Väcka liv i ultralöparen

Nu skulle den slumrande ultralöparen inom mig få sträcka ut lite. Målet var ett långpass på närmare 30 km. Här skulle det trimmas fettceller, tränas pannben samt härdas muskler och leder.

Det var milt och mulet när jag drog ut på långpass i söndags. Nattens väderomslag hade gått hårt åt snön; de nyss vitgnistrande och höga drivorna hade sjunkit ihop till slaskhögar. En kontrast till förgående dag, då jag skidat i ett riktigt vinterland.

Målet för långpasset var att ta mig runt 7 varv i en 3,6 km-slinga i Stadsskogen; dessa varv inklusive transporten till och från slingan skulle resultera i 29,2 km. Så här i vintertid borde det ta närmare 3 timmar. En viss förväntan fyllde mig inför den resa som just påbörjats. Ibland blir det en resa genom olika faser av trötthet och muskelsmärta. Ofta genereras mental energi och inspiration, särskilt om jag springer i naturen.

För naturupplevelsens skull samt för att ha ett tydligt mål ville jag springa i Stadsskogen. Förra veckans långpass var en tripp utan mål på diverse cykelvägar längs med trafikerade gator och vägar som var någorlunda plogade i snöovädret. När jag har ett tydligt mål känns långpasset lättare.

Denna dag rådde en annan väderlek med andra utmaningar. Från skogsbrynet in till Stadsskogen var det porös snöstig under fötterna, ytan gav vika en aning vid varje steg. Men genom att springa långsammare skulle jag orka. Inom kort kom jag till första etappen av slingan, elljusspåret. Här brukar jag springa längs med skidspåret i någon halv km. Jag misstänkte att det skulle vara dålig bäring i djupsnön, och vek av från ordinarie rutt in på en cykelväg. Den omvägen adderade något hundratal meter. Bra, nu skulle jag nå upp i gott och väl 30 km. På den plogade cykelvägen travade jag på likt en nyskodd häst; broddarna klapprade mot marken och fotsulorna ömmade lätt. Att jag skott mig med slip stoppers kändes i fötterna. Ändå är det okay med Brooksskorna, som jag hade nu; deras förhållandevis tjocka sulor fungerar bättre med broddar än de andra tunnsulade dojorna.

Fästet var utmärkt på de isiga delarna av slingan, däremot fick jag lite sladd där det var lössnö. Likt en hamster i ett hamsterhjul trampade jag på varv efter varv... Efter fyra varv kändes det som jag snart skulle vara färdig; tidsuppfattningen är lite märklig under vissa långpass!

Jag hade ju tänkt vänja kroppen vid långvarig löpning och att förbränna fett. Därför sprang jag bara på vatten och ingen sportdryck eller annat energitillskott. Men, när jag efter passet intagit soffläge läste jag Noakes resonemang om kolhydrater, glykogen och förbränning: kolhydratintag under fysisk aktivitet gör inte att fettförbränningen avtar under fysisk aktivitet (Noakes, 2004, s. 125). Däremot trycks blodsockret upp, precis som när du äter godis i tv-soffan. Snabba kolhydrater får dig och mig att sjunka ännu djupare ner i soffan J; det som händer vid träning finns det de som i dags dato experimenterar på genom att utsätta sig för roliga tränings- och förbränningsexperiment, och konstaterar att kroppen tycks välja energikälla efter hur mycket glykogen det finns i musklerna och inte i blodet. Det här är intressanta observationer för exempelvis en ultralöpare, som är igång länge. Det är först efter 4 timmar muskelglygogenet tar slut vid en intensitet på 70-85% av VO2-max (Noakes, 2004, s. 107) och det är då fettförbränning behövs samt blir avgörande för prestationen.

Hemma igen stannade klockan på 2.48.44. Med den lätthet jag klarade av det 30 km långa passet indikerar det att den ökade träningen ger effekt. Mitt kolhydratfria långpass blev det hittills längsta på hela hösten och vintern. Jag får se om jag tar med mig sportdryck på nästa pass... Om det ger effekt kan det förstås vara placebo-effekt. Å andra sidan, om jag inte tror att det ska ge effekt så borde jag undgå en placebo-effekt...