Marathonpremiär – i Alperna

Så här i uppladdningen och vilofasen inför SUM (Sörmlands Ultramarathon), blickar jag tillbaka på min premiärmara som var mer än bara en mara – en bergsmara.

Varför valde jag att springa en bergsmara, Marathon du Mont Blanc 2008, som mitt livs första marathon? Anledningen stavas Peter, min älskling. Anmälan var resultatet av Peters roliga infall eller hugskott (Peter jobbar med målstyrning, kreativitet och motivation; kunskaper som är bra att ha när man ska lösa problem av allehanda slag, särskilt komplexa sådana). Att utmana bergen springandes från dalbotten till bergskam – lät som en kul prövning! När anmälan var ett faktum kom tankarna att kretsa kring de Alpländska bergen, vilket fungerade som morot till att söka upp det fåtal backar som Uppsala har att erbjuda. De återstående sex månaderna innan loppet löptränande jag runt tre gånger i veckan. Träningsmängden kunde förstås ha varit mer, men den här perioden i livet prioriterade jag andra saker och intresset för löpningen hade inte nått dagens proportioner.

Vi var medvetna om att den mentala biten skulle komma ha stor betydelse under det krävande loppet. Efter en stunds studerande av banans profil konstaterade vi att den högsta stigningen var 950 meter. Det är en siffra som är svår att omsätta till verkligheten när man bor i ett av Sverige plattaste landskap. Utifrån dessa förutsättningar var det enda möjliga i förberedelseprocessen, utöver nämnda backträning, att jobba med mental träning, tänka i bilder, hur det skulle vara att springa uppför och nerför berget.  

Väl på plats nere på kontinenten och den 30-gradiga värmen omslöt oss som en tjock varm filt – kom insikten att vi inte hade den ringaste aning om vad vi gett oss in på! 

Laddade och glada!

Nu återstod det att börja ladda. Hur laddar man inför en bergsmara? Frågar man fransmännen så ingår vin i uppladdningen! På övernattningsstället bjöds det nämligen på fri bar till middagsbuffén kvällen innan loppet. Festen pågick långt in på natten... Till skillnad från fransmännen koncentrerade vi oss på att fylla på glykogenreserverna med fast föda (t.ex. dessertost) istället för flytande sådan.

Tidigt följande morgon, 07.00, stod jag äntligen på startlinjen för resan runt Chamonixdalen inklusive några av dess omgivande berg. Det var behagligt svalt så här dags. Så ljöd startskottet. Kroppen kändes lite trög, men jag lät mig följa med i den ringlande massan av 2 000 löpare på den flacka inledande delen av banan genom Chamonix. I lätt motlut nådde vi byn Argientiere, belägen något högre upp. De två första milen tuggade vi oss igenom på ett par timmar. Helt acceptabelt för att vara bergsmara, upprepade vi som ett mantra. Tanken var att klara följande 22 km på 2,5 – 3 timmar. Senare insåg vi att den första sträckan på 20 km snarare kunde betraktas som en uppvärmning inför ALLVARET som började med ett sicksackspår i skidbacken! När man blickade uppåt syntes en ringlande orm av löpare som försvann i fjärran ovanför våra huvuden. 

Upp på berget... i pisten!

Småningom förde stigen oss in i skogen, givetvis fortsatte det uppför även här. Vid det här laget hade de flesta omkring oss övergått från löpning till gång. Vi försökte varva löpning med gång – trägen vinner! – ännu kändes det som att vi skulle kunna klara det uppsatta målet! Slutligen glesnade träden och kom vi ut ur skogen och kunde njuta av den härliga utsikten över dalgången, samtidigt som vi förnöjsamt kunde konstatera att vi kommit upp en bit. Toppen var nog nära nu, snart skulle det bära av utför! Ack så vi misstog oss, efter varje krök reste sig ytterligare en topp. En timme och 40 minuter efter att vi påbörjat sicksackandet uppför pisten nådde vi den punkt då banan planade ut innan den vindlade sig neråt dalen (tillryggalagd sträcka på den tiden var ca 7 km!). Vid det här laget kändes det uppsatta målet... mycket avlägset. Men nu lutade det neråt... och neråt... och neråt, något som lårens framsida blev varse.

Värmen blev allt mer påtagligt ju längre dagen fortskred, temperaturen nådde uppåt 33 grader. Men det var uthärdligt, överallt möttes vi av glada tillrop från lokalbefolkningen, som tjej blev jag extra uppmärksammad. När vi passerade genom byarna ropade människor mitt namn (nej, jag är inte lokalkändis i Chamonix-dalen, men namnet stod på nummerlappen).

Peter och jag hade bestämt att vi skulle genomföra loppet tillsammans, med allt vad det innebar. Så här i efterhand minns jag att jag klarade värmen bättre än honom. Jag var piggare och fräschare när det var dags för loppets andra stigning, vilken var ett par hundra meter lägre än den föregående. Det blev en del promenerande resten av loppet, det svider att erinra sig detta! Oavsett om inslaget av promenad förekommit eller inte, var det uppsatta målet utom räckhåll, trots detta upplevde tävlingsmänniskan i mig att det var trist att gå när det fanns krafter kvar! Peter och jag har pratat om detta efteråt; han menar att jag var mycket nära att lämna honom utan minsta känslokval, jag å min sida anser att det aldrig var på tal (Peter lotsade ju mig runt Lidingöloppet anno 2006, vilket inkluderade att han sköt på mig uppför abborrbacken :))!

Efter 7,5 timmar nådde vi till slut målet. Där väntade ett glas öl och skidliften ner i dalen och arrangörernas eminenta service fortsatte i form av middag med öl eller vin och därefter dessert. Vilket arrangemang! Ett topplopp i dubbel bemärkelse, en riktigt gemytlig tillställning som det har förutsättningar att vara även framöver, eftersom att det är satt en maxgräns på 2 000 deltagare. Något att reflektera över är att jag som vanlig motionär, med 70 mil i benen under de sista sex månaderna innan loppet (knappt 3 mil/vecka), genomförde loppet under 9 timmar som var satt som gräns för repdragningen.

Tillbaka till nutid. Nu sitter jag här igen inför ett lopp och frammanar bilder för mental förberedelse. Om fem dagar kommer jag att springa SUM för tredje gången. Situationen skiljer sig från bergsmaran, jag har många fler mil i benen och banan går i svensk natur. Tufft kommer det i alla fall att bli, då jag och Peter har satt det utmanande målet att jag ska klara loppet på 4 timmar och 15 minuter. Jag är laddad och redo att ta mig an rötter och sten, lera och grus, allt detta som SUM bjuder på!!!