Xtreme running

Revansch i Ursvik. Eller skulle banan återigen krossa mina ambitioner? Då, i vårvintern var målet 90 minuter på varvet, nu var det sub 70 som gällde. Om jag som tjej klarar denna "drömgräns" föräras jag titeln "Extreme elite". En klart utmanande tid, så det fick bli mitt mål. Förutom banans trevligt terrängiga beskaffenhet, så får man starta när man vill mellan 17 och 18:30. 

För ett något inlägg sedan beskrev jag mitt tävlingssug. Vad vore mer lämpligt än att stilla detta sug med Xtreme running i Ursvik! I tisdags ägde tredje deltävlingen rum. Återigen tänkte jag möta denna bana, drygt en och en halv månad sedan Ursvik Ultra, dock bara 1 varv istället för 5 samt under helt andra förhållanden beträffande väderlek och frånvaron av kärleksfull support - pojkvännen Peter som vid varje varvning servade och peppade. (Hans målstyrningsexpertis fanns med mig hela tiden.) Emellertid blev det något extremt i alla fall, för vädergudarna laddade upp under eftermiddagen och svarta moln rullade in över Sundbyberg – utbrottet såg ut att komma lägligt till att några bekantskaper och jag gav oss ut i spåret. Halvvägs brakade det loss, ett åskoväder kryddat med hagel som smattrade mot mina bara armar likt "tusen nålar". Det sved i huden! Det skulle tydligen inte räcka med svedan i hamstrings! J

Det dundrade och blixtar ljungade riktigt nära, fast inom kort mullrade det vidare medan haglandet dröjde sig kvar. Det dröjde inte på så var spåret förvandlat till lerflod. Till en början gjorde jag ett fåfängt försök att kryssa mellan vattenpölar och strömmande bäckfåror, vilket var slöseri med energi så jag gick över till att plöja mig fram genom vattnet. Skorna släppte igenom det våta precis som en traildoja sig bör och gjorde ett bra jobb när jag tog mig fram på stenhällar och naket berg som med fel skor kunde vara halkiga. 

Huruvida ovädret påverkade min fart kan jag spekulera kring. Första kilometerna i loppet drog sällskapet jag startat med iväg och jag hamnade i ett känslomässigt bakvatten som jag förmådde tygla och därmed undvika att instinktivt skena efter i för högt tempo. Pulsen låg ändå uppåt tröskelnivå, runt sådär 165-170 slag/min. Konstigt nog upplevde jag farten som långsammare än nästan-tröskel som jag låg på.... 

Så såg de ut de första 4 snabba inledningskilometerna, innan himlen öppnade sig och förvandlade underlaget till en mjuk massa av rutten svamp-karaktär som sög krafterna ur benen. Å andra sidan skrämde ovädret upp mig så att jag sköt iväg av bara farten även i uppförslöporna. Regnet sköljde ner temperaturen några grader, vilket mest var välkommet. 

Första kontrollen, vid 5 km, dök äntligen upp. Jag passerade utan att dricka och då la jag ett par stycken bakom mig som dragit  i början. Jag kan inte erinra mig när det började stumna i hamstrings... Jag gick åtminstone uppför värstingbacken vid 4 km samt i en av de segdragna uppförsluten och så vid ytterligare ett tillfälle. Då kändes benen riktigt urkramade, för att  runt 9 km få nya krafter. Vid vätskekontrollen vid 10 km var jag så målmedveten att jag bara sprang förbi – trevligt påhejad av mannen som serverade dryck. 

Det passerade ett flertal snabbfotade killar, men jag sprang förbi några löpare jag också. Jag upplevde faktiskt flyt i min löpning! Önskegränsen på 70 minuter var jag dock ganska säker på att missa, jag kollade inte ens efter på klockan utan stirrade stint på pulsen som gått ner till strax över 160. 

Det var en tröst att känna banan. När jag kom ut i elljusspåret för de återstående 4  km visste jag vad som väntade i det breda spåret som var som en jämn gata efter stigarna. Då var det  bara att bita ihop i de sista backarna innan den avslutande nedförslöpan. Bara att stå på och det gjorde jag för fulla muggar! Jag spurtade fram till målet och mannen som ansvarade för "blippningen" vid målgång. Jag släppte mitt svettiga och krampaktiga grepp om den blöta nummerlappen, vilken lossnat under regn- och hagelskuren. Jag överraskades när jag fick höra att min tid blev 1:09:26! 

Näst snabbaste dam blev jag denna kväll när vädergudarna (och jag själv) släppte loss krafterna. Härmed kan titulera mig "Xtreme elite"! Jag fick ett löparlinne som det stod "Xtreme elite" på, det kommer jag att använda i andra sammanhang än i Ursvikspåret, för det var snövitt... Kvällens kläder, en ljusblå t-shirt och svarta (tack och lov) tights var helt nedstänkta  till långt upp på ryggen! Men så såg jag ut, det fanns de som tagit sig runt helt utan "fartränder". Slutsats: med utmanande mål är allt möjligt!