Köldknäpp

Köldknäpp. Kvicksilvret höll sig envist kvar vid -10. Sedan dalade temperaturen ännu mer. En och annan snöflinga dalade också. Motivationen var däremot på uppåtgående. För 60 km löpning per vecka, det målet skulle nås just denna vecka!

Måndag kväll och -11 grader. Jag klev något tvehågset ut genom dörren för att möta kylan. I 40 minuter sprang jag. Tisdag eftermiddag orkade termometern upp till -9. Lite mer härdad än tidigare, tog jag en timslång runda. På dessa pass trotsade jag kylan med kläder i lager på lager; underställsbyxor, tights, dubbla underställströjor, vindjacka och mössa, samt en buff över hals och haka. Vintern slog tillbaka med bitande vind som trängde in på bara huden på framsidan av låren och armarna. 

Onsdag sjönk kvicksilvret några snäpp ytterligare. Jag bytte ut en underställströja mot en skidjacka som åkt Öppet spår, samt drog jag på ”rånarluvan”, balaklavan, vilket lindrade den riviga känslan i halsen, men dessvärre gav viss kvävningskänsla. Jag höll ut i 51 minuter.

Vinterkylan är en sak, vinterunderlaget en annan. Det stelfrusna, hårda underlaget måste kroppen få anpassa sig till. Min strävan är att fortsätta på den inslagna vägen på småstigar och i terräng, där snön ligger otrampad och mjuk. Men när mörkret har fallit, har jag hållit mig till mer stadsnära stråk, på vältrampade stigar och plogade cykelvägar. Det hårda underlaget har känts lite i lederna. Jag drabbades även av gäckande smärta i vänster fot, som skulle kunna härledas till väl snabba, ambitiösa och många pass på löpband - i innebandyskor... Jag fortsatte att springa, men då främst utomhus, och besvären försvann efter någon vecka.


Sedan några dagar tillbaka vistas jag i Norrland. Lördag visade termometern på barmhärtiga -10,5 grader - tidigare i veckan hade detta köldhål -22! - därmed skulle veckans långkörare genomföras. Hur långt eller länge, det fick känslan avgöra under resans gång. Jag kände mig stark där på den kuperade, lätt snötäckta och öde skogsbilvägen. Backe följdes av backe, vissa långsträckta som alppister. En av "värstingbackarna" är 1 km lång! Takten var maklig, ändå var det enkelt att hålla pulsen över 150 slag, den klättrade upp till 165 i de långa backarna. Oj, så bra träning. På tillbakavägen bar det mest utför. En rejäl runda resulterade det i, 1 timma och 56 minuter som snittade på hyggliga 5,05 minuter per km.

Veckans återstående 8 km tillryggalägger jag förhoppningsvis imorgon söndag, om vädret så tillåter.


Skogsbilväg när den är som bäst!