(Ur)laddad!

Från höghöjdstillvaron i Schweiz tillbaka till havsnivån på hemmaplan. Alpveckan hade bjudit på stärkande alternativ träning. Jag kände mig mentalt redo för årets sista träningsvecka. Träningen pekade dock på att jag var ur form.

Valère slott, på vänstra kullen. 

Tourbillon slott på högra kullen. 

I bakgrunden skymtar bergen.

Sista dagen i Saas Fee innebar en väntan på transitbussens avgång  15:00. Så börja-de färden nedför, på serpentinvägen. Vi mötte många bilar och bussar fullastade med skidgäster; till skillnad från vår lugna vecka verkade det bli fullt i backarna årets sista vecka. Efter bergsvägens vackra vyer (bl a  Matterhorn) styrde vi ut på motor-vägen. Även här kantades vägen av än den ena än den andra sevärdheten (bilden). Först vid midnatt nådde resan sitt slut.

Följande dag, måndag, stundade första ordentliga löppasset på mer än en vecka. Strax innan lunch snörde jag på Salomonskorna, utan slip-stoppers. Jag hann någon km så dippade pulsen ner till 90 och låg kvar där omkring under resten av löpturen, vilket var ovanligt lågt. På hemmarundorna brukar jag ligga över 130. Pulsen var nu också lägre än under löpningen på 1 800 meter i Schweiz...Det kunde knappast vara en effekt av höghöjdsvistelsen, inte heller var det ett utslag av dålig elektrodkontakt, för jag hade kletat på elektrodgel, Blågel från Apoteket. Kunde det vara fel på min vanligtvis väl fungerande prenumerationspremie? Kunde det vara så att pulsens märkliga beteende i Alperna, förorsakats av något så simpelt som ett batteri på upphällningen? 

Choklad med grädde på top-
pen, det är toppen på toppen! 
Här på Drehresturant Allalin
högstvärldens belägna, 3 600
meter upp, den snurrar runt
och har utblick över Schweiz
högsta topp, 4 545 meter.

En bit in i rundan kände jag hur snön sög musten ur mig; jag plöjde fram genom snö upp till knät och till ankeln, mest dock på stigar med lössnö. Slip-stoppers kunde ha varit till hjälp! Jag kände även av något ömmande lymfknutor i axlarna, som kan vara ett tecken på begynnande infektion. Enligt egna iakttagelser är det ett trötthetstecken. Rundan blev 12,5 km. På kvällen blev det soffvila och flera koppar julte med kryddor som kardemumma, kryddnejlika, kanel tillsammans med andra väldoftande ingredienser, och det gjorde susen för påfrestade slemhinnor.

Tisdagens form kändes lovande, jag var taggad för kvalitetstid på löpband. Jag tog på Puma Concinnity-skorna - de fungerar fint på löpbandet - men inte pulsbandet eftersom det fungerade dåligt. Knappt hann jag sätta benen i rörelse innan en känsla av klibb- och kallsvettighet kom över mig. Kanske det var en påföljd av den kopp varm choklad jag stjälpt i mig i all hast före passet :). Utan gräddtopping, men på "stålmjölk" (3% fett). Det kändes naket utan pulsmätaren, men jag litade på kroppen, det var onekligen till att acceptera en nedväxling. Den planerade snabbdistansen på 8 km kortade jag således ned till 4 km, med efterföljande joggminuter och på det lite fartlek. 

Efter en dags vila gjorde jag igår torsdag, ett nytt kvalitetsförsök på löpbandet. Pulsbandet satt på plats, laddat med nytt fräscht batteri. Återigen fick jag en svetthinna redan under uppvärmningen. Planen var 3*3 000 meter med 1 minuts vila mellan varje stint. Jag körde i lite lägre fart jämfört med mitt typiska tröskeltempo. In på andra intervallen ökade pulsen - pulsbandet fungerade! - till en högre nivå än förväntat. Alltså: högre puls men lägre fart. Den tredje intervallen kortades ned till 1 000 meter.

Något spökar, utöver pulshöjningen kände jag mig trött. Det finns  knapert med information om vad som händer i kroppen vid återkomst från hög höjd. Jag fann lite som pekar på att det tar några dagar att återanpassa sig till havsnivån, samt rekommendationer om lätt träning den första veckan. Jaha, så snart borde det gå lättare. Redan igår kväll, tycktes det vända, jag kände mig tipptopp igen. Hoppas att det håller i sig. Nu på årets allra sista skälvande timmar ska jag ut på en gott nytt år-runda (med slip-stoppers på). Gott nytt år alla löpare och läsare! Nedan får ni njuta av ytterligare en Saas fee-vy!

Blodsmak, pudersnö och chokladberg

På tredje eftermiddagen, efter "puckeltuggande", en och annan framgångsrik carvingsväng, och stadiga alpfrukostar och -middagar, skulle jag väcka liv i slumrande löparmuskler. Jag skulle ut på en sväng på höglänta Saas Fees gator, i snömodd och bland skidklädda flanörer. 

Jag startade rundan i sakta mak i lätt uppåtlut, från vårt hotell Sonnenhof. Pulsklockan förtäljde ingen större ansträngningschock – 120 i puls, trots att flåsandet blev påtagligt direkt. Byn är liten, drygt 1 600 invånare. För att förlänga rundan tog jag in på alla möjliga gator, förbi liften Alpin Express som klättrar upp till bergsvidderna, fortsatte in i stråket med afterski i full gång, kom så in på huvudgatan med alla boutiquer och presentaffärer, slutligen in mellan små och stora stockhus och härbren. Uppför. Frekvent flåsande, som inte åtföljdes av en pulsstegring i samma dimension. Blodsmak i munnen. Pulsen borde också ha ökat, märkligt... Jag höll på i 30 minuter, varken mer eller mindre.

Fina stockhus.

Saas Fee ligger på 1 800 meter över havet. Den lägre syrehalten – på 2 000 meters höjd 80% av havsnivåns – leder till frekventare och djupare andning. Höghöjdsförhållandena orsakar ökad vätskeförlust, samt ökad uttorkningsrisk av luftvägarnas slemhinnor (=sämre skydd mot infektioner). Påfrestningar jag kände av, efter första dagen i skidbacken var jag matt och urlakad när jag satt ner för den myndiga fyrarättersmiddagen med en del rätter typiska för området, andra inte. Av det mer typiska slaget och som serverades vid denna måltid: ångande het soppa baserad på buljong – ett välkommet inslag för att åsterställa salt- och vätskebalansen. Efter maten var jag färdig för sängen.

Dagarna svepte förbi. Julhelgen nalkades, som en julklapp från ovan damp det ner snö i massor, några dm i byn, än mer uppe i bergen... Favorit var den opistade, svarta backen vid Felskinn-stationen; oceaner av fluffigt puder så långt ögat kunde nå, när man kastade sig utför omfamnades man av det svala vita havet och fylldes av känslan att flyta fram... Backen låg på 3 000 meter, för att nå dit, skulle två trappor – 47 trappsteg – bestigas efter liften. Den "klättringen" fick igång cirkulationen...

Främst skidade vi på 2 500 till 3 000 meters höjd, då och då tog vi tåget till pisterna högst upp, på 3 600. Metro Alpin, världens högst belägna t-bana. Fascinerande. Valet att bana väg rakt genom berget, framför vanliga liftar, grundades på att man ville konstruera en snabb transport med hög säkerhet, samt minimera åverkan på känslig glaciär- och alpmiljö.

Dagen för hemfärd skingrades de snötunga molnen, solens strålar nådde ända ner i grytan där Saas Fee ligger, det var perfekt väder för att fota. Den fina sikten lät oss under transitresan få se "Tobleroneberget" – Matterhorn – i fjärran (i granndalen), se nedan.

Jag nöjde mig med en löprunda den veckan. Kroppen hade fått utstå påfrestningar ändå; en hel del skidåkning och massor med trappor på hög höjd. Nog borde det ha bidragit med positiva effekter på konditionen...

Narnia? Nepp, i utkanten av Saas Fee. De stora träden är lärk. Schweiz 
högsta topp, Dom, 4 545 meter, kan vara en av topparna på denna bild.

"Tobleroneberget" mäter 4 478 meter. Här sett från transitbussen. 
Förpackningen på nämnda choklad ska vara i form av denna alptopp.

Träningspussel och alptoppar

Bitarna i träningspusslet börjar falla på plats, det är bra, då jag under Alpresan ska utvärdera och planera inför 2011, främst mitt företagande om hållbar utveckling, men det blir även tänk kring motivation och träning 2011.

På söndagsmorgonen, innan avfärden till Alperna, visade det sig vara tidsoptimistiskt att tro på att klämma in en löprunda i slutskedet av packandet. Således stannade förra veckans distansmätare på knappt 64 km.

Höstens tankegångar har glidit in i andra banor under årstidsväxlingen till vinter. Målet på 60 km inger fortfarande känslan av att det är en hel del att springa i vintertid, en mängd som jag aldrig tidigare varit i närheten av så här års, men jag ska öka (uppåt 80 km), för att klara formtoppningen i vår.

Utöver mer mängd, är kvalitet en pusselbit i uppstyrandet av träningen. Som du kanske förstått, är kvalitet en utmaning för mig, både att hitta fram till lämplig nivå, samt att pressa mig förbi komfortzonen. Att börja kvalitetsträna är för mig, kanske som det är för den otränade att komma igång med träningen. Jag är ovan, rutinerna saknas och kroppen sparkar bakut i protest - framför allt reagerar psyket, och det är lätt att ge upp innan ansträngningarna hunnit bära frukt. Men, prövoperioden verkar nå sin ände, jag börjar tycka om att pressa mig, tänja gränserna, se vart det leder! 

Kvalitetspassen förra veckan utgjordes av tröskelträning, med olika upplägg. Första passet var snabbdistans i 34:30 minuter, med inledande uppvärmning och efterföljande nedvarvning, totalt 12 endorfinfrisättande km på rullbandet. Andra passet var 2*3000 meter, med 1 minuts joggvila. Egentligen hade jag velat köra 3 repetitioner, men det är sundast att skynda fram med tillförsikt med kvaliteten (=jag prioriterade bort den intervallen!).

Nog om löpningen. Den här veckan går, förutom i hållbarhetstänkandets, även i skidåkningens tecken. Nära två dygn har jag befunnit mig på 1 800 meter och däröver. Det är lätt att bli påmind om höjden, tar man den smala hotelltrappan i raska steg rusar pulsen iväg. Hotellet som härbärgerar oss andas mystysk- eller österrikisk alpstil och ligger mitt i lilla gemytliga Saas Fee.

Första åket var en upplevelse á la första-åket-för-säsongen-skakiga ben. Pisterna är fina, sikten varierande. Alpnaturen här är hänförande; turkosskimrande, framvällande, bulliga, brutalt vackra glaciärer, omgivna av högt spretande och vassa alptoppar, vart man än skådar. Om bara solen behagat titta fram, vilken vy…

Drömska dimmor dröjer sig kvar på dagen...

Till topps!

Nu är det klappat och klart - det blir en alpresa i juletid! Skid- och konferensresa. En alpvistelse kan träningsmässigt leda till intres-santa höghöjdseffekter. Fram till avresan laddar jag med intervall- och långpass, det senare sker så klart i snön.

Resans destination är en liten bilfri bergsby belägen på hela 1 800 meters höjd, omgiven av flera mäktiga toppar inbäddade i 170 cm snö, toppar som sträcker sig 4 000 meter upp i skyn! 

Hög höjd, lägre syrehalt, får kroppen att genomgå en rad anpassningar; det bildas fler röda blodkroppar, förbättrad buffertkapacitet i musklerna (förmåga att neutralisera mjölksyra), effektivare energiförsörning till följd av minskat avstånd mellan kapillärer och muskelceller, för att nämna några effekter. Många toppidrottare åker på höghöjdsläger, exempelvis Isabellah Andersson, inför Dubai marathon. Men jag ska glida utför bergsidorna på lagg, i en vecka, och det är en kort tid, så om jag åtnjuter någon positiv bieffekt är det bara en bonus likt en julpralin! 

Packplaner. Första tanken var att lämna löpningen hemma. Andra tanken var att ge plats för...några löpargrejor. Efter pist- och offpisttuggandet kan det göra gott med en skaka-liv-i och- sträcka-ut-löparmusklerna-runda.

Innan det bär av i helgen vill jag hinna med flera löppass. I förrgår klippte jag till med snabbdistans på löpband. Efter 2 km uppvärmning tryckte jag upp farten till 13,9 km/h. Ambitionen var att trampa på i det tempot i 8 km, med kriteriet att det skulle gå kontrollerat till. Inga stumnande ben. Tröskelfart, hur finner man den? Men jag tror att jag grejade det. Pulsen pickade stadigt på i 161-163, fram till efter ca 20 minuter, då hände något, en ökning till 166 som hotade att närma sig 170, sedan hasade pulsbandet ur position. Det var bra att köra vidare utan pulsregistrering, för det är lätt att stirra sig blind på dessa siffror, som ju bara är en parameter bland andra. Felkällor finns. Pulsen kan bli högre än normalt i det förhållandevis varma gymmet, och jag är värmekänslig. Det fanns krafter kvar när jag sänkte tempot till nerjogg. Efter 57 minuter på bandet väntade styrkeövningarna.

Under gårdagen letade sig snöovädrets vinande och ylande in genom hus och väggar. Först på kvällskvisten letade jag mig ut för en kort, lugn snöpulsarrunda. Krafterna skulle sparas inför dagens tuffa tag på löpbandet. Intervallträningen är säkert bra att ha i benen när jag tar mig nedför alpbackarna, tjoho!

Intervallångest

Kvalitetsträning, huh, tanken tenderar att framkalla rysningar; känslan av lungor ansträngda till bristningsgränsen, som ändå inte verkar räcka till för att syresätta pumpande benmuskler, och så, en svirrande känsla i huvudet, en kroppens bön om att stanna. 

En snabb tillbakablick på föregående veckoslut: vädergudarna i Norrland var nådiga, -13.8 grader på söndagen, det tillät en kort tur och därmed var det i hamn, veckomålet på 60 km. 

För att få en uppiggande formprövning hade jag tänkt delta i Rogers bergstävling den 13 december. Sex gånger ska man (springa) uppför de 450 metrarna hisnande Hammarbybacke. Efter varje toppstigning ska man nedför backens baksida, runda backens fot, och sedan, tillbaka på framsidan för nästa stigning. Arrangemanget återkommer några gånger om året, en gång har jag stiftat bekantskap med det. Och jo, jag tog gångpauser uppför branten. Men, ett andra möte med backen får vänta, då denna så kallade lucia-edition blir inställd, för backen har intagits av skidåkare. Det är synd, för det skulle sitta fint med ett formkvitto, samt att få backträning av bästa sort och vara med på en tävlingssammankomst i vinterns tävlingsöken.

När nu mängdnivån är nådd är det läge att ta tag i kvaliteten, där brukar jag sakna disciplin. Utomhus ska jag fortsätta med distanspass, inga försök till fart eller kvalitet där. Inomhus däremot, ska jag växla upp från de på löpbandet trevande  fartträningförsöken.

Gårdagens löpbandspass utgjordes av intervaller på 2 km, med tre minuters joggvila mellan varje. Under sista intervallen av tre, segade sig pulsen upp till 180. Om jag ligger i, nås nivåer på 175-178, för att passera däröver måste jag jobba rejält hårt, i mitt tycke. Vilken genomkörare, jag svettades ymnigt och var tomteröd i ansiktet, klart rödast av alla gymbesökare! Efter en mils löpbanstuggande klev jag av, jag hade sedan tidigare den här veckan 7 km löpband i benen. Kroppen tycks dock ha anpassat sig till både löpbandet och det hårda underlaget ute. När jag pustat ut i några minuter körde jag igenom styrketräningsprogrammet.

Den fysiska belöningen, endorfinerna, efter ett hårt intervallpass är i en annan klass än det efter en dåsig distansrunda. Igår kickade ett endorfinpåslag utan motstycke in, och det ska erinras, om motivationen tryter inför eller under kvalitetspass. Mja, det som behövs för motivationen är en tydlig målbild; framöver ska det minsann köras kvalitet, så det så!

Hemma igen, grundade jag för en andra belöning genom att sätta en deg för en sats saffransvanlijbullar, som nygräddsdoftande, gyllengula och fluffiga var färdiga lagom inför fredagsmyset. 

Nu ska jag ut och bränna bullar, det är långpassdags! Skogen och snön väntar därute! Sedan väntar bullarna ;)

Titta  länge på bilden och föreställ dig att du frossar i massor

av gyllene, saftiga saffransbullar, eller något annat mumsigt
som du gillar att sätta tänderna i, då blir du snabbare nöjd när
något gott inmundigas, enligt Science. Meddela gärna om 
knepet fungerar för dig eller är verkningslöst.

Köldknäpp

Köldknäpp. Kvicksilvret höll sig envist kvar vid -10. Sedan dalade temperaturen ännu mer. En och annan snöflinga dalade också. Motivationen var däremot på uppåtgående. För 60 km löpning per vecka, det målet skulle nås just denna vecka!

Måndag kväll och -11 grader. Jag klev något tvehågset ut genom dörren för att möta kylan. I 40 minuter sprang jag. Tisdag eftermiddag orkade termometern upp till -9. Lite mer härdad än tidigare, tog jag en timslång runda. På dessa pass trotsade jag kylan med kläder i lager på lager; underställsbyxor, tights, dubbla underställströjor, vindjacka och mössa, samt en buff över hals och haka. Vintern slog tillbaka med bitande vind som trängde in på bara huden på framsidan av låren och armarna. 

Onsdag sjönk kvicksilvret några snäpp ytterligare. Jag bytte ut en underställströja mot en skidjacka som åkt Öppet spår, samt drog jag på ”rånarluvan”, balaklavan, vilket lindrade den riviga känslan i halsen, men dessvärre gav viss kvävningskänsla. Jag höll ut i 51 minuter.

Vinterkylan är en sak, vinterunderlaget en annan. Det stelfrusna, hårda underlaget måste kroppen få anpassa sig till. Min strävan är att fortsätta på den inslagna vägen på småstigar och i terräng, där snön ligger otrampad och mjuk. Men när mörkret har fallit, har jag hållit mig till mer stadsnära stråk, på vältrampade stigar och plogade cykelvägar. Det hårda underlaget har känts lite i lederna. Jag drabbades även av gäckande smärta i vänster fot, som skulle kunna härledas till väl snabba, ambitiösa och många pass på löpband - i innebandyskor... Jag fortsatte att springa, men då främst utomhus, och besvären försvann efter någon vecka.


Sedan några dagar tillbaka vistas jag i Norrland. Lördag visade termometern på barmhärtiga -10,5 grader - tidigare i veckan hade detta köldhål -22! - därmed skulle veckans långkörare genomföras. Hur långt eller länge, det fick känslan avgöra under resans gång. Jag kände mig stark där på den kuperade, lätt snötäckta och öde skogsbilvägen. Backe följdes av backe, vissa långsträckta som alppister. En av "värstingbackarna" är 1 km lång! Takten var maklig, ändå var det enkelt att hålla pulsen över 150 slag, den klättrade upp till 165 i de långa backarna. Oj, så bra träning. På tillbakavägen bar det mest utför. En rejäl runda resulterade det i, 1 timma och 56 minuter som snittade på hyggliga 5,05 minuter per km.

Veckans återstående 8 km tillryggalägger jag förhoppningsvis imorgon söndag, om vädret så tillåter.


Skogsbilväg när den är som bäst!