Dumpad barlast!

Under äventyret Marathon du Mont-Blanc i 30 gradig värme drack jag knappt 2 L vätska, svettades som en Sankt Bernhard och mådde prima. Att ersätta förlorad vätska, hur viktigt är det? Efter ett långpass på 3:46 skattade jag vätskeförlusten till 1,9%. 

Det var väl Jane Fonda som startade den på 80-talet – vattenflasktrenden. På slutet på 90-talet nådde denna tsunami Sverige – översköljdes du också av tron på en överhängande risk för uttorkning om det inte skedde ett ständigt sippande från vattenflaskan som bars med överallt? Jag gjorde det!

Extrema tillfällen har fått mig att häpna och fundera över hur kroppen hanterar ett relativt begränsat vätskeintag, t ex på Marathon du Mont-Blanc 2008, två stigningar på nästan 1 000 respektive 700 m i kontinental högsommarvärme på 30 °C. Vid målgång, på 7:30, var det någon dl kvar i 1,5 L camelbaken. Till vätskeintaget ska adderas ett glas vatten och ett par glas cola vid vätskekontrollerna (samt munsbitar av goda franska ostar, t ex Morbier). Under solens gassande strålar rann svetten i en strid ström som rimligen översteg det som rann ner genom strupen. Men prima mådde jag - inget illamående som kan följa på långvarig ansträngning.

Vatten har jag fortsatt att bära med mig på löprundorna. Men de kärva förhållandena i vinter har utmanat mina vattenvanor. Slangen till vattensäcken (1,5 L) fryser i kylan, så vätskebälte med 5 flaskor á 1,6 dl får räcka i 2-4 timmar. I själva verket har jag bara druckit ur 3 eller 4 flaskor och därför begränsat flaskorna till 4. Minskad barlast, dock fortsatt samma hjulspår i valet av vatten som vätskekälla i tron att tillförd energi skulle förhindra fettförbränning (bränna fett i syfte att träna kroppen på långvarigt arbete, inte viktnedgång). Så, började jag reflektera kring typen av vätska, se tidigare inlägg, och bytte hälften av vattnet mot elektrolyt. Först när vattnet var slut 1:40 in i passet, drack jag elektrolyt, då var jag redan på väg in i tröttheten. Energi behövs nog i ett tidigare skede. Så nästa gång drack jag elektrolyt från start och orken bestod ända till slutet av passen på 3:18 och 3:46. Jag drack bara 4,8 dl, samma mängd som tidigare, så ringa vätskemängd var nog inte källan till matthet på tidigare pass.

Hur har det gått med vätskebalansen? För en svettdokumentation är det bara att ställa sig på vågen. Om man kommer ihåg det. En invägning häromdagen visade 0,5 L vätskeförlust efter en runda i lugnt tempo på 1:22  i -1,3 °C. Skattat från det bör jag ha svettats ca 1,5 L på långpassen, kanske något mer då temperaturen höll sig över nollan (0,8 resp. 2,2 °C). Således ca 1,9% viktförlust. 

Så hur är det med vätskerekommendationer som manar till att dricka innan törsten ger sig tillkänna, samt att få i sig 2-4 dl per 15 min under långvarig aktivitet (se SOK:s syn här, s. 14)? Och att vätskeförlust på 2% försämrar prestationen med upp till 20%? Jag återkommer med faktaunderlag och fortsatta funderingar!

Marathon du Mont-Blanc . Peter och jag trodde först att målet var vid stugan som 

syns på bilden, men det var 8 km kvar. Här har vi tagit oss till Flégère, 

1 900 möh, målgång skedde vid Brévent, 2 000 möh.