Svinjobbigt!

Jag stod inför en rejäl utmaning. Jag var lyckligt ovetande om hur svinjobbigt det skulle bli, Ursvik Ultra. Jag var rent av optimistisk; med samma joggtempo som på testrundan förra veckan skulle jag landa på drygt 8 timmar. Men jag underskattade gravt det stenhårda underlaget...


Det var en småkall lördag kväll strax efter 22 som Peter och jag kom till Ursvik för registrering. Jag frågade nyfiket hur banstatusen var. Svaret lät lovande: torr bana, till stor del istäckt, ingen risk för fotbad, samt att 40% var tänt elljusspår. Det skulle spara den nya pannlampan som borde räcka fram till soluppgången, brinntiden uppgavs vara minst 3 timmar (rimligtvis avsågs då "helljuset", så jag valde ett energisnålare mellanläge). Nu återstod det att vänta. Vi inkvarterade oss i sovsalen för någon timmes vila. 

Innan starten. Jag goffade in i det sista 
- med smörgås och elektrolyt.

Vid midnatt samlades ett 45-tal löpargalningar. På slaget 00:00 gick starten, natten fylldes av hundratals dubbars smatter mot fruset grus, som snart ersattes av knagglig och glashal is när vi nådde skogen där elljusspåret tog vid. Mina slip-stopper bet sig stabilt fast i den glatta ytan. Benen kändes pigga! Efter några km svängde banan in i tätare skog, där gräs och mossa fläckvis smält fram. Efter turer upp- och nedför backar, ut på fälten och in i skogen igen, anslöt banan åter till elljusspåret för 4 sista isiga km innan varvning. Varv 1 tog ca 1:30, enligt egen tidtagning. En tid jag var ganska tillfreds med. 

Kontrollen vid varvning var tävlingens enda. Jag knaprade i mig en macka som Peter erbjöd (han var med för att assistera och coacha mig, och stod där vid var endaste varvning. Lyx!), drack blåbärssoppa och bytte den tomma elektrolytflaskan mot en ny... Jag blev kvar där i några min. En av mina tre konkurrenter - vi var endast 4 damer i 75 km-klassen - varvade samtidigt som jag, men fortsatte ut på andra varvet utan något depåstopp. Så jag var nu 2:a.

Före start. Mycket packning...

Andra varvet. Till skillnad från föregående varv gick jag uppför de branta backarna. Jag hamnade i en konstellation med två killar. Kul! Det snackades en del tills var och en tystnade i sin egen trötthet - åtminstone jag kände hur tröttheten slog rot i musklerna. Andra varvet gick långsammare, kanske runt 1:40? Inte så farligt, eftersom det inkluderade stoppet vid kontrollen. Farten var okay, fast redan då fanns frestelsen att bryta, men jag hakade istället på de andra två löparna. 

Tredje varvet. Så småningom splittrades den lilla gruppen. En drog iväg. En annan sackade efter. Jag nödgades till ett akutstopp i skogen för att lindra magens plågor - var det blåbärssoppan? Sedan var jag utlämnad till mig själv i mörket... Och då, mitt i kolsvarta skogen ett par km från elljusspåret, tacklade pannlampan av! Lampan för 600 kr! Jag trevade mig fram i den svaga, döende ljuskäglan, men bistods lyckligtvis av gryningen. 

Muskelömheten ökade och med det kretsade tankarna allt mer kring att nå varvningen - för att bryta. Något slags målstyrning fanns i medvetandet (jag hade jobbat med målstyrning, ju), i varje fall tyckte en del av mig att jag skulle fortsätta, det återstod ju bara två varv! Jag förbisåg att två varv var liktydigt med 30 km - ett helt Lidingölopp. Vid varvningen meddelade en funktionär att det var 16 min upp till ledande dam. Oj, jag hade trott att hon var milslångt framför mig. Huruvida det taggade mig eller inte, visste jag att fokus på mitt mål var att föredra ur prestationssynpunkt; det realistiska (7:59). Det barriärbrytande målet (6:59) var förstås ute ur bilden. 

Fjärde varvet. Jag växlade mellan jogg och gång. Löjligt långsam framåtrörelse! En bit in på detta varv ångrade jag bittert att jag fortsatt. Efter 4 varv är det obligatoriskt att också ta det 5:e. Ca 20 km kvar. Nu var det helt ljust, det gav en annan dimension till banan i förhållande till nattens dunkel. Jag drog mig till minnes Peters coachande tips om scenarion att vila medvetandet i; att springa vårgryningen till mötes var ett, ett annat var att passera mållinjen, det senare gällde nu. Fötterna fortsatte att hamra mot isen. Obehaget slip-stopper förorsakade fötterna var försumbart i jämförelse med "the pain in the ass" (bokstavligt skrivet) och i hamstring!

Femte varvet. Nu var varje enskild km en kamp och ett delmål. Varje km-skylt som jag passerade kändes som en miniseger! Till sist kom jag ut på elljusspåret och dess isgata. Ett fåtal km återstod. Då skymtade någon bakom mig. Jag beslutade mig för att hålla undan fram till mål och gjorde det "omöjliga", växlade upp från 1:ans till 3:ans jogg sista 2 km och sprängde mållinjen på under 9 timmar. Lättnaden överskuggade känslan av nederlag. 

Rent kapacitetsmässigt borde mitt "realistiska mål", 7:59, ha legat inom räckhåll. Men jag var inte nog förberedd på den mentala skärselden muskelsmärtan skulle innebära. Veckorna innan hade distraherande tankar skvalpat runt; att jag kunde väl bryta om det blev marigt (pga att jag i haft lite lite känning i ena hamstring). Inte desto mindre, klarade jag "trygghetsmålet", 10 timmar. Att sätta trygghetsmål ger, som jag skrev i ett tidigare inlägg, utrymme för misslyckanden. Dock plockade jag en 2:a placering. Sist blev jag också, två tjejer bröt. 

Det här kvalar klart in i kategorin "det jobbigaste jag gjort". Svinjobbigt, precis som det står på loppets hemsida. "Aldrig mer" var tanken efter målgång, men det har du också säkert känt efter jobbiga kraftansträngningar. Sjukt nog hann jag knappt stappla ur duschen så tänkte jag att det kanske ändå skulle vara kul att revanschera sig på denna bana...särskilt med tanke på den mycket trevlig andan i arrangemanget. Innan dess blir det många backvarv i Röbo vid Gamla Uppsala, många svidande benböj på gymmet OCH en hel del mental träning! Apropå tankens kraft, igår kväll när jag halvlåg i soffan och vilade min trötta lekamen fick jag se f.d. långdistansaren Evy Palm i TV:rutan på Mästarnas Mästare. Hon inspirerade. Vilken fantastisk förmåga att tänka bort situationen de har, dessa toppidrottare!