Munkastigen trailrun anno 2011

Äntligen var det dags för Munkastigen trailrun! Solen strålade och det var upplagt för en fin dag i Tiveden. Nu skulle jag spänna bågen och hamstrings. Peter och jag hade tänkt igenom upplägget för vätska och tempot för loppets olika etapper. Viktigast av allt: målbilden var tydlig och klar! Det gick åt skogen med mitt mål i alla fall!  

Redan torsdag kväll påbörjades packningen. Medan jag packade gjorde jag mitt skoval: en vanlig löpardoja utan trailfinesser. Mycket "ifall-att"-grejer skulle med, där tyngdpunkten låg på löparkläder för olika väderlekar (och lynne!) - shorts, långa tights, kortärmad och långärmad funktionströja, kompressionsstrumpor, merinoullssockar. Ändå fanns känslan av att något oumbärligt kvarglömts när vi åkte iväg fredag kväll. 

Runt kl 20 kom vi fram till vårt natthärbärge, Olshammarsgården. Inne i det pampiga huset går stilen i 40-tal, förutom det låsta "hemliga" rummet, som bevarats i "Heidenstamstil". Kvinnan som tog emot oss gav oss en liten visning av rummet: vackra blå och välbevarade tapeter, möbler, tavlor och kakelugn. Ett perfekt ställe för en romantisk weekend (vi tillbringade en natt där). I frukostrummet fanns ett kylskåp fyllt med fruktyoghurt och fat dignande av ägghalvor med räkor och majonnäs, olika slags skinka och ost  - och det var fritt fram att smörja kråset! En dröm för den som vill ladda á la Rune Larsson! (Vi unnade oss således minst en nattmacka!).

Morgonen inleddes med en skön, solig och stillsam långfrukost ute. Här satt vi och jäste i väntan på dem som bussades från Laxå. Det var ännu svalt vid 08.30-tiden, men misstanken var att temperaturen skulle stiga åtskilligt till starten 11.00. I takt med att solen steg på himlen slank både påtår ett och två ner och någon bonussmörgås. 

När mättnaden var fullständig fanns det massor med tid för förberedelse och fixande med utrustningen: smörja in utsatta hudområden med vaselin för att undvika skavsår, blanda till elektrolyt och gå på toa varje kvart J. På förmiddagen dök resten av tävlingsgänget upp. Startfältet var glesare än i fjol - hur kan man vilja göra något annan än springa 44 km trail på Valborg?! Tufft motstånd fanns det ändå, bland annat i Maria Lundgren från Umeå IK. Jag fokuserade dock på mitt mål, fyra timmar (i mina högt flygande drömmar fanns visionen om 3:45).

Innan starten.

Starten gick. Jag drog iväg lugnt precis som avsett. Första milen var  mer saktfärdig än i fjol, någon minut långsammare, 58:12. I fjol rusade jag  iväg som en skenande, skogstokig häst, vilket ledde till att resten av loppet gick tungt. I nedförsluten som avlöste första milens backar kändes det lägligt att accelerera. Stigen slingrade sig fram genom härliga natur. Efter ca 15 km, kom Kråkåsens fina tallskog, här låg första vätskekontrollen. Jag gjorde ett depå-stopp för att fylla mina två bältesflaskor, den flaska hade jag tömt och den andra, vilken innehöll enbart elektrolytpulver (jag hade räknat med att det skulle räcka med 18 cl, en flaska, till första 15 km). Ett glas vatten hann också slinka ner innan jag stegade iväg. 

Jag passerade andra milmarkeringen - ca 52 min tog andra milen. Några km senare försvann trycket i benen och i bröstkorgen dök en hållkänsla upp. Jag drabbades också av längtan att bara lägga mig ner i skogens sköna skugga för att undkomma den enorma värmelampan, solen, som gassade på hyggena. Fanns det koppling till den där irritationskänslan i halsen tidigare i veckan?
En grupp på tre löpare kom ikapp mig. Ett tag låg de hack i häl, sedan vek jag åt sidan och de passerade.

Vid ett par tillfällen träffade jag på underbara människor, publik, som erbjöd vätska och apelsin m.m. De hade ju tagit sig dit med bil - möjligheten att bryta fanns således. Men klart var att åsneenvisa Trail-sofie ville vidare på stigen, mot målet. Med joggfart skulle det nog gå. Tredje milen tog över timmen, det var långsamt.

Innan andra och sista kontrollen, ca 1 mil från målet, skymtade jag några löpare som någon mil tidigare försvunnit i fjärran på fjädrande, starka ben. Vid kontrollen fyllde jag en flaska och drack ett glas cola och ett glas saft. Jag gav mig ut på sista milen; 6 km grusväg och 4 km elljusspår. Jag tillät mig inga gångpauser. Det var bara till å köra på, att nöta på länge, vilket jag tränat på den senaste tiden före loppet. Efter åtskilliga vägkrökar kom till sist elljusspåret. Där välkomnades jag av figurparaden - arterna och avarterna i sten - som hade utökats sedan i fjol, tyckte jag. Nä, jag såg inte dubbelt! Blå snigeln, svarta spillkråkan och roliga trollet hade fått sällskap av en naturtrogen tjäder, vit skogshare och säkert andra bekantskaper som jag missade när jag joggade fram.

I elljusspåret ökade jag på för att behålla min andraplats. Lite krafter fanns ju kvar.  Det stod nu klart att förutom att missa målet på 4 timmar skulle jag också passera målgångstiden från ifjol.

Två killar från Laxå OK hejade på vid spåret. Det triggade på motivationen lite till. Jag nådde rundsvängen strax innan målområdet, där stod "peppande" Peter och väntade med kameran i högsta hugg. Det var alltså bara några hundratal meter kvar att springa. Jag passerade mållinjen på 4:19. Trött och lite blek var jag. Någon fight om förstaplatsen blev det aldrig. Maria Lundgren vann ohotad på fina 3:59 - Grattis! Vi snackades vid innan prisutdelningen och hon sa att hon besvärats av pollen under loppet. Ytterligare en anledning att testa någon pollenmedicin (för att vara på den säkra sidan). 

Någon båge fick inte chansen att spännas - den här gången. Mina hamstrings spändes en aning ett tag, dock inte till bristningsgränsen! Trots sjukdomskänslan var den dominerande känslan glädje över att ha deltagit i Munkastigen igen; loppet är ett toppenarrangemang! Som grädde på moset fanns det påhejande publik som mitt ute i skogen dök upp likt rumpnissar bland mossor, stenbumlingar och grangrenar för att bjuda på vatten eller apelsinklyfta. Efter målgång bjöds det dessutom på mat och fika, som gav chansen att sitta ner och prata med nya och gamla löparbekanta om detaljer som bara en löpare kan gilla J. Robert och Niklas fascinerade med raden av ultralopp de betat av sedan vi senast träffades, samt att de om en vecka ska springa 50 km igen! Personligen behöver jag definitivt flera återhämtningsveckor mellan ultror! 

En kort tillbakablick och analys av loppet: Vätskeplanen fungerade; jag bar med lite vätska och nyttjade vätskekontrollerna. Jag drack när törsten föll på och totalt blev det 12,4 dl under loppet. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att väga mig. All den vätska jag drack efter målgång - jag var törstig - verkade behövas, för den sög kroppen upp som en svamp. Frukosten är ett frågetecken. Jag kan bara konstatera att Olshammarsgårdens dignande frukostbuffé skilde sig betydligt från vardagens dito.