Jättelångt! - ultramarathon längs med Roslagsleden (19 juni 2010)

SUM närmar sig. De senaste dagarna har jag haft lite lite förkylningskänningar - kan ha varit en yttring av vanlig sund hypokondri så här dagarna innan loppet - och som konsekvens av det har jag tagit det extra lugnt. Det har inneburit tre helt träningsfria dagar, på raken. I brist på utövande av löpning, tänker jag tillbaka på den hittills längsta sträcka som jag sprungit i tävlings- och träningssammanhang: Jättelångt, 68 km terränglöpning.

68 km terränglöpning. Hur förbereder man sig inför det? En del mil i benen när man står på startlinjen är att rekommendera, förstås. Hur många beror på hur angenämt man vill att loppet ska kännas samt vilka ambitioner man har. Är det ens första ultramara eller mara eller vad det nu är för tävling, kan det i första hand handla om att genomföra loppet med en bra känsla i kroppen, och därför vara lite sansad beträffande prestationskrav. 

För mig handlade det om känslan. Den längsta sträcka jag sprungit innan Jättelångt var 50 km. Ytterligare 18 km – det lät ju ganska lite! Med närmare eftertanke insåg jag att det ställde krav på att genomföra loppet mer genomtänkt, än under exempelvis Munkastigen trailrun, 44 km genom Tivedens mytomspunna skog. Då rusade jag iväg vid starten och hade en puls uppåt 180 under den först trekvarten. Pulsklockan la av efter ca 60 min – den hade dåligt batteri – vilket även min kropp gjorde! Jag fullföljde visserligen loppet, men istället för en lätthetskänsla i kroppen blev det drygt fyra timmars kämpande.

Så, eftersom jag hade lärt mig min läxa blev det på Jättelångt ett lugnt starttempo på 5 minuter per kilometer. Efter drygt ett par mil kom lite trötthet smygande. Två timmar ska tydligen vara något slags gräns för muskeltrötthet och stelhet (se Noakes ”Lore of running”). I detta skede tappade jag min trevliga medlöpare, en kille som jag haft följe med sedan starten, eller närmare bestämt, jag rekognoscerade ett utedass och tänkte passa på att nyttja denna facilitet. Men det var det minsann fler som gjorde! När jag redan satt ner upptäckte jag ett stort getingbo på insidan av dörren! Oups, här gällde det att ta det lugnt! Tur att det var försommar och de små stingsliga enarna var vid gott mod och upptagna med sitt, så att jag klarade mig ur knipan helskinnad.

Har nyligen lämnat en närande matkontroll.

Förutom laborerande med faktorer som loppets öppningstempo, negativ split (springa loppets andra halva snabbare än första – svårt som nybörjare och på långa distanser), så går det att testa sig fram med energiintaget. Jag brukar vara omotiverad till att äta när jag springer, men springer man länge kan det vara läge att stoppa i sig något. På Jättelångt serverades det generöst med godsaker vid de många vätske- och matkontrollerna. Maränger, korv, frukt, läsk m.m, samt Runekakor, en energikaka. Kakorna ska vara efter Rune Larssons recept, långdistanslöpare som sprungit Spartathlon, 25 mil, i Grekland. Han borde veta vad som fungerar i långa loppet, resonerade jag och klämde i mig nästan två hela kakor. Jag tog även till en energigel i loppets slutskede, tack och lov fick jag fart i benen och inte i magen, koncentrerad energi av detta slag kan ge effekter på oönskat sätt!


De som springer ultramara är en ganska liten men tapper skara. Ett lopp kan bli en ensam historia, du och naturen ifall det nu sker i terräng. Emellanåt kan du slå följe med en annan löpare som håller samma tempo som du. Oftast blir det kortare samkväm, för förr eller senare tappar den ena farten alternativt får den andra ny energi. Startfältet på Jättelångt bestod av 40-talet löpare, så det fanns möjlighet till sällskap. Men jag koncentrerade mig mest på att köra mitt race... och hur långt jag hade kvar. Jag delade upp loppet i delsträckor på ungefär följande sätt; snart har jag sprungit ett Lidingölopp, snart har jag avverkat maradistansen och så vidare.

Den som ibland springer eller vandrar på leder kan ha erfarit att det varit bristfälligt snitslat på sina ställen (gäller åtminstone Upplandsleden). Det kan bero på att pinnen som snitseln sitter på har tippat omkull eller att någon buse flyttat på en markering! Då Roslagsleden är nyinvigd är den dessutom ganska lite upptrampad. Men andra ord var det lätt att en ouppmärksam och trött löpare skulle komma på avvägar. När jag hamnade vid havet och stora klippblock tornade upp sig i min framfart så att det stundtals kändes som att jag med fara för livet (i alla fall fotlederna) fick kravla mig fram, anade jag att jag kommit på villovägar! Efter målgång fick jag veta att banan var omsnittslad, något jag uppenbarligen missat och hamnat på den besvärliga delen kallad Svärmorsstigen, hihi! Snart nog kom jag vilse igen, dock inte på ”Svärfarsstigen”! Den här gången var vi två vilsna själar, tur för mig det, för det hjälpte varken att ringa och fråga arrangörerna (de hade förstås ingen aning om var vi befann oss i obygden) eller att fråga ett par i en förbipasserande amerikanare. Däremot fick min följeslagare fram vår position med hjälp av sin GPS och därefter kunde ta vi oss tillbaka till banan. Det blev nog åtminstone ett par extra kilometer på grund av detta irrande. Tillbaka på leden fick jag ny energi och ökade farten, till viss del en effekt av den omväxlande och fina naturen med kustnära skog och en och annan skymt av havet.

Naturen ja, det är trevligt att ha något att vila ögonen på när man springer. Vi passerade genom djupa granskogar, lummiga lövskogar, sjöar och längs med havsstranden. Vid havet var det förstummande vackert, dimman rullade in över land och gav landskapet en sagokaraktär. Underlaget bestod av allt från asfalt, grusväg, mjuk skogsstig till vassa klippor, det sistnämnda gällde främst de som sökte extra utmaningar på Svärmorsstigen!

Som en hemvändande häst ökade jag farten vid förnimmelsen av att jag nog skulle klara 7 timmar som var mitt mål för loppet. Hur lång det var kvar var dock oklart. Men jag kände till platsen för målområdet, sedan fjolårets besök i Grisslehamn, då vi bland annat besökte Albert Engströms ateljé vid stranden, enbart 4 km från Jättelångts målområde. Stugan blev min målbild. Jag sprang och sprang, slutligen dök stugan upp, lika vackert belägen som jag mindes, nu till hälften dold i dimsjok. På upploppet spurtade jag. Efter målgång kände jag mig oförargligt fräsch, nog hade jag kunnat ta ut mig mer... Jag kom 2:a. I målet stod älsklingen Peter, som nog var tröttare än jag – det tar på krafterna att vara supporter nästan en hel dag! Det var verkligen en härlig upplevelse detta lopp, mycket bra arrangerat, bra vätske- och matkontroller, trevliga människor och vacker natur.

Så här inför SUM kan det fylla en funktion att erinra sig ett lopp som Jättelångt. Jag vet att jag klarat 7 mil, så nog kommer jag att klara SUM. Igår sprang jag en kortare runda som inkluderade några korta intervaller. Det kändes bra. Nu återstår det att vila och äta mycket och bra mat, härligt för en matälskare. Vid nästa skrivtillfälle kommer jag förhoppningsvis rapportera om ett genomfört SUM...