Jättelångt och jättekul! Del 3

Jag pustade lättad ut, jag hade undkommit den svårframkomliga terrängen på klippstranden (Svärmorsstigen) och var åter på säker mark, det återstod cirka 15 km av Jättelångts 68 km...

Med klippstranden i färskt minne, borde jag på min fortsatta färd extra noga ha observerat banans markeringar eller avsaknad av sådana... Men jag sprang bekymmerslöst vidare och det stod inte länge på förrän jag åter var på villovägar (dock på lättsprungen väg denna gång, således ingen ”Svärfarsstig”!). Vi var nu två vilsna själar. Långt ute i obygden var alla goda råd dyra! Dessvärre hjälpte det varken att ringa arrangörerna (de hade ingen aning om var vi var i obygden) eller att fråga ett par i en förbipasserande amerikanare. Min följeslagare knappade däremot fram vår position på sin GPS. Orienteringen tillbaka till banan kunde börja, jag stegade på med förnyade krafter. Runt 5-10 minuter senare lyste de orange markeringarna framför oss. Ett ögonkast på klockan avslöjade att utsikten att klara 7 timmar, mitt mål för loppet, borde ligga inom räckhåll, det sporrade mig likt en hemvändande häst.

Hur långt som återstod var oklart, ty banan saknade avståndsmarkeringar. Men jag skulle bli varse när jag närmade mig målområdet i Grisslehamn, där skulle jag troligtvis känna igen mig, eftersom jag i fjol besökt denna lilla stad samt söder om den, tagit en titt på hemvisten för konstnären och författaren Albert Engström. Denne lät bygga en ateljé på klipporna vid havsranden, en kulturklenod som dessutom låg enbart 4 km från Jättelångts målområde. Ateljén fick nu bli min målbild. 

Du har kanske undrat över min placering i tävlingen? De första 42-45 km såg lovande ut, här ledde jag, sedan hanns jag upp av Anna (vi har mötts tidigare, på Munkastigen…). Hon och jag kom ikapp  ännu en löpare, en kille, och i denna konstellation anlände vi till 50 km-kontrollens dignande bord. Var och en tankade mat och dryck efter behov, när vi åter satte benen i rörelse skildes vi åt, Anna drog iväg, medan jag låg kvar i samma tempo i en trötthetssvacka. Likt tidigare släppte trötthetens klor greppet om mig, kanske var det naturens förtjänst...Leden letade sig fram i strandnära miljö, och dimman som rullade in över land, skänkte det förstummande vackra landskapet ytterligare en dimension, en känsla av att befinna sig i ett drömlandskap. Dimtöcknet gav välkommen och välbehövlig svalka, innan jag klev in i dimman var det 19 grader och strålande sol, vilket var klart över min komforttemperatur, korta tights och t-shirt till trots. Det var knappats på grund av dimman, men det var någonstans här som jag hamnade på den klippiga Svärmorsstigen!

Till följd av äventyren vid sidan av banan, var jag ganska ovetande om vad som försiggick på banan och min placering. Vem vet, mina medtävlare kanske också lagt till några km till de ordinarie 68?! 
Fortsättning följer imorgon!