Tillbakablick på Peppes cup - vätska, skor & målsättningar

Efter vinsten i Peppe-cupen, känns det tillfredsställande att blicka tillbaka på den avslutade säsongen och de enskilda tävlingarna. Var målsättningarna rätt? Var skovalen rätt? Var vätskemängden rätt? Var träningen rätt? De här funderingarna gnagde i bakhuvudet under pågående säsong, särskilt beträffande vätskan, med tanke på att all vikt ska multipliceras med antalet stegisättningar, som under ett 50 km lopp överstiger 40 000...

På slutet av banan finns figurer, här en glad snigel bland
blå stenar och taklök...(se även bilder längre ner!).

Först ut var Munka-stigen trailrun, där mitt mål var att klara loppets 44 km på 4.0 timmar. Skovalet föll på en nätt trailsko, Puma trailfox, och vätska bar jag med mig i en Camelbak-ryggsäck för 1.5 liter. Resultatet blev tidsmäs-sigt sett 4.09 och i säcken fanns 0.5 liter vätska kvar.

Banan, Munkastigen, går genom den mytomspun-na och trolska Tiveden, i ganska kuperad terräng, till stora delar på skogsstigar samt i småbrukslandskap. Stigen har en anrik historia - den användes 1028 av norske kung Olof den helige i sin flykt från Norge. Stigen ringlar sig fram på Kråkåsen, som var en gräns mellan Götar och Svear i innan Sveriges födelse.

När jag i efterhand analyserar mitt race framträder å ena sidan en tjurrusning i inledningsskedet som fick pulsen att rusa skyhögt till 170-180 slag, å andra sidan all vätska jag släpade på, som ackumulerat motsvarar en extra påfrestning på benen på 20.7 ton! Lätthetskänslan lyste med sin frånvaro, trots att jag hejades på av diverse skumma figurer (se bilder). Kanske var det de som hjälpte mig att knipa tredjeplatsen?

Inför nästa lopp, Sörmland Ultramarathon (SUM), hade jag formulerat och repeterat som ett mantra, en tidsram – 4 timmar och 15 minuter – som målbild. Mål styr alla ens strategier och därför ökade också träningsmängden automatiskt kändes det som, någon extra planering var inte nödvändig. Förutom fler mil, 8-10 i veckan, resulterade det i längre långpass, 2.5-3 timmar. Juli månad bjöd på många dagar med högsommarvärme, som medförde en utmaning för löpträningen och följaktligen blev långpassen kortare än önskvärt dessa dagar. 

...och så den här spillkråkan...

En sommar med en hel del spring i benen övergick i en än mer stimulerande höst med frisk, löpvänlig luft. Oktober kom, det blev dags för SUM och mina förväntningar var på topp. Den här gången åkte vanliga löparskor på, Brooksdojorna, samt vätskebälte istället för säck för att minska vikten. Från tidigare rapport i bloggen vet du hur det gick; loppet flöt på fram till den tunga avslutande milen, jag passerade mållinjen på 4.22. Kanske jag borde jag ha sansat mig under mittensträckan? Kanske jag borde ha gått uppför de tuffaste backarna? Andra aspekter att ta hänsyn till är det ”fulladdade” vätskebälte jag släpade runt på. Fem flaskor utgör 0.8 liter vätska. Efter påfyllningen vid 17 km, drack jag enbart en flaska. Åtta hekto under 5 mil innebär – multiplicerat i varje fotisättning som totalt blir uppskattningsvis 47 340 – en extra börda på nästan 40 ton! Denna extra viktprocent lär onekligen tagit på krafterna och kostat mig flera dyrbara minuter.

 

...ännu en märklig figur...och det 

finns många fler! Här blev jag frestad att

sitta ner och njuta av en fikastund!. 

Sist men inte kortast i terrängserien, Markusloppet, var i likhet med SUM en utmaning på 50 km, två veckor senare. Målsättningen var densamma som inför SUM, 4.15. Detaljerna kring tävlandet började falla på plats likt pusselbitar. Jag använde vanliga löparskor. Jag begränsade mängden vätska, förvisso kunde jag, efter vändpunkten, ha nöjt mig med att ta med två flaskor som ”påtår”, för jag hade två fulla flaskor med mig över mållinjen. För övrigt, när jag analyserar min insats på 4.37, är det mest utmärkande att 14 dagar efter SUM var otillräckligt med återhämtningstid för att prestera bra. Jag kände mig mentalt återhämtad, men det visade sig att benen var det som skulle begränsa min framfart på fina Skåneleden. Och en liten nagel i ögat, att springa fel var ju onödigt! Var alltid uppmärksam när du springer i terräng, stanna hellre upp för reflektion när osäkerheten slår till, än att ignorera magkänslan!

Nu när tävlingssäsongen är till ända har jag tryckt på pausknappen för löpningen, i syfte att ladda batterierna och då främst mentalt sett. Även om löparskorna ska få stå kvar på skohyllan i några dagar till, kommer jag att hålla igång, bland annat med gymträning och innebandy. Gymmet innebär en frestelse med sina löpband på rad, något som jag får hantera genom att låta skygglapparna åka på! Jag längtar redan efter att få ge mig ut i naturen igen och passa på att njuta av senhöst och barmarksträning innan snön kommer!