Vårvindar och fartblindhet

Den har dröjt, våren. Men nu börjar den ge sig till känna. När snö och is smälter undan lockar det till snabbare löpning! I onsdags flyttade jag därför ut veckans tröskelintervaller från den trygga och skyddade världen på löpbandet till den utmanande verkligheten på cykelbanan.


Valet av plats för 1 000-ingarna var en flack asfaltsträcka jag mätt upp på nätet. På plats möttes jag av asfalt översållad med grus, blänkande vattenpölar här och där och tunna knastriga isskorpor i skuggiga partier. Vindarna var friska. Jag värmde upp med lugn jogg och noterade att föregående dags vila dröjde sig kvar, vilket jag rådde bot på med några korta fartökningsspurter. Sedan stegade jag iväg på första tusingen. Fort gick det! Snabbare än planerat. Tusingen klockades på 4:09. Andra stinten, åt motsatt håll, gick i tänkt tempo – 4:14 – då var det motvind. 

Att överföra löpbandssituationen till världen utanför med rullgrus under fötterna, kryssande mellan medtrafikanter på cykel och till fots, det var en utmaning! Jag får erkänna att kontrollfreaket inom mig skälvde! Medtrafikanter var det största störningsmomentet. "Taktiken" var att väja, än höll jag till vänster, än till höger, ibland mitt i banan. Problemet var ju jag själv, mitt bristande fokus på löpningen. Jag upplevde också en utmaning i att hålla tempot; där är ju bandet en hjälp som farthållare! De första 6 intervallerna hölls i ett godkänt, jämnt tempo, medan farten rasade på den sista – 4,29 min/km. Å andra sidan kryddades 7 intervallen med den lustiga dans som kan uppstå när två personer möts och båda väjer åt samma håll upprepade gånger innan de – vi – skiljs åt med ett generat leende på läpparna (benens abduktorer och adduktorer fick sig en holmgång)!  

Hemma igen kontrollmätte jag 1 000-metersträckan som visade sig vara 1 020 meter! Så det så! Det betyder att jag högst troligt hamnade över tröskelfart... vilket jag så här i retrospektiv kände av i benen och kunde avläsa på pulsen, som under passet var 170 slag/min redan på tredje intervallen. Istället för att anpassa farten, dvs. sänka den till utomhusförhållandena, blev jag fartblind som en mc-förare på vårens första åktur och sprang därmed lite fortare än på löpbandet! Det var en intressant iakttagelse. Sannolikt ökade motivationen av känslan av att slippa ut ur det mörka vinteridet och möta våren – grusknastret under fötterna, gråsparvarnas vårtjatter i buskarna, den disiga vårsolens bleka strålar. Nästa gång ska jag dock gå ut lugnare på de första intervallerna samt fokusera på uppgiften.