Träningspussel och alptoppar

Bitarna i träningspusslet börjar falla på plats, det är bra, då jag under Alpresan ska utvärdera och planera inför 2011, främst mitt företagande om hållbar utveckling, men det blir även tänk kring motivation och träning 2011.

På söndagsmorgonen, innan avfärden till Alperna, visade det sig vara tidsoptimistiskt att tro på att klämma in en löprunda i slutskedet av packandet. Således stannade förra veckans distansmätare på knappt 64 km.

Höstens tankegångar har glidit in i andra banor under årstidsväxlingen till vinter. Målet på 60 km inger fortfarande känslan av att det är en hel del att springa i vintertid, en mängd som jag aldrig tidigare varit i närheten av så här års, men jag ska öka (uppåt 80 km), för att klara formtoppningen i vår.

Utöver mer mängd, är kvalitet en pusselbit i uppstyrandet av träningen. Som du kanske förstått, är kvalitet en utmaning för mig, både att hitta fram till lämplig nivå, samt att pressa mig förbi komfortzonen. Att börja kvalitetsträna är för mig, kanske som det är för den otränade att komma igång med träningen. Jag är ovan, rutinerna saknas och kroppen sparkar bakut i protest - framför allt reagerar psyket, och det är lätt att ge upp innan ansträngningarna hunnit bära frukt. Men, prövoperioden verkar nå sin ände, jag börjar tycka om att pressa mig, tänja gränserna, se vart det leder! 

Kvalitetspassen förra veckan utgjordes av tröskelträning, med olika upplägg. Första passet var snabbdistans i 34:30 minuter, med inledande uppvärmning och efterföljande nedvarvning, totalt 12 endorfinfrisättande km på rullbandet. Andra passet var 2*3000 meter, med 1 minuts joggvila. Egentligen hade jag velat köra 3 repetitioner, men det är sundast att skynda fram med tillförsikt med kvaliteten (=jag prioriterade bort den intervallen!).

Nog om löpningen. Den här veckan går, förutom i hållbarhetstänkandets, även i skidåkningens tecken. Nära två dygn har jag befunnit mig på 1 800 meter och däröver. Det är lätt att bli påmind om höjden, tar man den smala hotelltrappan i raska steg rusar pulsen iväg. Hotellet som härbärgerar oss andas mystysk- eller österrikisk alpstil och ligger mitt i lilla gemytliga Saas Fee.

Första åket var en upplevelse á la första-åket-för-säsongen-skakiga ben. Pisterna är fina, sikten varierande. Alpnaturen här är hänförande; turkosskimrande, framvällande, bulliga, brutalt vackra glaciärer, omgivna av högt spretande och vassa alptoppar, vart man än skådar. Om bara solen behagat titta fram, vilken vy…

Drömska dimmor dröjer sig kvar på dagen...