Upp på berget i ösregn och hagel

Mitt inventeringsarbete ute i skogsmarkerna är tillända; närmare fem veckor letade jag skalbaggen tallbock, vilket innebar att jag travade omkring på hyggen runt om i landet och borrade i fallna tallar och avverkningsrester i skogsmaskinernas spår. Det tog på krafterna, särskilt i den högsommarvärme som då rådde. Motivationen att springa blev följaktligen låg och löpningen gick i stå likt en damm utan tillflöde. Men ett rejält åskväder kanske skulle få fart på apostlahästarna under en tur upp till hotell Södra berget för att be om - just det - en kaka...

Motivation i längden

I vinter har jag siktat på att springa långpass varje vecka och att lägga på ca en kvart varje gång. Motivationen att springa långt har kickat igång. Förra veckan skulle jag över 3 timmarsgränsen genom 8 varv (á 3,7 km) i Stadsskogen – totalt 33,7 km.

Föresatsen för förra veckans långpass var att komma iväg på morgonsidan, trots att jag föredrar mjukstart om morgnarna. Men många ultralopp startar ju tidigt, och att simulera tävlingssituationen är en anledning att masa sig upp ur sängvärmen ibland, en annan är att det ger resten av dagen en känsla av att sväva på moln av endorfiner och välbefinnande.

Vid 8:30 bar det iväg på morgontrötta ben, knappt en timma efter frukosten som var densamma som en vanlig morgon när min älskling Peter varit i farten och gjort frukost: stor latte med kardemumma- och kaneltäcke, ett par stekta mackor samt apelsinmorotsjuice. Vilket betyg skulle Rune Larsson ge månntro? JHan laddar på annat än pasta han, bland annat smörgåstårta (se film)! Med så mycket mat i magen var det med nöd och näppe jag tog mig framåt.

I Stadsskogen åkte slip-stoppers på; Salomon HT Whispers ganska släta sulor bet inte på den hårt upptrampade, halkiga snöstigen. Efter en halvtimme försvann sirapkänslan ur kroppen. Under femte varvet, efter runt 1:40, tröt orken lite. Då började jag sippa sportdryck/elektrolyt. Jag piggnade till och kom upp i de tidigare varvens något raskare tempo på 5:22 min/km.

De två sista varven var jag seg, främst mentalt. Glykogenet i levern var nog tömt, precis som sportdrycken i flaskorna (4 dl). Jag kände mig faktiskt tröttare den här gången än på föregående långpass med bara vatten. Ändå var det lätt att känna motivation att fortsätta, jag hade ju mina varv att beta av...Så var sista varvet till ända. Jag tog mig hem, klockan stannade på 3:07. Jag drack ett glas sportdryck, åt en närande gulaschsoppa (mmm, salt!) med macka till och placerade mig med lite stela hamstrings i ett varmt bad.

Jag räknade med att vara sliten dagen därpå som därför var en "nästan-vilodag"; styrketräning efter 4 km uppvärmning på löpband. Kroppen kändes dock fräsch och återhämtad. 

Trägen vinner, sägs det. I takt med den ökade längden och regelbundenhet på långpassen har muskelömheten som plågat mig under långpass avtagit. För att underlätta de riktigt långa passen bör jag dricka mer sportdryck – eller någon typ av energi; jag har hört att Rune Larsson dricker saft med salt i – för att bli piggare och för påskyndad återhämtning. Något annat jag kommit till insikt om är att längre långpass är en utmaning som ger mig en kick – kanske lägger jag till ett varv på nästa långpass...då blir det nio varv. 

Väcka liv i ultralöparen

Nu skulle den slumrande ultralöparen inom mig få sträcka ut lite. Målet var ett långpass på närmare 30 km. Här skulle det trimmas fettceller, tränas pannben samt härdas muskler och leder.

Det var milt och mulet när jag drog ut på långpass i söndags. Nattens väderomslag hade gått hårt åt snön;  de nyss vitgnistrande och höga drivorna hade sjunkit ihop till slaskhögar. En kontrast till förgående dag, då jag skidat i ett riktigt vinterland.

Målet för långpasset var att ta mig runt 7 varv i en 3,6 km-slinga i Stadsskogen; dessa varv inklusive transporten till och från slingan skulle resultera i 29,2 km. Så här i vintertid borde det ta närmare 3 timmar. En viss förväntan fyllde mig inför den resa som just påbörjats. Ibland blir det en resa genom olika faser av trötthet och muskelsmärta. Ofta genereras mental energi och inspiration, särskilt om jag springer i naturen.

För naturupplevelsens skull samt för att ha ett tydligt mål ville jag springa i Stadsskogen. Förra veckans långpass var en tripp utan mål på diverse cykelvägar längs med trafikerade gator och vägar som var någorlunda plogade i snöovädret. När jag har ett tydligt mål känns långpasset lättare.

Denna dag rådde en annan väderlek med andra utmaningar. Från skogsbrynet in till Stadsskogen var det porös snöstig under fötterna, ytan gav vika en aning vid varje steg. Men genom att springa långsammare skulle jag orka. Inom kort kom jag till första etappen av slingan, elljusspåret. Här brukar jag springa längs med skidspåret i någon halv km. Jag misstänkte att det skulle vara dålig bäring i djupsnön, och vek av från ordinarie rutt in på en cykelväg. Den omvägen adderade något hundratal meter. Bra, nu skulle jag nå upp i gott och väl 30 km. På den plogade cykelvägen travade jag på likt en nyskodd häst; broddarna klapprade mot marken och fotsulorna ömmade lätt. Att jag skott mig med slip stoppers kändes i fötterna. Ändå är det okay med Brooksskorna, som jag hade nu; deras förhållandevis tjocka sulor fungerar bättre med broddar än de andra tunnsulade dojorna. 

Fästet var utmärkt på de isiga delarna av slingan, däremot fick jag lite sladd där det var lössnö. Likt en hamster i ett hamsterhjul trampade jag på varv efter varv... Efter fyra varv kändes det som jag snart skulle vara färdig; tidsuppfattningen är lite märklig under vissa långpass!

Jag hade ju tänkt vänja kroppen vid långvarig löpning och att förbränna fett. Därför sprang jag bara på vatten och ingen sportdryck eller annat energitillskott. Men, när jag efter passet intagit soffläge läste jag Noakes resonemang om kolhydrater, glykogen och förbränning: kolhydratintag under fysisk aktivitet gör inte att fettförbränningen avtar under fysisk aktivitet (Noakes, 2004, s. 125). Däremot trycks blodsockret upp, precis som när du äter godis i tv-soffan. Snabba kolhydrater får dig och mig att sjunka ännu djupare ner i soffan J; det som händer vid träning finns det de som i dags dato experimenterar på genom att utsätta sig för roliga tränings- och förbränningsexperiment, och konstaterar att kroppen tycks välja energikälla efter hur mycket glykogen det finns i musklerna och inte i blodet. Det här är intressanta observationer för exempelvis en ultralöpare, som är igång länge. Det är först efter 4 timmar muskelglygogenet tar slut vid en intensitet på 70-85% av VO2-max (Noakes, 2004, s. 107) och det är då fettförbränning behövs samt blir avgörande för prestationen. 

Hemma igen stannade klockan på 2.48.44. Med den lätthet jag klarade av det 30 km långa passet indikerar det att den ökade träningen ger effekt. Mitt kolhydratfria långpass blev det hittills längsta på hela hösten och vintern. Jag får se om jag tar med mig sportdryck på nästa pass... Om det ger effekt kan det förstås vara placebo-effekt. Å andra sidan, om jag inte tror att det ska ge effekt så borde jag undgå en placebo-effekt...

Narnia nu igen? En paus från löpningen med en skön, lugn skidtur bland

snötyngda grenar och "bomullstäckta" stenar. När jag klev ut genom 

dörren i söndags kändes det som jag gjorde den omvända resan som de 4

barnen i "Häxan och lejonet" fick uppleva när de gick i genom garderoben 
full med rockar och hamnade i ett snövitt sagolandskap.

(Ur)laddad!

Från höghöjdstillvaron i Schweiz tillbaka till havsnivån på hemmaplan. Alpveckan hade bjudit på stärkande alternativ träning. Jag kände mig mentalt redo för årets sista träningsvecka. Träningen pekade dock på att jag var ur form.

Valère slott, på vänstra kullen. 

Tourbillon slott på högra kullen. 

I bakgrunden skymtar bergen.

Sista dagen i Saas Fee innebar en väntan på transitbussens avgång  15:00. Så börja-de färden nedför, på serpentinvägen. Vi mötte många bilar och bussar fullastade med skidgäster; till skillnad från vår lugna vecka verkade det bli fullt i backarna årets sista vecka. Efter bergsvägens vackra vyer (bl a  Matterhorn) styrde vi ut på motor-vägen. Även här kantades vägen av än den ena än den andra sevärdheten (bilden). Först vid midnatt nådde resan sitt slut.

Följande dag, måndag, stundade första ordentliga löppasset på mer än en vecka. Strax innan lunch snörde jag på Salomonskorna, utan slip-stoppers. Jag hann någon km så dippade pulsen ner till 90 och låg kvar där omkring under resten av löpturen, vilket var ovanligt lågt. På hemmarundorna brukar jag ligga över 130. Pulsen var nu också lägre än under löpningen på 1 800 meter i Schweiz...Det kunde knappast vara en effekt av höghöjdsvistelsen, inte heller var det ett utslag av dålig elektrodkontakt, för jag hade kletat på elektrodgel, Blågel från Apoteket. Kunde det vara fel på min vanligtvis väl fungerande prenumerationspremie? Kunde det vara så att pulsens märkliga beteende i Alperna, förorsakats av något så simpelt som ett batteri på upphällningen? 

Choklad med grädde på top-
pen, det är toppen på toppen! 
Här på Drehresturant Allalin
högstvärldens belägna, 3 600
meter upp, den snurrar runt
och har utblick över Schweiz
högsta topp, 4 545 meter.

En bit in i rundan kände jag hur snön sög musten ur mig; jag plöjde fram genom snö upp till knät och till ankeln, mest dock på stigar med lössnö. Slip-stoppers kunde ha varit till hjälp! Jag kände även av något ömmande lymfknutor i axlarna, som kan vara ett tecken på begynnande infektion. Enligt egna iakttagelser är det ett trötthetstecken. Rundan blev 12,5 km. På kvällen blev det soffvila och flera koppar julte med kryddor som kardemumma, kryddnejlika, kanel tillsammans med andra väldoftande ingredienser, och det gjorde susen för påfrestade slemhinnor.

Tisdagens form kändes lovande, jag var taggad för kvalitetstid på löpband. Jag tog på Puma Concinnity-skorna - de fungerar fint på löpbandet - men inte pulsbandet eftersom det fungerade dåligt. Knappt hann jag sätta benen i rörelse innan en känsla av klibb- och kallsvettighet kom över mig. Kanske det var en påföljd av den kopp varm choklad jag stjälpt i mig i all hast före passet :). Utan gräddtopping, men på "stålmjölk" (3% fett). Det kändes naket utan pulsmätaren, men jag litade på kroppen, det var onekligen till att acceptera en nedväxling. Den planerade snabbdistansen på 8 km kortade jag således ned till 4 km, med efterföljande joggminuter och på det lite fartlek. 

Efter en dags vila gjorde jag igår torsdag, ett nytt kvalitetsförsök på löpbandet. Pulsbandet satt på plats, laddat med nytt fräscht batteri. Återigen fick jag en svetthinna redan under uppvärmningen. Planen var 3*3 000 meter med 1 minuts vila mellan varje stint. Jag körde i lite lägre fart jämfört med mitt typiska tröskeltempo. In på andra intervallen ökade pulsen - pulsbandet fungerade! - till en högre nivå än förväntat. Alltså: högre puls men lägre fart. Den tredje intervallen kortades ned till 1 000 meter.

Något spökar, utöver pulshöjningen kände jag mig trött. Det finns  knapert med information om vad som händer i kroppen vid återkomst från hög höjd. Jag fann lite som pekar på att det tar några dagar att återanpassa sig till havsnivån, samt rekommendationer om lätt träning den första veckan. Jaha, så snart borde det gå lättare. Redan igår kväll, tycktes det vända, jag kände mig tipptopp igen. Hoppas att det håller i sig. Nu på årets allra sista skälvande timmar ska jag ut på en gott nytt år-runda (med slip-stoppers på). Gott nytt år alla löpare och läsare! Nedan får ni njuta av ytterligare en Saas fee-vy!

Träningspussel och alptoppar

Bitarna i träningspusslet börjar falla på plats, det är bra, då jag under Alpresan ska utvärdera och planera inför 2011, främst mitt företagande om hållbar utveckling, men det blir även tänk kring motivation och träning 2011.

På söndagsmorgonen, innan avfärden till Alperna, visade det sig vara tidsoptimistiskt att tro på att klämma in en löprunda i slutskedet av packandet. Således stannade förra veckans distansmätare på knappt 64 km.

Höstens tankegångar har glidit in i andra banor under årstidsväxlingen till vinter. Målet på 60 km inger fortfarande känslan av att det är en hel del att springa i vintertid, en mängd som jag aldrig tidigare varit i närheten av så här års, men jag ska öka (uppåt 80 km), för att klara formtoppningen i vår.

Utöver mer mängd, är kvalitet en pusselbit i uppstyrandet av träningen. Som du kanske förstått, är kvalitet en utmaning för mig, både att hitta fram till lämplig nivå, samt att pressa mig förbi komfortzonen. Att börja kvalitetsträna är för mig, kanske som det är för den otränade att komma igång med träningen. Jag är ovan, rutinerna saknas och kroppen sparkar bakut i protest - framför allt reagerar psyket, och det är lätt att ge upp innan ansträngningarna hunnit bära frukt. Men, prövoperioden verkar nå sin ände, jag börjar tycka om att pressa mig, tänja gränserna, se vart det leder! 

Kvalitetspassen förra veckan utgjordes av tröskelträning, med olika upplägg. Första passet var snabbdistans i 34:30 minuter, med inledande uppvärmning och efterföljande nedvarvning, totalt 12 endorfinfrisättande km på rullbandet. Andra passet var 2*3000 meter, med 1 minuts joggvila. Egentligen hade jag velat köra 3 repetitioner, men det är sundast att skynda fram med tillförsikt med kvaliteten (=jag prioriterade bort den intervallen!).

Nog om löpningen. Den här veckan går, förutom i hållbarhetstänkandets, även i skidåkningens tecken. Nära två dygn har jag befunnit mig på 1 800 meter och däröver. Det är lätt att bli påmind om höjden, tar man den smala hotelltrappan i raska steg rusar pulsen iväg. Hotellet som härbärgerar oss andas mystysk- eller österrikisk alpstil och ligger mitt i lilla gemytliga Saas Fee.

Första åket var en upplevelse á la första-åket-för-säsongen-skakiga ben. Pisterna är fina, sikten varierande. Alpnaturen här är hänförande; turkosskimrande, framvällande, bulliga, brutalt vackra glaciärer, omgivna av högt spretande och vassa alptoppar, vart man än skådar. Om bara solen behagat titta fram, vilken vy…

Drömska dimmor dröjer sig kvar på dagen...

Till topps!

Nu är det klappat och klart - det blir en alpresa i juletid! Skid- och konferensresa. En alpvistelse kan träningsmässigt leda till intres-santa höghöjdseffekter. Fram till avresan laddar jag med intervall- och långpass, det senare sker så klart i snön.

Resans destination är en liten bilfri bergsby belägen på hela 1 800 meters höjd, omgiven av flera mäktiga toppar inbäddade i 170 cm snö, toppar som sträcker sig 4 000 meter upp i skyn! 

Hög höjd, lägre syrehalt, får kroppen att genomgå en rad anpassningar; det bildas fler röda blodkroppar, förbättrad buffertkapacitet i musklerna (förmåga att neutralisera mjölksyra), effektivare energiförsörning till följd av minskat avstånd mellan kapillärer och muskelceller, för att nämna några effekter. Många toppidrottare åker på höghöjdsläger, exempelvis Isabellah Andersson, inför Dubai marathon. Men jag ska glida utför bergsidorna på lagg, i en vecka, och det är en kort tid, så om jag åtnjuter någon positiv bieffekt är det bara en bonus likt en julpralin! 

Packplaner. Första tanken var att lämna löpningen hemma. Andra tanken var att ge plats för...några löpargrejor. Efter pist- och offpisttuggandet kan det göra gott med en skaka-liv-i och- sträcka-ut-löparmusklerna-runda.

Innan det bär av i helgen vill jag hinna med flera löppass. I förrgår klippte jag till med snabbdistans på löpband. Efter 2 km uppvärmning tryckte jag upp farten till 13,9 km/h. Ambitionen var att trampa på i det tempot i 8 km, med kriteriet att det skulle gå kontrollerat till. Inga stumnande ben. Tröskelfart, hur finner man den? Men jag tror att jag grejade det. Pulsen pickade stadigt på i 161-163, fram till efter ca 20 minuter, då hände något, en ökning till 166 som hotade att närma sig 170, sedan hasade pulsbandet ur position. Det var bra att köra vidare utan pulsregistrering, för det är lätt att stirra sig blind på dessa siffror, som ju bara är en parameter bland andra. Felkällor finns. Pulsen kan bli högre än normalt i det förhållandevis varma gymmet, och jag är värmekänslig. Det fanns krafter kvar när jag sänkte tempot till nerjogg. Efter 57 minuter på bandet väntade styrkeövningarna.

Under gårdagen letade sig snöovädrets vinande och ylande in genom hus och väggar. Först på kvällskvisten letade jag mig ut för en kort, lugn snöpulsarrunda. Krafterna skulle sparas inför dagens tuffa tag på löpbandet. Intervallträningen är säkert bra att ha i benen när jag tar mig nedför alpbackarna, tjoho!

Intervallångest

Kvalitetsträning, huh, tanken tenderar att framkalla rysningar; känslan av lungor ansträngda till bristningsgränsen, som ändå inte verkar räcka till för att syresätta pumpande benmuskler, och så, en svirrande känsla i huvudet, en kroppens bön om att stanna. 

En snabb tillbakablick på föregående veckoslut: vädergudarna i Norrland var nådiga, -13.8 grader på söndagen, det tillät en kort tur och därmed var det i hamn, veckomålet på 60 km. 

För att få en uppiggande formprövning hade jag tänkt delta i Rogers bergstävling den 13 december. Sex gånger ska man (springa) uppför de 450 metrarna hisnande Hammarbybacke. Efter varje toppstigning ska man nedför backens baksida, runda backens fot, och sedan, tillbaka på framsidan för nästa stigning. Arrangemanget återkommer några gånger om året, en gång har jag stiftat bekantskap med det. Och jo, jag tog gångpauser uppför branten. Men, ett andra möte med backen får vänta, då denna så kallade lucia-edition blir inställd, för backen har intagits av skidåkare. Det är synd, för det skulle sitta fint med ett formkvitto, samt att få backträning av bästa sort och vara med på en tävlingssammankomst i vinterns tävlingsöken.

När nu mängdnivån är nådd är det läge att ta tag i kvaliteten, där brukar jag sakna disciplin. Utomhus ska jag fortsätta med distanspass, inga försök till fart eller kvalitet där. Inomhus däremot, ska jag växla upp från de på löpbandet trevande  fartträningförsöken.

Gårdagens löpbandspass utgjordes av intervaller på 2 km, med tre minuters joggvila mellan varje. Under sista intervallen av tre, segade sig pulsen upp till 180. Om jag ligger i, nås nivåer på 175-178, för att passera däröver måste jag jobba rejält hårt, i mitt tycke. Vilken genomkörare, jag svettades ymnigt och var tomteröd i ansiktet, klart rödast av alla gymbesökare! Efter en mils löpbanstuggande klev jag av, jag hade sedan tidigare den här veckan 7 km löpband i benen. Kroppen tycks dock ha anpassat sig till både löpbandet och det hårda underlaget ute. När jag pustat ut i några minuter körde jag igenom styrketräningsprogrammet.

Den fysiska belöningen, endorfinerna, efter ett hårt intervallpass är i en annan klass än det efter en dåsig distansrunda. Igår kickade ett endorfinpåslag utan motstycke in, och det ska erinras, om motivationen tryter inför eller under kvalitetspass. Mja, det som behövs för motivationen är en tydlig målbild; framöver ska det minsann köras kvalitet, så det så!

Hemma igen, grundade jag för en andra belöning genom att sätta en deg för en sats saffransvanlijbullar, som nygräddsdoftande, gyllengula och fluffiga var färdiga lagom inför fredagsmyset. 

Nu ska jag ut och bränna bullar, det är långpassdags! Skogen och snön väntar därute! Sedan väntar bullarna ;)

Titta  länge på bilden och föreställ dig att du frossar i massor

av gyllene, saftiga saffransbullar, eller något annat mumsigt
som du gillar att sätta tänderna i, då blir du snabbare nöjd när
något gott inmundigas, enligt Science. Meddela gärna om 
knepet fungerar för dig eller är verkningslöst.

Köldknäpp

Köldknäpp. Kvicksilvret höll sig envist kvar vid -10. Sedan dalade temperaturen ännu mer. En och annan snöflinga dalade också. Motivationen var däremot på uppåtgående. För 60 km löpning per vecka, det målet skulle nås just denna vecka!

Måndag kväll och -11 grader. Jag klev något tvehågset ut genom dörren för att möta kylan. I 40 minuter sprang jag. Tisdag eftermiddag orkade termometern upp till -9. Lite mer härdad än tidigare, tog jag en timslång runda. På dessa pass trotsade jag kylan med kläder i lager på lager; underställsbyxor, tights, dubbla underställströjor, vindjacka och mössa, samt en buff över hals och haka. Vintern slog tillbaka med bitande vind som trängde in på bara huden på framsidan av låren och armarna. 

Onsdag sjönk kvicksilvret några snäpp ytterligare. Jag bytte ut en underställströja mot en skidjacka som åkt Öppet spår, samt drog jag på ”rånarluvan”, balaklavan, vilket lindrade den riviga känslan i halsen, men dessvärre gav viss kvävningskänsla. Jag höll ut i 51 minuter.

Vinterkylan är en sak, vinterunderlaget en annan. Det stelfrusna, hårda underlaget måste kroppen få anpassa sig till. Min strävan är att fortsätta på den inslagna vägen på småstigar och i terräng, där snön ligger otrampad och mjuk. Men när mörkret har fallit, har jag hållit mig till mer stadsnära stråk, på vältrampade stigar och plogade cykelvägar. Det hårda underlaget har känts lite i lederna. Jag drabbades även av gäckande smärta i vänster fot, som skulle kunna härledas till väl snabba, ambitiösa och många pass på löpband - i innebandyskor... Jag fortsatte att springa, men då främst utomhus, och besvären försvann efter någon vecka.


Sedan några dagar tillbaka vistas jag i Norrland. Lördag visade termometern på barmhärtiga -10,5 grader - tidigare i veckan hade detta köldhål -22! - därmed skulle veckans långkörare genomföras. Hur långt eller länge, det fick känslan avgöra under resans gång. Jag kände mig stark där på den kuperade, lätt snötäckta och öde skogsbilvägen. Backe följdes av backe, vissa långsträckta som alppister. En av "värstingbackarna" är 1 km lång! Takten var maklig, ändå var det enkelt att hålla pulsen över 150 slag, den klättrade upp till 165 i de långa backarna. Oj, så bra träning. På tillbakavägen bar det mest utför. En rejäl runda resulterade det i, 1 timma och 56 minuter som snittade på hyggliga 5,05 minuter per km.

Veckans återstående 8 km tillryggalägger jag förhoppningsvis imorgon söndag, om vädret så tillåter.


Skogsbilväg när den är som bäst!

  

Träningsmängd i vintertid

Kommer du ihåg den lilla historien om solen och vinden som slår vad om vem som snabbast kan få kläderna av mannen? Likt den stretande mannen som håller allt hårdare om sina kläder ju mer vinden blåser, ska jag genomföra löpningen i vinter. Håll i hatten!

I förmiddags stundade veckans långpass. Nattens snöfall bäddade för en fluffig skogstur. Allt var begravt i ett luftigt snötäcke som såg vackert och inbjudande ut, likväl bjöd på tuff träning. Det är mysigt med riktig vinter.

Genom att ta små steg fick jag fäste så pass att jag tog mig framåt i lössnön, men lufsandet frestade på och påkarna blev allt mörare under rundans gång. Efter 1 timma och 53 minuter återvände jag in i värmen. Dagens långkörare i Narnia-marker låter hurtig, kanske du tycker, och får intryck av att löpningen flyter på, men jag ska bekänna att det tar emot att trä på löpmunderingen och ta det stora klivet över den mentala tröskeln.

Motivationssvackan går att relatera till att målbilden är mindre utmanande så här under eftersäsongen jämfört med under tävlingssäsongen. När motivationen avtar är det lätt att skylla på vintersolens bleka strålar, den bitande kylan, det kompakta mörkret eller underlaget som växlar mellan modd och isgata. Dessa hinder kan få även den enträgnaste ultradistansare och tillika hårdhudade norrlänning att välja att kura i värmen inomhus.

Kommande veckas mål är satt till 60 km, och kommer att gälla året ut. Därefter lägger jag i en högre växel igen. Den här målbilden är realistisk och till och med trygg - vilket garanterar att man når fram - särskilt med utgångspunkt från toppmånaderna april till och med september, där en typisk vecka innehöll runt 9 mil.

Gymmet kan förstås bli en tillflyktsort när Kung Bore håller oss i sitt frostiga grepp. Så är det för mig också, jag tar till skadeförebyggande styrketräning och enstaka intervall- och tempopass på löpband. Styrketräningen ger utdelning. Efter ett par månader med allsköns ben- och bålstabi-litetsövningar känns knäna starka och stelheten i dem är borta, hamstrings har stärkts - muskler som varit något av en akilleshäl mot slutet av säsongen. Hittills har jag annars varit tursamt förskonad från känningar och skador, trots att jag skippat styrketräning (samt stretching), men med tiden har jag kommit till insikt att det är trevligare att förebygga än rehabilitera.

Låt oss återknyta till vadslagningen mellan solen och vinden. Det är förstås solen med sina värmande strålar som får av mannen kläderna och därmed vinner. Så, i brist på en tydlig målbild, lär solens värmande strålar om våren locka ut den löpare som räds vinterns utmanande förutsättningar!

Vinterlöpning!

Motivation. Vinter. Tufft, men samtidigt finns det trevliga aspekter med den rådande årstiden. Första långpasset på flera veckor genomfördes medan snöflingor singlade ner.

Motivationen låg nära nog på topp när grundträningen skulle sparkas igång för ett par veckor sedan, därför kom det som en kalldusch när kroppen inte matchade den mentala förberedelsen! De första två, eller möjligtvis tre, löprundornas känningar här och var, var acceptabla, för de var övergående. Men att farten försvunnit ur kroppen för obestämbar tid...agr!

Ungefär samtidigt som jag var tillbaka i löparspåret, gjorde Kung Bore sitt intågande. Det innebär hårt underlag, ibland is, ibland snö. För att möta de bistra förhållandena ska jag ta mig i kragen och köpa ett par slip-stoppers, för varken att dubba några av mina nuvarande skor eller köpa vinterskor, tilltalar mig. Vinterlöpning har sin tjusning. Frisk och krispig luft. Jag tycker om när det är svalt när jag springer. Det som vållar mig huvudbry är att bedöma ansträngningsnivån när kilometertiden ökar med 15 sekunder eller kanske mer ändå. För tillfället är också pulsen lite svårbedömd, då jag nyligen gett blod.

Så, äntligen, i lördags lossnade det! Långpass i några centimeters nysnö (och mer snö singlade ner) ovanpå den gamla snön, i skiftande terräng, blev som en återuppväckelse! Snart nog, efter 10 lugna inledningsminuter, förmådde jag enkelt lägga mig snäppet över farten för lätt distanspass, cirka 5.13 minuter per kilometer. Fästet var bra! Jag yrde fram i vinterskogen, ömsom på upptrampad stig, ömsom i "obruten" mark, i snö som jag var först att röra mig fram genom. Skaren brast under fötterna, men därunder var det ändå så pass fruset att jag oftast klarade mig från att sjunka helt igenom den underliggande isskorpan. Blöt om fötterna blev jag förstås ändå, för många var de blöthål och myrmarker som kantade min väg genom markerna, men inte fick jag kalla fötter för det! Prick två timmar blev sprang jag, vilket var rundans mål.

Hur möter du vintern? Nöter du på löpbandet, utrustar du dig med vinteranpassade skor eller inväntar du våren?

Efter vila kommer grundträning

När slutet av oktober månad nalkades var tävlingssäsongen till ända. En intensiv höst med flera tävlingar gick nu in i en fas där vila stod på agendan. Skulle jag få springabstinens dessa 14 dagar med vila, skulle det krypa och spritta i benen? Ingen fara på taket. Löparskorna fick vara ifred där de stuvats undan i hallskåpet, till och med nyinvesteringen, Puma Night fox-skorna, fick stå osprungna.

Vilan var nog välgörande, den kanske bidrog till min tilltagande motivation, längtan och energi inför den stundande grundträningen. Jag drömde mig bort till roliga tävlingar; både gamla favoriter som Munkastigen trailrun, men även till uppslag på nya spännande utmaningar, exempelvis Vertex fjällmarathon, 43 km i fjällmiljö med 1800 meter höjdmetrar...

Löpvilan avbröts efter 10 dagar, då hakade jag på ett par träningsivrare på språng ut i skog och mark. Vi trotsade vädrets makter, vilka bjöd på strilande regn denna höstförmiddag. Trion tog in på en stig med långsmala hala spänger korsande myrmarker, sedan kom stock och sten i marker mättade med vatten efter en tids myckna regnande, och detta skiftande underlag kombinerat med prat, höll farten nere. Vår modesta transport framåt till trots, efter en timma började en molande protest komma från trakten av sittbenen. De senaste veckornas femmilslopp hade satt sina spår i kroppen.

Fyra dagar därpå var det dags att komma igång med känna-sig-för-löpning. Hamstrings var lite stela och ömma ännu, men mest påtagligt var det ändå att den forna formen kändes brutalt bortblåst, likt de sista löven från trädens grenar under en höststorm. Nya vindar kommer dock att blåsa in, visst luftmotstånd är ett överstigligt hinder, precis som en och annan dm nysnö...

Nu är det dags för ett långpass, med siktet inställt på två timmar. Hrm, det kan bli halt och slitsamt med vanliga skor. Jag kanske borde införskaffa ett par slipstoppers? Vi kanske ses därute i snön!