Jättelångt och jättekul! Del 4

Skulle slutet på Jättelångt bli Jag hade nu sprungit länge vid kusten och den pittoreska ateljén – min målbild – borde dyka upp när som helst!

Steg för steg avancerade jag, nu på asfaltsväg genom ett sommarstuge-område. Mina ben började tappa spänsten. Jag tog till en undergörande energigel med härligt koffein, som jag haft fasthäftad på insidan av shortsen. Koffeinets effekt går att diskutera, det ska väl ta någon timme innan det verkar, har jag för mig, om det ändå skulle hinna verka var innehållet 50 mg, vilket motsvarar en ynka halv kaffekopp (jag hade behövt tre koppar!). Nåväl, sockret borde i varje fall ha gett mig en snabb kick, och jag tycktes förmå att traggla på med snäppet högre stegfrekvens. Smal asfaltsväg blev så mjuk skogsstig, sedan styrde banan av från leden rakt ut i obanad terräng. Här förelåg viss risk för att villa bort sig. Utöver att stigen försvann i vegetationen, var knappt heller snitslarna som arrangörerna satt upp synliga, en del hade hamnat på marken där de lågt halvt dolda i blåbärsris, skvattram och mossa. Jag höll dock korpgluggarna på vid gavel, stint stirrandes efter snitlsar, samt ateljén.

Så här såg leden ut ibland. På vardera sidan av leden,
som du kan ana till vänster om den lilla granen mitt i 
bilden, finns det faktiskt en orange ring.

Istället för ateljén dök P:s gestalt upp i blåbärsriset, vilket för all del var en trevlig företeelse, särskild med tanke på att han förvarnade om ett halvklurigt parti längre fram, där banan delade sig. Efter vad som upplevdes som en evighet framträdde ateljén, nästan dold i de inrullande dimsjoken, lika vackert belägen som i minnet. Futtiga ynka 4 km kvar nu, på en stig som säkert också Engström vandrat på, förbi densammes fiskdamm, häststall och bostadshus, i nämnda ordning. Efter konstnären tillika författarens hemvistområde nalkades den lilla hamnen, nu skymtade jag båtbodarna och runt hörnet på dem började det efterlängtade upploppet, när jag nådde dit spurtade jag som sig bör! Jag var i mål! Det första som slog mig var hur pigg jag kände mig, nog hade jag kunnat ta ut mig mer...I målområdet tog P. emot mig, han var nog tröttare än jag – det tar på krafterna att vara supporter nästan en hel arbetsdag, i timmar räknat! Min placering blev en 2:a plats, Anna vann!

Vid en summering av Jättelångt ska jag erinra mig själv att jag stod inför min hittills längsta löpdistans, en utmaning där jag strävade efter en trevlig upplevelse, och tidsmålet på 7 timmar var underordnat upplevelsen. Jag kan konstatera att jag dels fick ett härligt löpäventyr, dels klarade jag mitt tidsmål. För att nå målet ingick lyckade strategier rörande val av skodon och kläder. Brooksskorna, vanliga löparskor med slät sula och en del dämpning, fungerade oklanderligt, jag var helt förskonad från skavsår såväl som andra möjliga och omöjliga nötnings- eller slitningseffekter av sju timmars löpning. Under långloppen har jag fått lära mig att sådant som fungerar under två eller tre timmar, kan vara helt galet fel ett par nötande timmar senare. Vid Jättelångts start var det en förhållandevis halvvarm typiskt svensk sommarmorgon, så klädvalet, korta tights och t-shirt, medförde inget större huvudbry. Ibland är det mer svårbedömda och luriga väderleksförhållanden. Är det kallt på morgonen, kan det kännas frestande att välja heltäckande på armar och ben, vilket kan bli en pärs senare på dagen om temperaturen når uppåt 12-15 grader. Vid valet av ”vätskesystem”, tog jag bältet istället för camelbackryggsäcken, vilket visade sig bli ”rätt”; det var förvisso en dag som krävde sin vätska, men kontrollerna var många och det var lätt att klara sig med 7 dl medhavd vätska.

Dimman rullade in.

Hur var det med felspringandet? Åtmin-stone 2 bonuskilometer tillryggalade jag vid den andra avstickaren, enligt mina betraktelser av kartor på Internet. Om jag därtill adderar strapatsen på Svärmors-stigen, innebär det att jag passerade 70 km med råge! Hur mycket tid de här  extraturerna kostade mig är det svårt att spekulera i, men...OM jag studerat kartan innan loppet, då hade jag kunnat vara förberedd på de svårorienterade partierna…OM – oavsett förberedelser med kartstudier eller inte – jag varit lite mer observant medan jag sprungit eller vänt om när det plötsligt blev ett stort glapp mellan snitslar eller markeringar… Så hade utfallet i tävlingen kunnat bli annorlunda. Men, som det gamla visdomsordet passande nog säger: det man inte har i huvet får man ha i bena!