Tillbakablick på Peppes cup - vätska, skor & målsättningar

Efter vinsten i Peppe-cupen, känns det tillfredsställande att blicka tillbaka på den avslutade säsongen och de enskilda tävlingarna. Var målsättningarna rätt? Var skovalen rätt? Var vätskemängden rätt? Var träningen rätt? De här funderingarna gnagde i bakhuvudet under pågående säsong, särskilt beträffande vätskan, med tanke på att all vikt ska multipliceras med antalet stegisättningar, som under ett 50 km lopp överstiger 40 000...

Mot målet!

Drygt halvvägs in i Markusloppet hade jag sprungit fel, jag befann mig på "Unos runda" istället för på Skåneleden, mitt i en granplantage. Utan vidare reflektion hade ja valt att fortsätta framåt istället för det "säkra" alternativet, att vända tillbaka till korsningen där jag sprungit fel...Hur skulle det nu gå med min ambition att komma på minst en fjärdeplats, för att ta hem cupen?

Under min irrfärd bland tättväxande granar stötte jag turligt nog på en grupp vandrare, och fick bekräftat att stigen mycket riktigt skulle ansluta till leden längre fram. Det skulle den göra om några hundra meter. Jag pustade lättat ut inombords, men fortsatte ändå i det högre tempo jag fallit in i sedan felspringningen. Efter några hundra meter var jag fortfarande i granfältet, som tycktes fortsätta i all oändlighet, den lilla sliriga lerstigen likaså. Jag pinnade envetet vidare. Så fick jag se ljuset i tunneln, granarna glesnade, och jag var tillbaka på leden... men åt vilket håll skulle jag?! Jag var helt desorienterad, men valde trots förvirringen rätt riktning. Plötsligt hörde jag steg tätt bakom mig från ett par andra löpare, vilka sedermera passerade mig. Jag kunde inte minnas när jag senast sett dem, kunde de ha legat före eller efter mig innan jag sprang fel? Jag tordes inte ta upp ämnet med dem...för tänk om jag, tur i oturen, råkat ta in på en rejält kortare genväg, och hamnat framför ett helt gäng löpare! Vilka konsekvenser skulle det kunna få? Diskvalificering? Bättre då att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det regnade. I skrivande stund ler jag åt mitt överdramatiserande av eventuella konsekvenser av min lilla avstickare, men där i skogen var det allvar!

Tillbaka på rätt kurs fortsatte jag springa på i mitt nyfunna, raska tempo. Med flyt i steget transporterade jag mig förbi ganska tråkiga omgivningar, det var kalhyggen omväxlande med täta granskogar och blandskog. Den allra tråkigaste biten pinfärskt kalhygge, slapp jag dock undan, tack vare den lilla avstickaren in i plantagen!

De framförvarande killarnas ryggar var ännu inom synhåll. Det ingav förtröstan att jag inte sackade efter dem på den långsträckta biten grusväg och asfalt. Men killarna verkade ha kommit i otakt, den ene syntes ha kroknat lite, eller så hade den andra lagt i en högre växel. Sakteliga knappade jag in på eftersläntraren, för att komma upp jämsides med denne, som var engelsktalande och faktiskt frågade om jag varit vid vändpunkten, för han tyckte sig inte ha sett mig där… Så...märkligt, hade det något med min avstickare att göra?! Jag svarade kort och gott ja på hans fråga och utvecklade mig inte mer. Han berättade att han sprungit alla de tidigare fyra åren loppet arrangerats. Det var ett välkommet avbrott från umgänget med mina egna trötta löpartankar att utbyta några ord med en annan löpare.

Leden svängde in på hagmarkerna, och med betet dök färisterna upp, de utformade som stegar. Jag hävde mig stelbent uppför var och en av de lite fukthala pinnarna och ned på andra sidan. Mitt rutinerade sällskap informerade mig om att det, troligtvis, återstod mindre än 10 km. Klockan tickade på minut för minut, jag började på allvar inse att jag skulle klara skamgränsen på 5 timmar. Benen kunde bära mig långt längre, i sitt oförändrade ömma tillstånd, som så här långt in i loppet var fullt godtagbart. Pulsmässigt var ansträngningen medelhög, runt 160-166, där den legat under större delen av andra halvan av loppet. Den nivån är ganska hög, men inom ett intervall jag av erfarenhet vet att jag kan nöta på i.

När åsarnas branter reste sig framför mig, slog jag av på takten och gick i de brantaste partierna. För att få lite spurtenergi klämde jag i mig en av mina medhavda energigeler med koffein. Den kladdiga halvtransparenta citrussmakande substansen påminde om en kroppslig vätska, vars beskrivning jag låter bli att gå närmare inpå!

Slutligen började det brännas på allvar, vi var så nära målet att första skylten med avståndsangivelse till Skryllegården dök uppp - 5 km! Jag gnetade och stretade på ett tag till, innan jag fick förnyade krafter, i tron på det nära förestående målet. Målet lät dröja på sig och medan jag misströstade fick min medlöpare ny energi och drog iväg. Motlutet ökade allt mer, jag bet ihop, långt där framme fick jag syn på det uppspända målskynket - samt vinnartjejen! Hon såg ut att ha stått där ett tag. Min älskling fanns också där och välkomnade  mig.

Väl i mål tordes jag nämna felspringningen för en av arrangörerna. Han sa att "Unos runda", som jag sprungit, inneburit ytterligare någon kilometers löpning för min del...kanske lite längre ändå. Så var det med den saken, tur det, nu kan jag sova lugnt om natten. Och apropå Unos runda, så är den uppkallad efter långlöparen Uno Jönsson, som vid 80 år fyllda fortfarande är fysiskt aktiv och leder stavgång två gånger i veckan! I sin ungdomsdagar hade han ett tassande, vägvinnande steg och tog åtskilliga fina placeringar i tävlingssammanhang.

Sluttiden blev 4.37, vilket resulterade i en andraplacering. Långt ifrån min målsättning på 4.15, men jag hade uppfyllt det mål som var mitt huvudmål - att ta hem segern i Peppes cup! I ivern att prestera och kanske slå personbästa på 50 km, hade jag nästan tappat fokuset. Nu när jag klarat löpsäsongens mål, så ska jag ägna mig åt vila och återhämtning, härligt, det också! 

Dags att knyta säcken - sista tävlingen i Peppes cup (så långt benen bär!)

Mitt mål för 2010 var att vinna Peppes trailruncup, som är en serie med terränglopp längre än maradistansen. Det första loppet på 75 km i det tuffa Ursvikspåret, har jag inte sprungit. För min del blev det första loppet i årets serie Munkastigen Trailrun, 44 km genom den mytomspunna Tivedenskogen. Båda dessa lopp gick tidigt i våras. I början av oktober var det dags för SUM, 50 km. Både på Munkastigen och SUM kom jag trea och inför den avslutande tävlingen Markusloppet, 50 km, i slutet av oktober, var mina chanser goda att ta hem cupsegern!

Markusloppet

På fredagen, dagen innan Markusloppet, inleddes Löparäventyret med tåg ner till Lund, där Peter och jag checkade in på lilla gemytliga och anrika Hotell Ahlström i centrala Lund – stadens äldsta ännu verksamma hotell. 

Fredagsmiddagen gav en sista möjlighet att ladda kroppen med mys tillsammans med Peter samt energi som skulle kunna tillgodogöras under loppet, så det blev ett rejält skrovmål på ett hamburghak. Några timmar senare maximerades kaloriintaget med dessert under en stunds fredagsmys på Stortorget Bar café & restaurang. Jag valde en chokladfrestelse i tre lager, Browniebakelse med chokladmousse och ljus chokladtopping samt havtornsreduktion; längst ner browniebotten, följt av ett tjockt lager chokladmousse, som i sin tur var krönt med ett chokladkolatäcke. Till chokladbomben  drack jag en cappuccino. Peter mumsade i sig en Lemontarte med italiensk maräng. Passande nog var mitt val det största och mäktigaste!

Regn och blåst mötte oss när vi kom ut från hotellporten på tävlingsmorgonen. Det var milt, enligt prognosen skulle kvicksilvret nå upp till 10 grader vid lunchtid. Shortsväder! Med tanke på regnet gladdes jag åt valet av hotellnatt istället för vindskydd ute vid frilufts- och motionsanläggningen Skryllegården, där starten skulle gå. Vindskyddet hade övervägts som alternativ, då den kommunala helgtrafiken visat sig ha sina begränsningar, men istället kunde vi åka med en av arrangörerna de två milen till landet.

Jag höll fast vid shortsen, trots den råkalla blåsten och åsynen av de andras sköna heltäckande tights. Ett par kilometer in i loppet hade jag fått upp värmen. Det räckte också med 2 km för att notera hur det var ställt med mina benmuskler, varje steg ömmade. Slitna ben redan, ett trötthetstecken som borde dyka upp först efter ett par timmar! Ett scenario spelades upp i mitt inre; hela loppet skulle bli en mardrömsplåga i jakten på de för mig eftertraktade poängen i Peppe-cupen. Det gällde att knipa åtminstone en fjärdeplats för att bli cupsegrare…Ett steg i taget, i kilometer efter kilometer, med förhoppningen om att musklerna skulle mjukas upp och obehaget lindras. När jag accepterat att jag skulle få dras med mina värkande ben i 5 mil, gällde det att fokusera på något annat. Naturen! Jag var mitt i en ståtlig bokskog, där såväl trädgrenar som underliggande mark var översållade av gula löv, som ingav en känsla av att springa i en gyllene sal. Mellan åsarna bredde böljande frodiga hagar ut sig med betande kor. Leden ringlade genom hage efter hage, vars stängsel överbryggdes med färister.

En variant av de många färisterna som

loppet bjöd på, flertalet var utformade

som en stege som man klättrade över.

Efter 17 km byttes mjukt gräs och löv ut mot hård asfalt. Snart svängde Skåneleden av från vägen, mot Romeleåsen, ett parti som skulle vara banans tuffaste och kräva klättring. Men i år avvek banan från leden innan åsen, på grund av jakt i området, och fortsatte i ytterligare 5 km asfalt samt grusväg. Medan jag fortsatte på asfalten såg jag åsen avteckna sig i fjärran som ett mäktigt dimhöljt berg...

Jag insåg att det uppsatta målet var utom räckhåll med de här benen. Skulle jag ens klara fem timmar? Eller ta fjärdeplatsen? Sedan första 5 km hade jag legat stadig tvåa, utan ambition att ta hennes rygg lät jag ledarinnan dra iväg, med tanken att tröttheten nog skulle hinna ikapp även henne... Med mina slitna ben, låg fokus på ett tempo jag förmådde ligga och nöta i, för att kanske öka efter vändpunkten. Banan saknade helt distansangivelser, men Robert, som jag sprang första banhalvan med, hade GPS. Det gav en möjlighet att stämma av min framfart, jag hade dock ganska god uppfattning om min egen fart, eller snarare brist på fart!

Nästan vid vändpunkten (foto: Pär Sikö).

Ett par kilometer innan vändpunkten i Genarp, mötte jag de första tillbakavändande delta-garna. Ytterligare en stund förflöt, så mötte jag ledartjejen. Fasiken, hon såg fortfarande pigg ut! Runt fyra minuter senare nådde jag vändpunkten och klockan visade då 2.27. Hit var det drygt halva bansträckan (sam-ma väg tillbaka, bort-räknat den inledande slingan på 3 km runt Skrylle). Vätskereserverna skulle nu fyllas. Jag hällde vatten i de tre flaskorna i vätskebältet och drack ett glas vatten, ett glas cola och en kopp kaffe. Så älgade jag iväg. Med vändpunkten bara minuter bakom mig mötte jag tredje och fjärde tjej! Strax därefter, kanske som en reaktion på ett stresspåslag, tappade jag orienteringen och var vilse i skogen! Efter att ha valt fel vägskäl, stod jag ånyo inför ett vägskäl, mentalt, det svåra beslutet mellan att vända tillbaka eller fortsätta. Jag hade tillryggalagt en bra bit genom en tät granplantage på en stig kallad "Unos runda". Jag var nästan övertygad om att rundan skulle ansluta till Skåneleden längre fram, det var lika så gott att fortsätta... fortsättning följer...

Utmanande mål!

Nu är jag återigen i vilo- och uppladdningsfasen i dagarna innan ett lopp...

Vila sig i form, just det, nog har jag verkligen vilat den senaste tiden. Två gånger har jag sprungit sedan loppet den 9 oktober. Ett lätt stressande faktum! Efter den första lugna veckan var tanken att lägga in ett par medelhårda pass innan nästa uppladdningsfas. I söndags skulle jag springa 15 km, samt på tisdagen bränna av några halvsnabba korta intervaller, ingetdera blev av. Men på söndagen ägnade jag mig åtminstone åt 70 minuter cykling och 75 roliga minuter innebandy (jag cyklade till träningen men tog tåget hem). 

Klockan 10 igår förmiddags blev (vilo)måttet rågat! Minnesbilderna av skogen triggade motivationen. Nya Salomondojorna åkte på. Så fort jag kom utanför dörren och den regngrå, svala höstluften omslöt mig föll benen in i 4:48 minuters tempo. På lätta ben styrde jag stegen mot vardagsrundan i Stadsskogen, den flacka, uppmätt till 3,6 km med cykeldator. Det blev en skön bensträckare på 7,6 km, sammantaget löptransport till och från Stadsskogen.

Benens skick, om de är helt återhämtade efter strapatsen SUM, får jag reda på när lördagsmorgonen övergår i förmiddag och småningom eftermiddag. Jag kan hoppas på superkompensation efter SUM. Just nu känns det intressant att springa 50 km igen, så pass tätt inpå föregående urladdning. På lördag, när tröttheten smyger sig på, ska jag i minnet framkalla Rune Larsson, svensk ultralegend, som fann tröttheten och dess olika faser intressant under sina ultraprövningar (bl a spartathlon, 25 mil non-stop i Grekland). Men jag ska ju bara springa 50 km - hur många utmattningscykler hinner man med då?!

Löparprylar.

Nu ska jag se över packningen inför morgondagens tågresa till Lund. Jag garderar mig för det skånska höstvädret och tar med både kort och långt i klädväg för armar och ben, men det lutar åt att jag springer i shorts och långärmad underställströja. Skovalet blir detsamma som på SUM, Brookspjucken, trotjänare som varit med mig i över 90 mil på såväl slät asfalt som i vass blockterräng och sugande myrmarker. Annat på listan är: vätskebälte plus tre flaskor (chansar på mindre vätska än på SUM), elektrolytpulver, vaselin och coachtape för att förebygga skavsår, koffeingel (det glömde jag på SUM), knästrumpor, bordssalt, löparklocka...det var listan på springprylar, puh, efter packandet är det nog dags för vila!

Till sist, vad siktar jag på för tid på loppet? Trots att banan är ny mark för mig och trots att jag missade min målsättning på SUM, så är mitt mål återigen 4.15. Mycket utmanande, men det ska ett mål vara säger min kära coach och älskling!

Vila sig i form! - och tålamod är en dygd!

Fem hela dagars vila – bara lite lufspromenad på landet och några korta cykelturer för ärenden. Fysisk inaktivitet var synnerligen välbehövligt under de första två dagarna post-SUM. Första dagen var jag lika rörlig som ett kylskåp. Andra dagen var musklerna i träningsvärkens våld. Gemensamt för båda dagarna var min ankgång, eller som en observant nära anhörig påpekade: "du går som min farmor". Lite trött var jag också, och, som en bonus, ypperligt nöjd och glad i sinnet. 

I löparens bibel (utmärkelse av mig) "Lore of running" med sina drygt 900 sidor, står det i kapitlet "efter tävlingen": vanligen förekommer olika grader av fysisk och psykisk utmattning, karaktäriserat av bland annat stela ben, samt att allt utom sömn upplevs tömma alla energireserver... detta tillstånd varar i 48 timmar efter en standardmara och 7-10 dagar efter en kort ultramara. De olika graderna av beskrivna utmattningstillstånd har rimligen att göra med intensiteten på den egna insatsen, och lite andra faktorer, men en tids vila är befogat i de flesta fall. Ärligt talat, hur många av oss mara- och ultralöpare vilar tillräckligt efter ett lopp?

Så vips, på tredje dagen var jag åter fit for fight! Vila hade jag ändå schemalagt i ytterligare ett par dagar. Först igår kände jag mig för med en lätt jogg på 5 km.

Om en vecka står jag på startlinjen för nästa 50 km – Markusloppet. Lera kan väntas om det skånska vädret är på det humöret, och så ska det förekomma åtskilliga krävande backar (jippi, baksidan på mina lår jublar...). Fast Skåne påminner väl mest om platta Uppland?! Hur som helst blir det skoj att uppleva hösten från en skånsk vandringsled. Skåne är vackert och vildare än man kan tro. Med färska lärdomar från SUM i bagaget – som jag behåller för mig själv tillsvidare, tills jag hunnit reflektera över dem – är jag redo för ett nytt karaktärsdanande äventyr! Att springa långt handlar ju om tålamod och tålamod är en dygd, sägs det.

Årets terrängprövning – Sörmlands Ultramarathon

Efter månader av träning inför en tävling, är det när tävlingsdatumet nalkas förstås förargligt om en förkylning sätter käpparna i hjulet. De sista dagarna innan Sörmlands Ultramarathon (SUM) hade jag lite lite förkylningskänning – det kan ha varit en yttring av vanlig sund hypokondri dagarna innan ett lopp. Oavsett om det förelåg inbillningssjuka eller inte  –  tog jag det extra lugnt. Det innebar tre helt träningsfria dagar på raken. På torsdagen kände jag mig i form för en lättare bensträckare med några snabbare ruscher på 200 meter. Pulsmätaren visade på en något förhöjd puls, i övrigt kändes det bra.

Följande dag, som var dagen innan loppet, tog jag det så lugnt som det bara var möjligt, vilket även gällde eventuell vardagsmotion. Ganska skönt, att bara ta det lugnt och äta mycket och gott!

Så grydde lördagsmorgonen. "Allt" var planerat och genomgånget, kläder och annan utrustning nedpackad, sportdrycken blandad. Efter en rejäl frukost var det dags för avfärd. Vi kom i god tid till starten i Björkhagen och det fanns tid för att heja på bekanta och se över alla detaljer. P. befann sig vid min sida ända fram till startskottet och påminde mig om att hålla fokus på att köra mitt race. Det var välbehövliga ord, det är alltför lätt att ryckas med i startskedet, särskilt ett år som detta med ett starkt startfält - jag som ville försvara fjolårets bronsplats... istället skulle jag ha siktet inställt på mitt mål; att genomföra loppet på 4 timmar och 15 minuter! Målstyrning - tack Peter!

Precis som planerat gick jag ut lugnt den första milen, som är ganska tuff. Efter den fina preparerade elljusslingan efter starten, följer ett tekniskt parti av Sörmlandsleden, översållat med stenar och rötter. Svårigheter som dock brukar forceras utan problem, då löparna ännu är pigga och fräscha i både i ben och huvud.  

Trots att jag medvetet gick ut lugnt, kände jag en viss otålighet när jag klockade första milen på drygt 51 minuter. Blandade tankar fyllde mitt huvud. Det gällde nu att hålla tempot uppe, gärna öka något, för att ha lite marginal ifall jag skulle krokna i ett senare skede... 

Den första vätskekontrollen dök upp efter 17 km. Här var det liv och rörelse, löparna kunde förse sig  från ett uppdukat bort med bullar, bananer och saltgurka. Jag drack ett glas vatten och norpade en bit gurka. Peter langade åt mig ett par flaskor med elektrolytblandning, i utbyte mot två tomma, för att ånyo ha fem flaskor med mig i vätskebältet. Jag kände mig omedelbart nedtyngd av min börda, det var kanske dumt att släpa med sig 7 dl vätska de återstående dryga 3 milen, då det framöver skulle vara tätare mellan kontrollerna... Å andra sidan skulle det vara skönt att förfoga över sin egen specialblandade vätska...

Runt två timmar in i loppet bröt solen fram. Jag var glad över att jag valt shorts. Det gällde att fokusera på det positiva, då jag runt den här tidpunkten började känna av lite obehag i en del muskler. I övrigt kände jag mig pigg med driv i steget. 


Efter 25 km möttes jag av banans brantaste backe. Här fick första herre respektive dam spurtpris på några hundra kronor. En arrangör längs med banan informerade mig om att jag låg på femte plats. Det var lite nedslående att det var så pass många framför, men då styrde jag tanken till mitt mål, 4 timmar och 15 minuter. Senare fick jag det sporrande beskedet att det var enbart ett par minuter upp till nästa tjej.

Jag hade nu ganska länge legat bakom ultraräven och SUMs överlägsna vinnare år efter år, Kajsa. Att ligga bakom henne var något jag varit nöjd med, men knappt halvvägs in i loppet tordes jag öka på lite, kände mig stark, och passerade Kajsa. Loppet var dock långt ifrån avgjort, jag passade ändå på att njuta av stundens sköna känsla av pigga ben och att kunna lägga backe efter backe bakom mig. Backarna ja, deras antal var något som jag lyckats förtränga från föregående år. 


Så passerade jag en tjej, så ytterligare en. Nu låg jag tvåa. Nu något mindre pigg än tidigare. Den här delen av banan utgjordes av en lång sträcka med asfalt. Ganska tufft för fötter och muskler i ben och andra kroppsdelar, för min del främst rumpan. Jag bannade mig själv som styrketränat för dåligt! Så dök den efterlängtade vätskekontrollen upp, där banan leder in i skogen igen. Jag sprang förbi med mina välfyllda flaskor. En stund senare passerade jag skylten för 35 km. Endast 15 km kvar! Tröttheten gjorde sig nu påmind. Jag fokuserade på målbilden och omgivande natur. Runtomkring mig bredde vackert och höstigt kulturlandskap ut sig, under fötterna hade jag lättsprungen grusväg. 

Tyresta gård dök upp. Här möttes jag av påhejning av min älskling och ett gäng andra hängivna åskådare, härligt! Det öppna landskapet och grusvägen övergick i granskog och en stig full med rötter. Benen började kännas motspänstiga och varje steg mödosamt i minsta motlut. Kampen mot den egna kroppen hade börjat på allvar. Efter något som kändes som en evighet, dök skylten upp som deklarerade 40 km. Klockan stod nu på 3.26. Ännu låg mitt mål inom räckhåll, såvida kroppen varit bara aningens lättare att förflytta framåt... Rätt som det var hörde jag lätta steg bakom mig. Stegen från någon som disponerat sina krafter... Kajsa svepte förbi mig. Jag gladdes av att det var hon, tänk att hon kom tillbaka – som om det skulle finnas skäl till förvåning! Jag var för trött för att ta hennes rygg. Framför mig hägrade istället nästa vätskekontroll. Den var mer än en hägring. Där möttes jag av uppmuntrande ord om det bara var 8 km kvar! Jag svepte ett glas cola och segade mig vidare. 

Jag kände till banans sista sträckning, lättlöpt genom fin lövskog, inga rötter eller stenar. Inför sista 3 km låg den allra sista vätskekontrollen, som jag passerade utan pitstop, härifrån kunde man se och höra det gäckande målområdet. Gäckande för att det verkar så nära, men i själva verket återstår en riktigt tuff sträcka med många och branta backar, som knappt hinner plana ut innan nästa krön dyker upp. När jag tog mig igenom den här delen av banan kastade jag gång på gång blicken över axeln. Mitt mål låg utom räckhåll, men jag var ännu trea. Efter den sista tuffa backen väntade en brant nedförsbacke som övergick i upploppet – nere på plan mark kunde jag konstatera att jag skulle lyckas försvara bronspengen!

Det var en underbar känsla att komma i mål! Här mottogs jag av kärleken Peter, fick ta del av prisbordet och förse mig med smågodis. Men jag var mest sugen på Coca Cola, jag som sällan dricker läsk hällde i mig tre fyra glas! Solen fortsatte att stråla, jag var glad över att jag förbättrat fjolårstiden med drygt 12 minuter, samt lyckats knipa en pallplats, några minuter efter Kajsa och mer än 30 minuter efter segrarinnan, suveräna Gloria Vinstedt. 

Nu återstår det att njuta av prestationen, återhämta sig och hålla sig frisk inför det kommande och avslutande loppet i Peppes trailrun cup (se mer på SUMs hemsida), Markusloppet, även det 50 km. 

Medaljörer.

Jättelångt! - ultramarathon längs med Roslagsleden (19 juni 2010)

SUM närmar sig. De senaste dagarna har jag haft lite lite förkylningskänningar - kan ha varit en yttring av vanlig sund hypokondri så här dagarna innan loppet - och som konsekvens av det har jag tagit det extra lugnt. Det har inneburit tre helt träningsfria dagar, på raken. I brist på utövande av löpning, tänker jag tillbaka på den hittills längsta sträcka som jag sprungit i tävlings- och träningssammanhang: Jättelångt, 68 km terränglöpning.

68 km terränglöpning. Hur förbereder man sig inför det? En del mil i benen när man står på startlinjen är att rekommendera, förstås. Hur många beror på hur angenämt man vill att loppet ska kännas samt vilka ambitioner man har. Är det ens första ultramara eller mara eller vad det nu är för tävling, kan det i första hand handla om att genomföra loppet med en bra känsla i kroppen, och därför vara lite sansad beträffande prestationskrav. 

För mig handlade det om känslan. Den längsta sträcka jag sprungit innan Jättelångt var 50 km. Ytterligare 18 km – det lät ju ganska lite! Med närmare eftertanke insåg jag att det ställde krav på att genomföra loppet mer genomtänkt, än under exempelvis Munkastigen trailrun, 44 km genom Tivedens mytomspunna skog. Då rusade jag iväg vid starten och hade en puls uppåt 180 under den först trekvarten. Pulsklockan la av efter ca 60 min – den hade dåligt batteri – vilket även min kropp gjorde! Jag fullföljde visserligen loppet, men istället för en lätthetskänsla i kroppen blev det drygt fyra timmars kämpande.

Så, eftersom jag hade lärt mig min läxa blev det på Jättelångt ett lugnt starttempo på 5 minuter per kilometer. Efter drygt ett par mil kom lite trötthet smygande. Två timmar ska tydligen vara något slags gräns för muskeltrötthet och stelhet (se Noakes ”Lore of running”). I detta skede tappade jag min trevliga medlöpare, en kille som jag haft följe med sedan starten, eller närmare bestämt, jag rekognoscerade ett utedass och tänkte passa på att nyttja denna facilitet. Men det var det minsann fler som gjorde! När jag redan satt ner upptäckte jag ett stort getingbo på insidan av dörren! Oups, här gällde det att ta det lugnt! Tur att det var försommar och de små stingsliga enarna var vid gott mod och upptagna med sitt, så att jag klarade mig ur knipan helskinnad.

Har nyligen lämnat en närande matkontroll.

Förutom laborerande med faktorer som loppets öppningstempo, negativ split (springa loppets andra halva snabbare än första – svårt som nybörjare och på långa distanser), så går det att testa sig fram med energiintaget. Jag brukar vara omotiverad till att äta när jag springer, men springer man länge kan det vara läge att stoppa i sig något. På Jättelångt serverades det generöst med godsaker vid de många vätske- och matkontrollerna. Maränger, korv, frukt, läsk m.m, samt Runekakor, en energikaka. Kakorna ska vara efter Rune Larssons recept, långdistanslöpare som sprungit Spartathlon, 25 mil, i Grekland. Han borde veta vad som fungerar i långa loppet, resonerade jag och klämde i mig nästan två hela kakor. Jag tog även till en energigel i loppets slutskede, tack och lov fick jag fart i benen och inte i magen, koncentrerad energi av detta slag kan ge effekter på oönskat sätt!


De som springer ultramara är en ganska liten men tapper skara. Ett lopp kan bli en ensam historia, du och naturen ifall det nu sker i terräng. Emellanåt kan du slå följe med en annan löpare som håller samma tempo som du. Oftast blir det kortare samkväm, för förr eller senare tappar den ena farten alternativt får den andra ny energi. Startfältet på Jättelångt bestod av 40-talet löpare, så det fanns möjlighet till sällskap. Men jag koncentrerade mig mest på att köra mitt race... och hur långt jag hade kvar. Jag delade upp loppet i delsträckor på ungefär följande sätt; snart har jag sprungit ett Lidingölopp, snart har jag avverkat maradistansen och så vidare.

Den som ibland springer eller vandrar på leder kan ha erfarit att det varit bristfälligt snitslat på sina ställen (gäller åtminstone Upplandsleden). Det kan bero på att pinnen som snitseln sitter på har tippat omkull eller att någon buse flyttat på en markering! Då Roslagsleden är nyinvigd är den dessutom ganska lite upptrampad. Men andra ord var det lätt att en ouppmärksam och trött löpare skulle komma på avvägar. När jag hamnade vid havet och stora klippblock tornade upp sig i min framfart så att det stundtals kändes som att jag med fara för livet (i alla fall fotlederna) fick kravla mig fram, anade jag att jag kommit på villovägar! Efter målgång fick jag veta att banan var omsnittslad, något jag uppenbarligen missat och hamnat på den besvärliga delen kallad Svärmorsstigen, hihi! Snart nog kom jag vilse igen, dock inte på ”Svärfarsstigen”! Den här gången var vi två vilsna själar, tur för mig det, för det hjälpte varken att ringa och fråga arrangörerna (de hade förstås ingen aning om var vi befann oss i obygden) eller att fråga ett par i en förbipasserande amerikanare. Däremot fick min följeslagare fram vår position med hjälp av sin GPS och därefter kunde ta vi oss tillbaka till banan. Det blev nog åtminstone ett par extra kilometer på grund av detta irrande. Tillbaka på leden fick jag ny energi och ökade farten, till viss del en effekt av den omväxlande och fina naturen med kustnära skog och en och annan skymt av havet.

Naturen ja, det är trevligt att ha något att vila ögonen på när man springer. Vi passerade genom djupa granskogar, lummiga lövskogar, sjöar och längs med havsstranden. Vid havet var det förstummande vackert, dimman rullade in över land och gav landskapet en sagokaraktär. Underlaget bestod av allt från asfalt, grusväg, mjuk skogsstig till vassa klippor, det sistnämnda gällde främst de som sökte extra utmaningar på Svärmorsstigen!

Som en hemvändande häst ökade jag farten vid förnimmelsen av att jag nog skulle klara 7 timmar som var mitt mål för loppet. Hur lång det var kvar var dock oklart. Men jag kände till platsen för målområdet, sedan fjolårets besök i Grisslehamn, då vi bland annat besökte Albert Engströms ateljé vid stranden, enbart 4 km från Jättelångts målområde. Stugan blev min målbild. Jag sprang och sprang, slutligen dök stugan upp, lika vackert belägen som jag mindes, nu till hälften dold i dimsjok. På upploppet spurtade jag. Efter målgång kände jag mig oförargligt fräsch, nog hade jag kunnat ta ut mig mer... Jag kom 2:a. I målet stod älsklingen Peter, som nog var tröttare än jag – det tar på krafterna att vara supporter nästan en hel dag! Det var verkligen en härlig upplevelse detta lopp, mycket bra arrangerat, bra vätske- och matkontroller, trevliga människor och vacker natur.

Så här inför SUM kan det fylla en funktion att erinra sig ett lopp som Jättelångt. Jag vet att jag klarat 7 mil, så nog kommer jag att klara SUM. Igår sprang jag en kortare runda som inkluderade några korta intervaller. Det kändes bra. Nu återstår det att vila och äta mycket och bra mat, härligt för en matälskare. Vid nästa skrivtillfälle kommer jag förhoppningsvis rapportera om ett genomfört SUM... 

Marathonpremiär – i Alperna

Så här i uppladdningen och vilofasen inför SUM (Sörmlands Ultramarathon), blickar jag tillbaka på min premiärmara som var mer än bara en mara – en bergsmara.

Varför valde jag att springa en bergsmara, Marathon du Mont Blanc 2008, som mitt livs första marathon? Anledningen stavas Peter, min älskling. Anmälan var resultatet av Peters roliga infall eller hugskott (Peter jobbar med målstyrning, kreativitet och motivation; kunskaper som är bra att ha när man ska lösa problem av allehanda slag, särskilt komplexa sådana). Att utmana bergen springandes från dalbotten till bergskam – lät som en kul prövning! När anmälan var ett faktum kom tankarna att kretsa kring de Alpländska bergen, vilket fungerade som morot till att söka upp det fåtal backar som Uppsala har att erbjuda. De återstående sex månaderna innan loppet löptränande jag runt tre gånger i veckan. Träningsmängden kunde förstås ha varit mer, men den här perioden i livet prioriterade jag andra saker och intresset för löpningen hade inte nått dagens proportioner.

Vi var medvetna om att den mentala biten skulle komma ha stor betydelse under det krävande loppet. Efter en stunds studerande av banans profil konstaterade vi att den högsta stigningen var 950 meter. Det är en siffra som är svår att omsätta till verkligheten när man bor i ett av Sverige plattaste landskap. Utifrån dessa förutsättningar var det enda möjliga i förberedelseprocessen, utöver nämnda backträning, att jobba med mental träning, tänka i bilder, hur det skulle vara att springa uppför och nerför berget.  

Väl på plats nere på kontinenten och den 30-gradiga värmen omslöt oss som en tjock varm filt – kom insikten att vi inte hade den ringaste aning om vad vi gett oss in på! 

Laddade och glada!

Nu återstod det att börja ladda. Hur laddar man inför en bergsmara? Frågar man fransmännen så ingår vin i uppladdningen! På övernattningsstället bjöds det nämligen på fri bar till middagsbuffén kvällen innan loppet. Festen pågick långt in på natten... Till skillnad från fransmännen koncentrerade vi oss på att fylla på glykogenreserverna med fast föda (t.ex. dessertost) istället för flytande sådan.

Tidigt följande morgon, 07.00, stod jag äntligen på startlinjen för resan runt Chamonixdalen inklusive några av dess omgivande berg. Det var behagligt svalt så här dags. Så ljöd startskottet. Kroppen kändes lite trög, men jag lät mig följa med i den ringlande massan av 2 000 löpare på den flacka inledande delen av banan genom Chamonix. I lätt motlut nådde vi byn Argientiere, belägen något högre upp. De två första milen tuggade vi oss igenom på ett par timmar. Helt acceptabelt för att vara bergsmara, upprepade vi som ett mantra. Tanken var att klara följande 22 km på 2,5 – 3 timmar. Senare insåg vi att den första sträckan på 20 km snarare kunde betraktas som en uppvärmning inför ALLVARET som började med ett sicksackspår i skidbacken! När man blickade uppåt syntes en ringlande orm av löpare som försvann i fjärran ovanför våra huvuden. 

Upp på berget... i pisten!

Småningom förde stigen oss in i skogen, givetvis fortsatte det uppför även här. Vid det här laget hade de flesta omkring oss övergått från löpning till gång. Vi försökte varva löpning med gång – trägen vinner! – ännu kändes det som att vi skulle kunna klara det uppsatta målet! Slutligen glesnade träden och kom vi ut ur skogen och kunde njuta av den härliga utsikten över dalgången, samtidigt som vi förnöjsamt kunde konstatera att vi kommit upp en bit. Toppen var nog nära nu, snart skulle det bära av utför! Ack så vi misstog oss, efter varje krök reste sig ytterligare en topp. En timme och 40 minuter efter att vi påbörjat sicksackandet uppför pisten nådde vi den punkt då banan planade ut innan den vindlade sig neråt dalen (tillryggalagd sträcka på den tiden var ca 7 km!). Vid det här laget kändes det uppsatta målet... mycket avlägset. Men nu lutade det neråt... och neråt... och neråt, något som lårens framsida blev varse.

Värmen blev allt mer påtagligt ju längre dagen fortskred, temperaturen nådde uppåt 33 grader. Men det var uthärdligt, överallt möttes vi av glada tillrop från lokalbefolkningen, som tjej blev jag extra uppmärksammad. När vi passerade genom byarna ropade människor mitt namn (nej, jag är inte lokalkändis i Chamonix-dalen, men namnet stod på nummerlappen).

Peter och jag hade bestämt att vi skulle genomföra loppet tillsammans, med allt vad det innebar. Så här i efterhand minns jag att jag klarade värmen bättre än honom. Jag var piggare och fräschare när det var dags för loppets andra stigning, vilken var ett par hundra meter lägre än den föregående. Det blev en del promenerande resten av loppet, det svider att erinra sig detta! Oavsett om inslaget av promenad förekommit eller inte, var det uppsatta målet utom räckhåll, trots detta upplevde tävlingsmänniskan i mig att det var trist att gå när det fanns krafter kvar! Peter och jag har pratat om detta efteråt; han menar att jag var mycket nära att lämna honom utan minsta känslokval, jag å min sida anser att det aldrig var på tal (Peter lotsade ju mig runt Lidingöloppet anno 2006, vilket inkluderade att han sköt på mig uppför abborrbacken :))!

Efter 7,5 timmar nådde vi till slut målet. Där väntade ett glas öl och skidliften ner i dalen och arrangörernas eminenta service fortsatte i form av middag med öl eller vin och därefter dessert. Vilket arrangemang! Ett topplopp i dubbel bemärkelse, en riktigt gemytlig tillställning som det har förutsättningar att vara även framöver, eftersom att det är satt en maxgräns på 2 000 deltagare. Något att reflektera över är att jag som vanlig motionär, med 70 mil i benen under de sista sex månaderna innan loppet (knappt 3 mil/vecka), genomförde loppet under 9 timmar som var satt som gräns för repdragningen.

Tillbaka till nutid. Nu sitter jag här igen inför ett lopp och frammanar bilder för mental förberedelse. Om fem dagar kommer jag att springa SUM för tredje gången. Situationen skiljer sig från bergsmaran, jag har många fler mil i benen och banan går i svensk natur. Tufft kommer det i alla fall att bli, då jag och Peter har satt det utmanande målet att jag ska klara loppet på 4 timmar och 15 minuter. Jag är laddad och redo att ta mig an rötter och sten, lera och grus, allt detta som SUM bjuder på!!!