Jättelångt och jättekul!

Mitt löparår har utmärkt sig: Förutom fler sprungna mil än någonsin och vinst i Peppes trailcup, gav jag mig i kast med att spränga gränsen för ultradistansen, jag tog steget från beprövade 50 km till okända 68 km. 


Loppet där jag bröt ny mark, det vill säga lade mer mark under löparfötterna, har det passande namnet Jättelångt, och dess 68 km går på Roslagsleden mellan Norrtälje och Grisslehamn. Leden är en del av Europavandringsleden som sträcker sig från Turkiet i söder till Kilpisjärvi i norra Finland. Att mitt val föll på Jättelångt var givet – det gick ju på en vandringsled, samt låg det bekvämt nära Uppsala. Så här blev min resa på 68 km Roslagsled, på skogsstig, grus- och asfaltsväg, havsstrand och hagar, en vacker junidag:

68 km terränglöpning. Hur förbereder du dig inför det? Det undrade jag också. En del mil i benen när du står på startlinjen är att rekommendera, förstås. Hur många beror på hur angenämt du vill att loppet ska kännas, samt ambitionerna. Annat att fundera över är det gamla vanliga som klädsel, vätska, starttempo...

För mig handlade det här äventyret främst om att få en upplevelse, jag suktade efter att det skulle vara trevligt, ett underordnat kriterie var att prestera en hyfsad tid. Femtio km hade jag sprungit två gånger tidigare. Ett tillägg på ytterligare 18 km – det lät ju ganska lite och hanterbart! Vid närmare eftertanke insåg jag att det ställde krav på ett mer genomtänkt upplägg än vid föregående lopp. Att spränga iväg fort i början kan få än mer förödande jobbiga efterföljder vid distansen 68 km än exempelvis Munkastigen trailruns 44 km. Med denna utgångspunkt kändes sju timmar som en rimlig målsättning för Jättelångt. Närapå en hel arbetsdag springandes – coolt! 

Så gick startskottet i Norrtälje, det vill säga bilhornet ljöd på Jättelångts följebil, en fyrhjulsdriven jeep försedd med Jättelångt-loggan. Alla 40 deltagarna sällade sig till kortegen efter nämnda bil, genom staden. Efter en lugn lunk på 10-15 minuter nådde följet stadens utkant, där skogen tog vid, och fältet av löpare släpptes iväg som kalvar på grönbete. Som i ett trollslag försvann den ivriga snabbfotade täten bland trädstammarna, men jag fortsatte i samma kontrollerade och lugna 5-minuter tempo. Bredvid mig, i samma lunk, sprang en trevlig kille, som jag kom i samspråk med. Medan vi pratade övergick skogsstig i grusväg omgiven av skog. Solen sken och det var runt 18 grader. De två första milen gick som en dans.

Laddade och startklara.

Lika säkert som att varje som-mar över-går i höst, lika säkert är det att tröttheten smyger sig på under ett långlopp, likt mörkret en ljummen kväll i au-gusti. De första trött-hetstecknen gav sig tillkänna efter drygt ett par timmars springande; de jämna stegens flyt mattades av, kroppen kändes lite som sirap och huvudet var något tungt. När jag rekognoscerade ett utedass, som jag tog tillfället i akt att nyttja kom jag ohjälpligt på efterkälken. Faciliteten var dock redan upptagen, blev jag varse...När jag redan var på plats fick jag höra och se, på dörrens insida satt ett getingbo, stort som en handboll, proppfullt med invånare i febril aktivitet! Nu gällde det att ta det lugnt! Lyckligtvis var det försommar vilket var liktydigt med bråda insektstider, således var de stingsliga små gynnarna upptagna med sitt medan jag gjorde mitt och kunde därefter smita ur knipan helskinnad.

Eftersom loppet var jättelångt, känns det lägligt med en paus i skrivandet innan inlägget blir ett jätte-jätte-långt sömnpiller. Kvarstår gör frågor som: Hur gjorde jag med vätskan – mängd, typ av behållare? Åt jag något? Och skulle jag klara mig från att springa fel – när jag plötsligt befann mig på havsstranden bland klippor, stenbumlingar och flyttblock på något kallat Svärmorsstigen (ja det är sant!), anade jag att jag kommit ut på djupt vatten... Fortsättning följer...