Ett litet trailäventyr i väglöst land

På resan till Vetenskapsfestivalen i Göteborg stannade P. och jag till vid Ramundeboda klosterruin utanför Laxå. Här går Bergslagsleden, totalt 28 mil; i söder genom trolsk skog i form av Munkastigen och i nordostlig riktning för oss okända trailmarker. Trailäventyret stod för dörren! På föreläsningen om löpning fick jag höra att 32 till 40 olika molekyler frigörs vid regelbunden löpning.

I Ramundeboda slutar Munkastigen. Här finns ruinerna av klostret de vandrade till, vid Borasjön. Härifrån ämnade vi fortsätta springa norrut på den 28 mil långa Bergslagsleden, vilken Munkastigen är en del av. De andra etapperna av leden är inte lika anrika som Munkastigen som munkarna vandrade på under 1600-talet för att upprätthålla kontakten med  klostren i Vadstena och Alvastra.

P:s och min plan var att tälta torsdag natt och ägna fredag till äventyr på leden. I jakt på en plan och vackert belägen tältplätt svängde vi in på en smal grusväg som enligt en karta över Laxåområdet skulle korsas av Munkastigen. Borasjöns blänk skymtade mellan träden, så vi kunde förhoppningsvis ta oss till stranden. Mycket riktigt dök de karaktäristiska orange ledmarkeringarna upp vid ett flertal tillfällen. Med hjälp av mobilens gps hittade vi en halvt igenväxt väg som banade sig genom lummig grönska ner till sjön och en utmärkt tältplats invid strandkanten för att sitta och mysa.

Under tältresningen damp det ner tunga droppar från en himmel som sett hotfullt mörk och regntyngd ut i timmar. Någon löpning blev det inte denna dag. Lagom till att vi kröp till kojs strax efter 22 slutade regnets smatter mot tältduken, men det fick ändå bli en tidig kväll för att vila och ladda inför långrundan morgonen därpå.

Vår tältplats vid Borasjön.

Morgonen grydde, vi vaknade till i det soluppvärmda tältet av fåglarnas intensiva och ivriga morgonkör: bofink, koltrast, lövsångare och så gökens ko-ko. Nog var det från väster den gol – västergök är bästergök! Vilken härlig morgon! 

Vi myste tillsammans och intog en lätt frukost – en kopp kaffe med stålmjölk (3%) och en näve salta jordnötter – för att snabbt dra iväg på upptäcktsfärd i solskenet. Temperaturen låg på behagliga ca 13 °C. Vi färdades lätt – alla vätskebältsflaskorna var kvar hemma, bältet kom dock med. Vätskebälte utan flaskor kan tyckas vara lika användbart som hängslen utan byxor. Men bältet fick med sin ficka vara mobilhållare och mobilen skulle med för att mäta distansen med hjälp av ”Sports tracker" (gps). 

Efter ett par kilometer var vi vid Ramundeboda. Kaféet i den intilliggande sockenstugan var öppet. Vi passade på att be om ett glas vatten. Personalen betraktade oss med viss skepsis när vi upplyste dem om att vi skulle springa på Bergslagsleden. Var det för att vi sprang utan medförd vätska. J

Färden fortsatte genom att korsa E20, därpå låg någon kilometer grusväg framför oss innan leden vek in i terrängen. Därefter hade vi noll koll på ledens sträckning, utöver informationsbladet vi funnit vid Ramundeboda för denna norrgående etapp på 19 km. Att vara ovetande om landskapet gjorde äventyret än mer spännande och kul. Precis som Munkastigen kantades denna etapp med skyltar som berättade om naturfenomen och en annan kulturhistorisk händelse.

Etappen kunde ha inletts trevligare än med skogsbilväg av makadam, omgiven av stora, pinfärska kalhyggen – i uppåtlut. Fast jag var pigg och benen var lätta som en antilops och sprätte glatt iväg. Det stod inte på så löpte leden in i skogen igen, även den nyligen under mänsklig åverkan, gallrad. Men fötterna landade på en stig som var mjuk, fin och idealisk att springa på! Förutom att leden korsade en och annan skogsväg så löpte kilometer för kilometer av väglöst land. 

Bäcken vid Bäckelid rastplats.

Vi kom in i skogsområden som var mer orörda och stundom öppnades upp i moss- och myrmark. Efter höglänta tallmoar nådde vi frodig blandskog och en utförslöpa, och i botten av denna ringlade en bäck. Det mörka skogsvattnet letade sig fram meanderlikt (se bild) och omgivande mark var översållad av vitsippor och nyutsprungen grönska. Det var fantastiskt vackert här. En skylt informerade om att här fanns en kallkälla – dricksvatten enligt infopappret (senare såg vi rekommendationer om att koka det innan matlagning J). Vi släckte törsten med härligt kallt vatten och stärkta som vi var valde vi att fortsätta lite till. Runt 100 meter senare kom nästa överraskning: rastplatsen Bäckelid med välbyggt vindskydd (tänk att övernatta där!) med massor av ved för mysiga eldar, superfräscht torrdass, och en bit bort en murrig kolarkoja (se bild) – en litet tillfälligt boende för kolare konstruerat av jord och pinnar.

När vi tagit oss upp ur den lilla ravinen kom vi fram till en platå, en högmosse, Stora och Lilla Rankemossen. En skylt förtäljde att området var helt opåverkat av modernt skogsbruk och dikningar. Att blicka ut över mossvidden ingav känslan av frihet, att befinna sig i fjällen, luften var sval och frisk. Efter mossen kom vi sedermera ner till brukad skog. Strax blippade ”Sporttrack” till för 16:e gången (det skedde varje kilometer), vi hade tillryggalagt 16 km. Det var dags att vända åter för att fortsätta resan mot Göteborg. Vi hade räknat med att behöva vända före etappmålet, Svartå Herrgård. Dit var det ca 5 km enligt infobladet (19 km från Ramundeboda). 

Att vända om väckte upp känslor av annalkande trötthet... Magen knorrade också. Men stigen och naturen krävde fokus och vips var vi återigen vid kallkällan och kunde släcka törsten. I motlutet efter kallkällan stramade det och kändes trött i hamstrings. Jag provade på en tempohöjning och då släppte spänningen!

Så kom vi fram till sträckningen av grusväg med makadam i motlut. Den trötthet jag känt var inbillad, det fanns visst krafter kvar och jag tuggade mig beslutsamt uppför. Jag körde lite fartlek och snart låg kaféet framför oss. Kafétjejerna stirrade på oss när vi lite stelbent återkom sisådär 3 timmar senare för att dricka ett par glas vatten igen.

Benen stumnade till klumpiga stockar under stoppet. P. valde att gå, medan jag manade på apostlahästarna och sprang sista ca 2 km. 

Vägen till tältet korsades av leden. En glykogensuktande och trött löparhjärna kunde onekligen missa det och fortsätta rakt fram... Så var jag framme, uret stannade på 3 tim och 8 min. P. lät vänta på sig. Till sist dök han upp och jo, han hade helt missat vägen! Han saknar de lärdomar jag samlat på mig vid mina felspringningar på ultratävlingar! Trött var han också, med endast något enda långlöppass över 2 timmar i benen i år. Starkt jobbat på den ganska kuperade och tuffa leden! 

När vi badat i sjön och assimilerat tält och alla attiraljer återvände vi till kaféet för att frossa på mastiga räkmackor med rikligt med majonnäs och översållade med räkor – gårdagens för bara 28 kr, dagens för 55! Det blev Fanta till, fantastiskt gott! Efter bad och mat kom tröttheten ikapp mig, så det blev någon timmas vila innan fortsatt färd västerut.

Dagen avslutades med teori: föreläsningen om löpning (fysisk aktivitet) och kreativitet (se här) i Göteborg. Huvudtemat var de långverkande effekterna av löpning och den effekt det ger på nybildning av hjärnceller. Vid regelbunden löpning bildas molekyler  – 32 till 40 olika peptider – som gynnar hjärnan. Självklart är det också positivt med ökad blodgenomströmning i hjärnan. Hur är det då med dopamin, det ämne som driver motivation? Efter framträdandet gick jag fram till föreläsaren, professor Georg Kuhn, och snackade lite. Han ska maila mig referenser på de ämnen som frisätts vid löpning, peptider såväl som dopamin och endorfiner. Så det kan vara något jag återkommer till! 

Just nu flödar lyckosubstanser som en vårflod genom min kropp efter all härlig traillöpning i nya marker. Vilken frihetskänsla! Tänk att det kan ge så mycket att sticka ut på upptäcktsfärd på nya stigar och leder. Se dig omkring, kanske väntar det en ny stig runt just din husknut eller i ditt strövområde!

Då en löparvecka nyligen tagit slut följer här en rapport om veckodistansen: 98,59 km.