Intervallångest

Kvalitetsträning, huh, tanken tenderar att framkalla rysningar; känslan av lungor ansträngda till bristningsgränsen, som ändå inte verkar räcka till för att syresätta pumpande benmuskler, och så, en svirrande känsla i huvudet, en kroppens bön om att stanna. 

En snabb tillbakablick på föregående veckoslut: vädergudarna i Norrland var nådiga, -13.8 grader på söndagen, det tillät en kort tur och därmed var det i hamn, veckomålet på 60 km. 

För att få en uppiggande formprövning hade jag tänkt delta i Rogers bergstävling den 13 december. Sex gånger ska man (springa) uppför de 450 metrarna hisnande Hammarbybacke. Efter varje toppstigning ska man nedför backens baksida, runda backens fot, och sedan, tillbaka på framsidan för nästa stigning. Arrangemanget återkommer några gånger om året, en gång har jag stiftat bekantskap med det. Och jo, jag tog gångpauser uppför branten. Men, ett andra möte med backen får vänta, då denna så kallade lucia-edition blir inställd, för backen har intagits av skidåkare. Det är synd, för det skulle sitta fint med ett formkvitto, samt att få backträning av bästa sort och vara med på en tävlingssammankomst i vinterns tävlingsöken.

När nu mängdnivån är nådd är det läge att ta tag i kvaliteten, där brukar jag sakna disciplin. Utomhus ska jag fortsätta med distanspass, inga försök till fart eller kvalitet där. Inomhus däremot, ska jag växla upp från de på löpbandet trevande  fartträningförsöken.

Gårdagens löpbandspass utgjordes av intervaller på 2 km, med tre minuters joggvila mellan varje. Under sista intervallen av tre, segade sig pulsen upp till 180. Om jag ligger i, nås nivåer på 175-178, för att passera däröver måste jag jobba rejält hårt, i mitt tycke. Vilken genomkörare, jag svettades ymnigt och var tomteröd i ansiktet, klart rödast av alla gymbesökare! Efter en mils löpbanstuggande klev jag av, jag hade sedan tidigare den här veckan 7 km löpband i benen. Kroppen tycks dock ha anpassat sig till både löpbandet och det hårda underlaget ute. När jag pustat ut i några minuter körde jag igenom styrketräningsprogrammet.

Den fysiska belöningen, endorfinerna, efter ett hårt intervallpass är i en annan klass än det efter en dåsig distansrunda. Igår kickade ett endorfinpåslag utan motstycke in, och det ska erinras, om motivationen tryter inför eller under kvalitetspass. Mja, det som behövs för motivationen är en tydlig målbild; framöver ska det minsann köras kvalitet, så det så!

Hemma igen, grundade jag för en andra belöning genom att sätta en deg för en sats saffransvanlijbullar, som nygräddsdoftande, gyllengula och fluffiga var färdiga lagom inför fredagsmyset. 

Nu ska jag ut och bränna bullar, det är långpassdags! Skogen och snön väntar därute! Sedan väntar bullarna ;)

Titta  länge på bilden och föreställ dig att du frossar i massor

av gyllene, saftiga saffransbullar, eller något annat mumsigt
som du gillar att sätta tänderna i, då blir du snabbare nöjd när
något gott inmundigas, enligt Science. Meddela gärna om 
knepet fungerar för dig eller är verkningslöst.