Vansbro marathon 2011 - så gick det!

Jag fortsätter skriva inlägg eftersom Sofie är ute på hyggena och letar efter den där tallbocken, men hon kompletterar ändå det mesta innan det publiceras. Vi anlände lite sent till Vansbro i går; fokus låg på att först ägna sig åt att arbeta, leta tallbock, och sedan tänka på löpning. Vansbro såg ut som vanligt men det var mindre folk eftersom det var mitt i förberedelserna för simningen. Jag fick ont i knät och Sofies motivation tog slut efter 25 km vilket innebar att vi gick en hel del på slutet. Målen - 4 timmar respektive 3.40 blev istället 4 timmar och 55 minuter.

Vid ankomsten hade vi lite svårt att hitta till starten, trots att både Sofie och jag summit här några år tidigare. Sofie gick in på cafét som ligger i Gunde Svans Lokstallarna och där fick hon veta att det bara var att åka tvärs över gatan, förbi OK-macken, för att komma till starten. Väl där hänvisade funktionärerna oss genom Plasketområdet ett par hundra meter bort mot en nyslagen äng. Där parkerade vi bilen och bytte om. Fastän det var mulet så bestämde jag mig för att springa med bar överkropp. Sofie började springa med tröja. Jag körde i mina gamla trailfox och Sofie hade ett par nyare Saucony.
Vi sköljde ner några omgångar bordssalt med vatten (efter Rune Larssons rekommendationer). Det känns ok att dricka saltvatten nuförtiden. I början var det värre då vi båda var vana vid söta sportdrycker. Det mesta av det suget är nu borta och det upplevda behovet av vätska är så litet att vi sällan tar med mer än några deciliter var på längre pass.

Starten gick och vi joggade iväg, utan medhavd vätska, då antalet depåer var så väl tilltagna att man kunde hoppa över några utan att känna oro över att bli törstig.

Redan från början kändes det att vi sprang för fort, så första milen handlade mest om att säga till varandra att ta ner farten. (Det är lätt att påverkas av andra människor om man inte har fokus på det man ska göra; svårigheten med att prestera är ju att undvika social påverkan, undvika tips från folk som gärna vill vara coach utan att veta hur man lagt upp sin träning; på tävling ska man ju bara göra det man tränat på, dvs. repeterat in i procedurminnet. När det här inte funkar blir man stressad och pulsen sticker i regel iväg.)

Vi använde Sofies puls som stressindikator för att se hur vi låg till. Hemma brukar den ligga på ca 138 slag i minuten när vi springer långpass tillsammans, men här låg den på 158. En differens på 20 slag/minut vilket tar lite extra på krafterna. Sannolikt var vi alltså påverkade av det som hände i loppet, kände stress, och sprang därför för fort och med tankarna på hur vi sprang snarare än vad vi skulle uppnå.

När man tänker på hur man ska göra saker tappar man den viktiga ekonomisering som gör att allt går av sig själv - flow. Det här hänger ihop med att procedurer i allmänhet är så komplexa att de inte kan hanteras medvetet och så fort man försöker blir det fel. Istället bör man tänka på vad man ska uppnå -en målbild - och om den är tillräckligt utmanande så vill man dit och beteendestrategierna konvergerar automatiskt i den riktningen.

Eftersom vi var rätt så säkra på att vi sprang för fort ägnade vi alltså första milen åt att bromsa, bromsa och åter bromsa farten. Den främre klungan försvann och snart även några som sprungit jämte oss. Första milen gick ändå på ca 53 minuter, trots att vi försökt hålla igen hela tiden (å andra sidan fick vi höra efter loppet att det verkade som vi drog, så man kan fråga sig om upplevelsen överensstämde med hur det var i verkligheten).

Minnet från loppet är vatten och skog samt lite för mycket grusväg. Det sistnämnda meddelade vi Urban (arrangören) och kanske ryker någon grusdel till nästa år. Annars var det mest skogslöpning med en hel del gammelskog med härligt smaragdgrön mossa överallt. Ofta fanns det en liten tjärn i närheten, eller så sprang vi över älven (måste skett flera gånger).

Efter 15 km (försöker minnas) fick jag känningar i vänster knät, men jag sa inget utan sprang på. Det gick ändå rätt så bra från 15 till 25 km då Sofie tappade orken - flåsade ovanligt mycket och var högröd i ansiktet. Vid något obevakat ögonblick sa hon ”det funkar inte” (eller liknande) och det  blev en del promenader i uppförsbackarna. Då passade vi på att hålla handen och göra såna där närhetssaker som man gör för lite av till vardags.

Eftersom mitt knä kändes mer och mer samtidigt som Sofies trötthet regelbundet gjorde sig påmind, var vi båda rätt så omotiverade att fortsätta springa (vi hade ju missat chansen att komma under 4 timmar). Vi gick därför mer och mer; blev omsprungna av än den ena än den andra, träffade ett annat promenerande par. Dessa tu stötte vi sedan på igen vid en av kontrollerna (den första med godis). Efter det sprang de om oss och senare sprang vi om dem. Vid 14 km-markeringen - efter en riktigt prövande backe - nådde vi högsta punkten och där stod en ovanligt glad funktionär som berättade att först skulle det bära av nedåt i en ravin och sedan skulle det vara flackt resten av loppet. Vi passerade även en kontroll som låg vid ett bad. Där serverades kaffe och bullar och jag glufsade förstås i mig två stycken (jag är uppväxt i ett bageri och behöver den typen av föda just därför) och pratade mycket med loppets åskådare.

Resten av loppet blev ett växlande mellan att gå och slow-jogga om vartannat; när motivationen är låg slutar ju kroppen röra på sig.

Vid skylten som avslöjade att det var 1 km kvar beslutade vi att gå ända in över mållinjen. Det var här vi kom i kontakt den där procenten asfalt som skulle förekomma under loppet. Vi gick under en viadukt och sedan genom ett villaområde, därefter höger vid den enda markeringen som var lite tvetydig - mot bron och över älven. Det var då ca 650 meter kvar till målet. Vid bron satt en familj som hejade glatt. Vi höll vänster och närmade oss målområdet - samma ställe som är simningens målområde. Välkomnandet var varmt trots att vi gick och tiden blev strax under 5 timmar vilket ändå kändes ok (jag hade tänkt 4 timmar och Sofie 3.40). Det blev lite eftersnack med dem som kommit i mål före oss. Det märks att i den här typen av lopp är det en prestation i sig att komma fram (oavsett tid); det blir en skön gemenskap helt enkelt.

Jag duschade först för Sofie skulle ringa en kollega. Det visade sig att endast två av duscharna funkade, men det var bara ett svagt stril, som en trasig trädgårdsslang, och jag var tvungen att stå på en bänk för att kunna skölja av mig. Sofie badade därför i älven, på självaste måluppgången för simmarna, medan jag vaktade handduken (vi hade bara en), dvs. tog en micro - power nap.

Innan vi åkte iväg för att köpa något att äta lämnade vi över en våtdräkt till Urban (arrangören). Den skulle vidare till en kompis som ska simma på söndag. Det är det här som är det bästa med den här typen av tävlingar; man känner att man kan lita på dem som är med, be om hjälp med våtdräkter och annat. Dräkten har vi båda använt för simmet, och två andra har använt den för samma syfte. Det känns som våtdräkten hör hemma i Vansbro.

Vi köpte en pizza, några lättöl och en läsk och åkte ner till Klassikerkansliet. Där finns en flytande balkong, ser det ut som, där man kan sitta och titta ut över älven. Sedan gjorde vi triangiakaffe och satte oss sedan i bilen för färd mot hotell Molnbyggen Strand...