Still going strong

Dagarna blir längre. Ljuset och den tinande snön lockar fram vårkänslor och med dem spirar längtan efter långpass på slingriga, mossmjuka skogsstigar. Våren innebär också att Munkastigen trailrun genom Tiveden nalkas. Ett fint test av vårformen, som jag jobbar på i Stadsskogens slinga.

Långt och länge skulle bli ännu lite längre; favorit i repris, strapatsen i Stadsskogen skulle utökas från 8 till 9 varv. På dagen vigd för långpass, lördagen, vaknade jag trött med tungt huvud. Kanske var det symtom på extra, oplanerad vila dagen innan! Vag trötthet skulle dock inte sätta käppar i löphjulet – jag ville ut, kroppen kunde mycket väl vara upplagd för långlördag. 

Frukosten fick sjunka undan ett par timmar denna morgon, sedan rustade jag mig med sportdryck, 6,4 dl. En dag ska jag testa Rune Larssons vätske-variant, saft spetsad med salt...Redan under uppvärmningssträckan till Stadsskogen, 2 km, kände jag att benen ville löpa. Bevare mig väl, skorna fick fäste utan slip-stoppers, som låg kvar hemma. Första varvet gick minuten fortare än förra veckans inledningsvarv. Varven rullade på jämnt och lugnt. En flowkänsla infann sig; från hörlurarna strömmade poppig musik ner genom kroppen till benen som ville flyga fram. Fem, sex, sju, åtta, och så, nionde och sista varvet. Skallen kändes lika klar som vädret denna vackra vinterdag med touch av vår. De sista varven var slitsamma för gluteus (den del som löper utmed lårets utsida) samt vaderna, vilka fick ta stötarna från hårt, knaggligt och brutalt vinterunderlag. 

De 9 varven, 37,4 km, betades av på 3:18:45, vilket gav kilometertiden 5:19. Springer jag i det tempot på vårens tävlingspremiär och mål, Munkastigen trailrun, då kan min "drömgräns" på fyra timmar bli verklighet. Att få till ett väldisponerat långlopp är en svår nöt att knäcka, men med alla dessa långpass i löparben och pannben, kan jag vara rustad för att få till det när jag stegar över startlinjen. 

Sedan långpassresan startade i november har jag passerat tvåtimmars-barriären (förut tuggade jag oftast på därunder) för att fortsätta mot nästa delmål, "vintermålet", 4 timmars långpass. När barmarken tittar fram i vår väntar härliga vandringsleder i skog och mark, då ska jag nå resans nästa delmål: femtimmarspass. Utöver att nu i vinter bara addera på fler varv i Stadsskogen, är en förberedelse inför tävlingssäsongen att föra in ett fart-ökningsavsnitt på runt 20 minuter i en del långpass. 

Apropå längden, när jag läser i "Löparbiblens" ultramarathonkapitel, är det genomgående för träningsprogram att de innehåller 60 km-pass – både för nybörjare och rutinerade löpare (dock är inriktningen på "längre" ultror). Min långpassresa har med alltså bara kommit drygt halvvägs (37,4 km) J.

Jag har fått kommentarer på att jag springer varv på varv, likt en hamster i sitt springhjul. Jag häpnar själv över min motivation! Men, som s-kils skriver i sin kommentar, slingan gör att vet jag hur långt jag sprungit och det ger överblick på utvecklingen (och mycket riktigt, jag är gps-fri J). Dessutom är det kul, förmodligen för att målet är så tydligt och utmanade. 

Ämnet långpass har jag nu stött och blött. I nästa inlägg ska jag rapportera hur kvalitetsträningen fortgår. Och om det blir något 10:e varv!

Bakom mig skymtar den slingrande och vältrampade
Stadsskogenslingan. Här springs det året runt.