Tävlingsbiten

Tävlingar taggar mig, även – eller framför allt – efteråt! Om tävlingen gått bra, då känner jag mig odödlig och tror att jag kommer att kunna prestera en topptid på nästa tävling. Om det gått dåligt – en tid långt från mitt realistiska mål – då vill jag ta revansch med övertygelsen om att jag kan bättre! Efter Munkastigen var det inget undantag. Men jag får allt ge mig till tåls och välja ut nästkommande lopp med lite eftertanke. Däremot kunde jag rivstarta träningen, för någon längre återhämtning behövdes inte utifrån känslan i benen. Träningslusten var på topp!


På kvällen dagen efter Munkastigen spelade jag innebandy – det var ju söndag. De något tävlingsstela och -ömma musklerna mjukades upp så småningom. På måndagen, då vilade jag. Det räckte, på tisdagen var jag redo för skogsstigarna igen. Det kändes lätt och därför tränade jag på även följande dagar.

En dag körde jag ett tröskelpass som utgjordes av två varv i Stadsskogens 3,6 km-slinga. Första varvet gick på 15:32, 13,9 km/h, andra varvet 6 sek långsammare. Det både kändes och gick bättre, fortare, än förra tröskelpasset några veckor tidigare. En annan dag cyklade jag med Peter till Röbo vid Uppsala högar i Gamla Uppsala. Det var premiär för i år därute bland utmanande backar som mördarbacken, Tunåsen och "hästskon". Inalles sprang jag 18 gånger uppför nämnda backtrio samt några backar till. 

I förbigående måste jag nämna att det är fint därute i denna backoas i ett annars platt Uppsala. Där finns rariteter som backsippa, som ännu står i blom uppe på krönet av hästskon. Platsen har också en exotisk atmosfär, kanske för att gravkullarna från järnåldern minner om Uppsalas fornstora dagar... 

Backsippor.

Veckan fullbordades med ett långpass av det kortare och snabbare slaget, på Upplandsleden från Lunsen till Knivsta. Passet var inklämt mellan andra aktiviteter; skogskurs före och innebandy efteråt. Direkt efter kursen skjutsade Peter mig till löpruttens start. Jag hade packat ner långa tights, en planeringsmiss inför en sådan solig, varm och sommarlik dag. Dryckesmängden var två perfektaflaskor (3,4 dl).
En äldre orienterar (såg rutinerad ut) anlände också till parkeringen och förberedde sig inför sin träning, precis som jag. Jag sneglade på hans nätliknande byxor – säkert av specialmaterial för orienterare – som såg svala och luftiga ut. Han tog sig tydligen en titt på mina braxor också, i vart fall fällde han omdömet att det var för varmt med sådana byxor som mina... Dålig planering, replikerade jag och drog iväg.

Det var säkert varmt, men motivationen att springa var optimal och benen var utvilade sedan vilodagen innan. Jag flög fram på den slingriga och steniga stigen som blev till grusväg och till sist övergick i några kilometer asfalt. Vätskan räckte hela färden (se tidigare inlägg om vätskebehov: vätskevett). Efter 1 timma och 26 min och ca 17,5 km, plockade Peter upp mig och vi åkte sista biten till Knivsta och nästan 2 timmars innebandy. 

Veckoprestationen blev 70 % av målet för en typisk träningsvecka som är ca 100 km. Den här veckan ska jag växla upp med några extra mil och fundera på om det finns något roligt kort lopp... Till helgen kommer jag nog också återse Munkastigens led, ett stopp på vägen till Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Där ska det bl a snackas om löpningens positiva effekter på hjärncellsnybildning. Jag återkommer!