Jättelångt och jättekul! Del 2

Jag befann mig ett par mil in i tävlingen Jättelångt och det återstod 48 km att springa. Efter två mil i sällskap med en annan löpare var jag utlämnad åt mig själv, samtidigt som jag hamnat i en trötthetssvacka... 

Den långvariga fysiska aktivitetens följeslagare är tröttheten, vars vana är att komma och gå, och att uppträda i olika faser som spänner över ett register. Mitt trötthetstöcken var av lätt samt övergående slag och skingrades efter några kilometer. 

Leden ringlade fram i en somrig, frodig och blommande Roslagsbygd. Under mina fötter övergick slingrande grusväg i kringelikrokig asfaltsväg och där, bakom en krök, dök P upp likt gubben i lådan! I det långdragna asfaltstråket var det ett välkommet avbrott att få information om var jag var - jag skulle snart komma fram till Väddö kanal i Gåsvik, jag var nu mer än halvvägs till Grisslehamn. Några asfaltskilometer senare nådde jag Väddö kanal, som inte är vilken vattenränna som helst; redan på 1500-talet ombesörjdes dess farbarhet på order av Gustav Vasa. Leden fortsatte längs med den lövskogskantade kanalen. Intill kanalkanten träffade jag helt oväntat på en enmanskontroll, en ensam äldre man som langade vatten, samt talade om att jag sprungit 40 km. Först när jag stjälpt i mig plastmuggens innehåll, funderade jag över vad han kunde vara för en barmhärtig (?) själ..., men det var bara vanligt vatten, jag drabbades varken av konstiga sjukdomar eller en plågsam död!

Förutom vätska, starttempo och negativ split – springa loppets andra halva snabbare än den första, svårt och knepigt som nybörjare och på långa distanser, kan man laborera med faktorer som energiintaget. Jag, som vanligtvis slukar matmängder som kan mäta sig med en flodhäst, saknar hungerkänslor och sug så länge jag springer, men under en ultramara kan det vara läge att betrakta detta motstånd som något vilket bör övervinnas. Tillfällen att låta sig frestas av godsaker fanns det gott om; de många kontrollernas bord dignade av spröda maränger, stekt prinskorv, mazariner, kanelbullar, bananer, snickers, kaffe, läsk...formligen ett överdåd som tycktes bli allt större för varje kontroll. Det kanske var rimligt att belöningen ökade ju längre man lyckades och orkade ta sig! Jag försåg mig med en klassiker, Runekakan, späckad med energi och efter ett recept av självaste Rune Larsson, Sveriges mest meriterade ultradistans- samt Spartathlonlöpare. Rune om någon borde veta vad som fungerar i långa loppet, resonerade jag, och tuggade i mig, bit för bit, nästan två kakor under loppets första mil. Om det var de knäcklika kakornas förtjänst att benen tycktes förmå bära mig längre än någonsin denna dag, låter jag vara osagt. (Jag tog även till en medhavd energigel vid ett senare tillfälle, tursamt nog fick  just benen fart, högoktanig och koncentrerad energi kan ge allehanda effekter!).

Skaran av ultralöpare är ganska liten men tapper. Resan genom skog och mark kan således bli en ensam historia, där det bara är du och naturen. Om ensamheten känns långrandig, och motivation och ork tryter, utgör dina egna tankar än viktigare sällskap och redskap. Jag brukar föreställa mig loppet i delsträckor; snart har jag sprungit ett Lidingölopp, snart har jag avverkat en mara, snart är det bara ett par km till närmaste vätskestopp... 

Härlig terräng! Notera ledmarkeringen.

Långlöpning känns långtifrån så långdraget som det kan framstå för den oinvigde. Tiden tickar på, kanske du jagar ett tidsmål eller hamnar i ett meditationsliknande tillstånd. Eller så skapar du lite extra spänning och äventyr genom att springa fel! När jag efter drygt fem mil hamnade vid havsbandet och det i den förmodade banans väg låg enorma klipp- och flyttblock i sådan mängd att jag stundtals fick ta mig fram på alla fyra, med känslan av livet som insats, drabbades jag av tvivel! Misstanken om att jag var på avvägar stärktes av den sporadiska förekomsten av markeringar - långt framför mig fick jag se en påle med en orange färgfläck som kunde tolkas som en markering. Efter 15 minuters klättrande ömsom hoppande från klippa till klippa, styrde det in igen bland knotig gran och tall. Här dök de orange markeringarna upp tätare och mer regelbundet, och det rådde ingen tvekan om att jag (åter) var på rätt spår. (Efter målgång fick jag veta att banan var omsnitslad här, för att bespara oss löpare detta svårforcerade parti, något jag missade och alltså fick genomgå en fin prövning på Svärmorsstigen!). ...fortsättning följer...