Upp på berget i ösregn och hagel

Mitt inventeringsarbete ute i skogsmarkerna är tillända; närmare fem veckor letade jag skalbaggen tallbock, vilket innebar att jag travade omkring på hyggen runt om i landet och borrade i fallna tallar och avverkningsrester i skogsmaskinernas spår. Det tog på krafterna, särskilt i den högsommarvärme som då rådde. Motivationen att springa blev följaktligen låg och löpningen gick i stå likt en damm utan tillflöde. Men ett rejält åskväder kanske skulle få fart på apostlahästarna under en tur upp till hotell Södra berget för att be om - just det - en kaka...

Arbetet på hyggen sög musten är benen; i genomsnitt blev det tre löppass i veckan under de fem arbetsveckorna, å andra sidan bjöds det på en rad trevliga naturupplevelser med inslag av bl a renar, se bild nedan, samt ett och annat löpäventyr, se P:s tidigare rapport från norra Dalarna. De två sista arbetsveckorna, i Dalarna, avrundades med en road trip till nordligare breddgrader för att besöka mina "rötter". Frågan var om löplusten också skulle göra en efterlängtad visit? Först åkte vi till Orsa camping dit en semestrande bror tagit sin tillflykt, men där blev det ingen löpning, bara vattenrutschkana tillsammans med kidsen och en promenad till den lokala strandpizzerian för att tanka energi. Sedan bar det vidare till Sundsvall där syrran bor.

Efter några dagar av slappande och umgänge med god mat - sisådär sex dagar efter Vansbro Marathon - grodde en viss löplust. Så P och jag trotsade de blysvarta, regntunga skyarna som tätnade på himlen och som mer eller mindre garanterade en urladdning i form av åska.
Vi styrde löpstegen mot stans högsta punkt: Södra berget och hotellet däruppe med samma namn (med moroten att vid ankomsten be om varsin kaka). Där finns även en skaplig slalombacke. I trakterna bor visst Charlotte Kalla; min systers "dude" har hört ryktas om att Kalla flyttat dit för Södra bergets fina elljusspår som går som ett nät uppför berget. 

Efter de första trevande, stapplande och ringrostiga stegen på asfalt i sisådär 2,5 km, innan muskler och leder mjukats upp och kommit igång, nådde vi bergets fot där gruset tog vid. Här kände vi de första regndropparna mot huden. På avstånd mullrade åskan (nu borde man hålla sig borta från höjder ...).

Detta letade jag efter - hål efter 

tallbock. Nedanför hålen ser du märken

av en 24 mm borr.

Vi valde mellan den långa vägen till vänster som likt en orm ringlar sig upp på berget och slalombacken till höger som går rakt upp till hotellet. Det blev alternativet till vänster. Mörkret tätnade ytterligare och ingav en skymningskänsla, men kroppen kändes nu okej. Det lutade lätt uppför och jag la i "back"-växeln. P däremot, drog oberört på i samma flackmarkstempo, piggare än någonsin. 

Ett annat finbesök var Vixen 

(eller var det Rudolf?) som letade 

efter tomten utanför Vilhelmina.

Knappt en halvtimme efter att vi startat, drog regnet över oss på riktigt; det fullkomligt öste ner. Strax därefter dundrade åskan i fjärran. Vi stretade ändå vidare mot toppen, även om jag tvekade till att trotsa vädrets makter. Det saknades dessutom information om hur långt det var till vårt mål - toppen (och kakan), men vi noterade att radiomasten såg ut att vara nära. Pulsen kröp upp till 173 i backarna på slutet (min maxpuls är ca 191 slag/min) - bra träning!

När vi nådde bergets topp verkade ovädret nå sin kulmen: spöregn och rungande blixtar, som åtföljdes av muller betryggande långt senare. Det kom hagel och P beklagade sig över valet att - åter igen - springa med bar överkropp.

Vi hittade in i hotellentrén. Vattnet droppade från oss och bildade pölar vid fötterna; vi kände att vi var lite för blöta för att gå in och be om den där kakan. Dessutom sneglade folket i den lobbyn lite konstigt på oss?

Vi kände oss nödgade att snabbt fortsätta rundan för att få tillbaka kroppsvärmen. Dessvärre hann vi nätt och jämt runda hotellkroppen innan vi övermannades av en än starkare vind som drog med sig blixtar och dunder. Jag sökte skydd under ett överhäng på hotellet, men efter ett kort överläggande om faran i att söka skydd under höga byggnader när det är åska samt värmande kramar från min darling, valde vi lyckligtvis att fortsätta. Vi sprang mot slalombacken till - kortaste vägen ner. I hjärnan trängdes tankar om hur dumdristigt det var att befinna sig i en slalombacke under rådande omständigheter. Jag valde därför att satsa på lite högre fart utför.

Fötternas trummande ackompanjerades av åskans muller och det var svårt att avgöra vad som var åskblixtrar när jag frenetiskt blinkade för att bli av med vattenströmmen in i ögonen. Jag hann flera gånger räkna "1001, 1002, 1003", i alla fall.

Det var dyngsurt i dojorna och tårna trycktes mot skornas framkant. Benen rullade dock ner mig helt ohämmat till backens slut. Lårens framsida var oberörda - utförslöpning är visst min grej! Hundra meter bakom kom P som inte hade samma respekt (rädsla) för åska och som ogillar att ta ut sig i onödan, även om han är bäst när det gäller.

Slutligen nådde även P backens slut där de sista 2,5 km med asfalt skulle ta oss tillbaka. Trottoarerna hade förvandlats till skvalande, vilda vårbäckar och vi fick hålla undan för vattensprutet från bilarna som plöjde fram i decimeterhögt vatten. Regnet, som var ljummet, strömmade också nedför kroppen, vilket var en angenäm känsla. Det var som att flyta fram - en känsla av lätthet ... 

Det blixtrade än närmare och vi fortsatte räkna: ettusen, tvåtusen, ... Tordönet skyndade på stegen och efter drygt 10 min asfalt var vi tillbaka inomhus. För ovanlighetens skull var vi nyduschade innan vi duschat; all svett var bortsköljd. Åskan höll på i ytterligare någon timme. Den hade varit så kraftig under vår tur att lamporna slocknat i husen. Sundsvalls gator och vägar var dessutom översvämmade och bilder som bekräftade detta låg redan ute på Sundsvalls tidning nätupplaga! (översvämningsbild).

Passets första 45 min innehöll mycket uppför. Trots det blev snittfarten 5,01 min/km. Det var skönt att få uppleva att det, trots veckor av lågintensivt arbete på värmedallrande hyggen, fanns lite fart och fläkt kvar i kroppen. Slutsatsen är att det är som vanligt: hitta ett mål som triggar drivkraften - motivationen - så blir det fart i benen.