riktigt tuff sträcka med många och branta backar, som knappt hinner plana ut innan nästa krön dyker upp. När jag tog mig igenom den här delen av banan kastade jag gång på gång blicken över axeln. Mitt mål låg utom räckhåll, men jag var ännu trea. Efter den sista tuffa backen väntade en brant nedförsbacke som övergick i upploppet – nere på plan mark kunde jag konstatera att jag skulle lyckas försvara bronspengen!

Det var en underbar känsla att komma i mål! Här mottogs jag av kärleken Peter, fick ta del av prisbordet och förse mig med smågodis. Men jag var mest sugen på Coca Cola, jag som sällan dricker läsk hällde i mig tre fyra glas! Solen fortsatte att stråla, jag var glad över att jag förbättrat fjolårstiden med drygt 12 minuter, samt lyckats knipa en pallplats, några minuter efter Kajsa och mer än 30 minuter efter segrarinnan, suveräna Gloria Vinstedt. 

Nu återstår det att njuta av prestationen, återhämta sig och hålla sig frisk inför det kommande och avslutande loppet i Peppes trailrun cup (se mer på SUMs hemsida), Markusloppet, även det 50 km. 

Medaljörer.