Jag har varit inställd på att dra igång tävlingssäsongen i slutet på april, då jag med säkerhet kan njuta av att springa på barmark. Men kanske blir det tävlingsdags en månad tidigare – på vinter-underlag?
Jag lockas men samtidigt avskräcks inför tanken att anta utmaningen Ursvik ultra, 75 km. En nattlig ultramara i slutet av mars när våren står för dörren. Förutom att loppet innebär en distansökning för mig (nåja, bara 5 km till), så startar det vid midnatt, och utgörs av 5 varv i det fruktade, kuperade Ursvikspåret som jag ännu inte stiftat bekantskap med. Den här galna utmaningen väcker frågor och tvivel. Hur kommer jag att klara ett underlag som sannolikt utgörs av snö och is i olika former, kanske också lera – genomfrusen och betonghård eller slushig och halvsmält Calippo isglass!? Hur mycket kommer det att kosta ömma gluteus- och hamstringmuskler och i zombie-stelbenta efter-loppet-dagar? Har jag ens skor anpassade för strapatsen?
De flesta av de här frågorna förblir obesvarade ett tag till. En annan fråga som eventuellt kan besvaras är: Är jag formmässigt redo? Hrm, när jag sökte svaret i kroppen vann "nej-sidan" (som om kroppen någonsin frivilligt skulle utsätta sig för något sådant - den gamla devisen gäller: är huvudet dumt får kroppen lida J). Kroppen kändes sliten och huvudet tungt av trötthet, främst orsakat av sömnslarv, 6 eller 7 timmar mot de välbehövliga 8 till 9. Och så hade jag fyra träningsdagar bakom mig och stod inför att springa veckans långpass, där tröttheten var som en stoppkloss för motivationen. För att komma iväg satte jag ribban lågt, minst 2 timmar.
Jag sprang så saktfärdigt att pulsen höll sig runt 130 slag/min (en nivå som ska vara gynnsam på mina långpass) och avslutade med en 2 km fartökning, från knappt 11 km till 12,5 km/h. Fötterna fann fäste på is och ojämnheter, benen och andningen fann rytmen! Det kändes härligt att sträcka ut. De sista 10 min varvade jag ner. Den tidigare tröttheten var som bortblåst resten av kvällen! Men så blev passet bara 2:20, om jag sprungit bortåt 3:30 och däröver hade nog efteråt-tröttheten infunnit sig.
De följande dagarna har varit en vilodag samt ett par dagar med rundor på knappt 11,5 km. Kroppen känns stark. Beträffande ultratävlingen är det någon vecka kvar innan sista anmälningsdatum. Jag har tid att fundera, å andra sidan vet jag att en anmälan verkar motivationshöjande… (vilket kan göra att jag verkligen genomför det där sista långpasset).
Det kan mycket väl komma att kosta mer än det smakar – är jag verkligen sugen på isglass? Men om våren går hänsynslöst fram med snön och fötterna får barmarkskänning, då vill jag springa 75 km!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar