Nya vindar blåser in ...

Peppes trailcup går vidare och jag tar sikte på Holaveden ultra.

Sommaren har varit så där efter övergreppet som jag utsattes för (länk). Det har varit känslomässigt tungt att motivera sig, men jag blev också förbannad, och skickade därför tillbaka linnet jag fick i samband med Extreme-tävlingen den 17 maj till Sundbyberg IK (för kvinnliga löpare är det under 70 min i 15 km terrängspåret som gäller för att få detta prestationspris). Brevet adresserades till Sören Olofsson, ordförande i skidsektionen. Klubbens ordförande Joakim Johansson har också informerats. Deras respektive ordförandeskap innebär att de har ansvar för vilka som är engagerade i klubben.
Men, nu är det nya tag som gäller och här kommer ett lite roligare inlägg.

Träningsmotivationen har börjat smyga sig på igen efter en sommar som knappast fick förutsättningar att blomma ut. Men att upprätthålla träningen är inte bara viktigt när man hamnar i en kris: det är även terapeutiskt. 

Utblick över Roslagskusten när den
är som bäst.

Luften har känts klarare och friskare den senaste tiden. Hösten börjar visst glänta på dörren och härliga tider för löpning väntar! Under högsommarvärmen som nyss rådde fick P och jag flera sköna dagar ute i Roslagen med bad i sjön, bad i havet, fika med grannen och sista kvällen live-uppträdande med reagge på hamnkaféet som numera även erbjuder bärs mm.

På vägen hem till stan, den 7 augusti, övertalade jag P hur härligt det skulle vara att göra en liten avstickare till obygden för att springa någon mil på en för oss otrampad etapp av Upplandsleden – de djupa skogarna vid Pansarudden (länk). Att himlen var stålgrå och förebådade regn dämpade inte löp- eller äventyrslusten. Praktiskt nog var det uppehåll de minuter vi behövde för ombyte till löpare.

Vi lade landsvägen bakom oss och hundratalet meter senare tog blockterräng över. Leden löpte rakt över spetsiga och stora block. Då öppnade sig himlen igen.

På fötterna satt mängdträningsdojorna som varit med på så många löpäventyr – nu med nednötta sulor - som inte ens från begynnelsen var några terrängskor. P hade som vanligt snört på sig sina (nästan?) uttjänta trailfox (han lever med föreställningen att de ska komma ut på marknaden igen – det har VDn på PUMA Sverige lovat! – och kör på i sina trotjänare fram till dess).

Vi trevade och klättrade oss ändå fram utan missöden. Skulle leden utgöras av denna terrängtyp fortsättningsvis också? var en tanke jag behöll för mig själv. P hade sannolikt själv fullt upp med balansakten på fuktiga stenar, men sannolikt var han mitt uppe i en mental utflykt som vanligt (flow?).

Dessbättre byttes stenarna under de slitna sulorna ut mot mjukare underlag i form av löv och barr. Sjön Vällen nalkades och längs med stranden fortsatte leden, liksom regnet. Vi stannande till och blickade ut över vattenytan och regnridån. Regnet svalkade skönt. Så kom vi in i Pansaruddens naturreservat (enligt vita ringar på trädstammarna) med omväxlande fuktig och lummig lövskog och stora ståtliga granar – härlig natur! Det var lätt att bli glömsk om tiden och löpningen kändes fri från ansträngning. Extra skönt för den som ofta tenderar hänga upp sig på kilometertider …

Utblick över Vällen. Härligt löparväder!

Brutalt väcktes jag ur mitt eget flow-tillstånd av att det stack till häftigt i vristen. Förvånat hojtade jag till ackompanjerat av sprattlande och fäktande armar och ben – enligt ögonvittnet bakom mig – och fann en geting på sockan. Jag plockade bort den lille rackaren och älgade iväg med bultande fot för att undkomma eventuella bistående kamrater. Vi gjorde ett par stopp för att fota och beundra en inbjudande rastplats på en udde. När så skogen tog slut och ett hav med midjehögt gräs böljade framför oss och det smärtade till en andra gång om benen – brännässlor – kändes det naturligt att vända. Tillbaka vid bilen indikerade mobil-gps:en att vi inte nått över 10 km (P brukar skoja att jag använder mental träning bakvänt, genom att med negationer tala om vad jag eller vi inte genomfört snarare än att åtnjuta det som uppnåtts). Således avrundades passet med en snabb kilometer på den grusväg vi parkerat, sedan kunde båda två känna oss nöjda och belåtna.

Samma kväll, glada på endorfiner och dopaminer, anmälde vi oss till Holaveden ultramara, 52 km Smålandsled från Gränna till Tranås - i ”omväxlande terräng i ett typiskt småländskt skogslandskap med många sjöar och på flera ställen med en vidunderlig utsikt”, enligt arrangörerna. Loppet är ett nytillskott i Peppes trailcup som jag vann förra året och som jag i skrivande stund leder.

En kompis till oss ska också kuta. Han och P springer för att det är kul att delta. Ett lopp av det här slaget är mycket mer än bara en kroppslig utmaning (oavsett genomförandetid), det är en kombiaktivitet – springa i skogen och umgås med goda vänner.

Att anmäla sig till ett lopp är att sätta ett mål och det kickar igång motivationen och med lite tur når man flow, det vet jag ju vid det här laget. Inte helt oväntat följde det på anmälan därför ett sug att köra ett längre långpass. Något som var mer än de där passen på 20 någonting-km, som förekommit under stora delar av sommaren. Vid läggdags sattes ett ambitiöst delmål: uppstigning 6.00 följande morgon. Dessvärre kan jag inte ens erinra mig att klockan ringde, men darlingen steg visst upp och stängde av klockan för att åter lägga sig i sängen med förhoppningen att jag skulle göra frulle (med argumentet att om jag stängt av klockan hade han gjort i ordningen densamma (jag undrar …J)). Så, med detta resonemang var det bäddat för sovmorgon … Framåt 9 kom jag upp och lagade den där frukosten (J) och vid lunchtid startade långpasset.

Upplägget var att springa si så där tio tolv varv i terrängslingan på 2,5 km. Tanken att springa varv på varv som en hamster i sitt hjul kändes tuff, men det var det fiffiga med upplägget: mental träning, sa P. Varvandet innebar att gång på gång bli utsatt för frestelsen att sluta ... Å andra sidan går det ju också att övertala sig att köra bara ett varv till, och ett till ...

Fenomenet med varvbana påminde mig om vinterns varvlöpning i den flackare 3,6 km slingan, även den i Stadsskogen, då jag experimenterade med vätska och energi för att kunna minimera och optimera intagen. Men nu var sportdrycken ersatt med vatten och hembakta kanelbullar (P tjuvstartade dock med en bonusbulle på hemmaplan – är man uppväxt i ett bageri så är man!).

Lärdomarna från vinterns övningar och efterforskningar (länk) var att dumpa barlasten och bara ha den vätska i ”tanken” som verkligen behövs, dvs. dricka först när törsten infaller. Vi diskuterade detta under de inledande varven – jag önskade dricka efter milen och P vid 15 km. Sedermera kändes det fortfarande bra vid 10, och vid 12,5 km-varvningen kvarstod känslan att det gick att skjuta på depåstoppet ytterligare ett varv. Vid 15 km var jag verkligen törstig, men inte P i samma utsträckning (hur nu det kom sig?) och vatten och en bullhalva satt fint i kistlocket. De följande två varven flöt på, men in på 11:e dalade blodsockret, något en stärkande bulltugga rådde bot på, så att också ett 12:e varv blev tillryggalagt - i högre tempo för att kolla att det fanns en högre växel. Det fick räcka så, 30 km.