Mellanlandning i Fulufjäll

Vansbroladdningen går vidare; natten mellan fredag och lördag campade vi i Rotensugnet - ett paradis för naturälskare strax norr om om Älvdalen. Sedan fortsatte vi till Fulufjället. Återigen var det tallbocken som lockade. Kalhyggena kantade vägen mot fjället så Sofie satt och blickade euforiskt ut genom bilfönstret mesta delen av färden. Första natten i Fulufjället tältade vi precis utanför parkeringen, alltså så långt ifrån naturreservatet man kan komma när man väl anlänt Fulufjäll. Lite oro fanns för att någon parkvakt skulle komma och mota bort oss (klockan 23.00 på en lördag kväll, så det var förstås ren inbillning).
Rotensugnet är ett naturreserverat, ca 30 km norr om Älvdalen. Det var rätt så svårt att hitta dit, trots att Älvdalens egen turistbroschyr marknadsför platsen som sevärd. Vi irrade alltså fram en del, först på smala asfaltsvägar, sedan grusvägsditon innan vi fann vägen, via samma bro som man tar för att komma till Naravdalen (därefter höger). Slutligen hamnade vi på en grusväg, körde genom ett militärt övningsfält innan första skylten med namnet Rotensugnet dök upp, då var det 12 km kvar.

Peter bakom tältet.

Vi anlände rätt så sent, på natten, det hann knappt bli mörkt innan det blev ljust igen, och parkerade bilen på grusvägen. Det hördes ett dämpat brus av vatten. Runt huvudet hade vi ett moln av flygfän - svidknott och mygg. Snabbt upp med tältet och in i sovsäckarna.

Frukosten, kaffé och smörgås stekta i smör, intogs vid  reservatsskylten, tillsammans med svidknotten som hjälpte till att hålla rörelseschemat igång. Mycket axelrotationer alltså (när jag gick på Axlessons en gång i tiden fick vi lära oss att armrörelse kunde "assistera" andningen vid löpning. Om det nu stämmer så kanske det bidrar till laddningen inför maran?)

Sofie sa att platsen var sagolik, atmosfären var lite "urgammal"; det är ett litet fall och jämte fallet är det en timmerränna (nyrenoverad).

Det blev ingen löpning men en promenad på en rundstig.  Starten gick vid ett större fall där det också fanns en timmerränna (se bild till höger), vidare över en bro (se bild nedan), ett biflöde till Roten, Rällen,till en murrig timrad raststuga och en liten urskog. Bron såg ut som om trapper Joe hade byggt den. I forsen sjöng Strömstaren, men vi hade knappast höjt på ögonbrynen om näcken suttit där och spelat på sin fela, så tjusigt var det. Vi lämnade Rotensugnet ganska tidigt och for vidare mot Fulufjället.


Trots relativt tidig avfärd från Rotensugnet anlände vi Fulufjället rätt så sent på kvällen. Först tog vi en liten promenad för att bekanta oss med platsen. Det var snyggt "däruppe", med proffsigt byggda timmerhus. Exempel är ett café i samma stil. Uteplatsen är gjord av röd granit (eller liknande) och röd sandsten.
Det finns också ett Naturum, och toaletter (lite besvikelse efter besöket i Ljungdalen 2009 där utedassen var placerat över en bottenlös grop – där det blåste rätt så friskt om baken; i naturen är det bäst när det är naturligt). Mellan parkeringen och naturreservatet rinner en bäck åt höger sett när man nalkas reservatet. Där är det tänkt att hundarna ska gå ner och dricka (en särskild skylt markerar detta). Trappan ner till hundbadet är precis som caféts uteplats gjord av röd granit (eller liknande).

I ett hus till höger om Naturumet lyste det i fönstret. Först trodde vi att någon bodde där. Det var dock en öppen eld och nyfikenheten tog över, så vi gick in. Där satt ett par, tyskar (från forna DDR som de själva sa), som försökte torka sitt tält. De hade irrat omkring uppe på leden under dagen i dimman och haft svårt att hitta vägen. De hade åkt bil hela vägen från typ Hanover till Fulufjället (ca 200 mil enligt egen utsaga). Vi föreslog att vi skulle dela stugan med dem eftersom det regnade lite. Då började de tipsa oss om andra platser så vi bestämde oss för att hitta ett annat ställe – det som tidigare nämnts bortom parkeringen.

Även om tältplatsen var bra, torr och så, så visade det säg att det lutade rejält när vi väl la oss för att sova. Det innebar att vi båda framåt morgonen hamnade nere i ena hörnet av tältet.

På morgonen bestämde vi att kuta upp på fjället och runt Njupeskärsfallet - Sveriges högsta vattenfall - och käkade därför en lätt frukost: pulverkaffe på mjölk istället för vatten (café créme tror jag det kallas) och en smörgås med mjukost (renkorvsmak). Sedan letade vi fram träningsprylarna och klädde om på parkeringen. Det passerade några gore tex-människor som kollade lite undrande på vad vi höll på med.

Starten gick vid Naturum, på en trall, och sedan var det trail som gällde. Det var mest uppför och vi passerade åter gore tex-folk som var på promenad med ryggsäck och hela kitet. Vi hade varsitt vätskebälte, två små flaskor vatten och en mobilkamera. Det var ganska lättsprunget även fast det gick uppför och strax var vi framme i Njupeskär.

Plattformen sedd från toppen av Njupeskär.

Fallet imponerade. Vattnet faller 93 meter innan det slår i backen och då bildas en vind. Man ser det här från den plattform från vilken det är tänkt att man ska beundra detta naturskådespel (bilden till vänster är tagen ovanför fallet, så man får kolla noga för att se plattformen). Men istället för att stanna där stapplade vi över de hala stenarna ändå fram till fallet. Väl frammer var det som att stå i en mindre stormvind; vattendropparna var dock mindre och vinden rätt så mild. Det blev lite kuddel - mysigt.

Njupeskär

Nyduschade och nykuddlade vände vi med glatt humör tillbaka för att fortsätta, uppför. Leden går ovanför fallet. Omgivningen gav associationer till Mount Blanc Marathon 2008, även om miljön här i Fulufjället är lite plattare men mycket grönare. Flera gånger stannade vi för att titta ut över landskapet – man upplever en känsla av frihet av att tätt intill stå där och blicka ut. Det var brant och lite läskigt, men man kikar ändå över kanten vilket är rätt så korkat.

Det var lite svårt att hitta spåret då de oranga markeringarna, mestadels målade på stenar, var lite nötta och glest förekommande. Vi tänkte på tyskarna som under gårdagen villat omkring i dimman på fuktdrypande sten och haft svårt att hitta vägen.

Sedan bar det av nedåt. Vi sprang förbi ett par som satt på en sten och använde varandra som ryggstöd. Förutom att se rätt så nöjda ut med tillvaron såg de också häpna ut av att se oss komma springande utför branten. Strax därefter hörde vi hundskall – en familj hade slagit läger och hunden undrade förstås vilka galningarna det var som sprang där alla andra makligt promenerade? Vi kutade på. En skylt visade att det var 1,5 km kvar och när vi åter sprang på ett trall insåg vi att målgången var nära. Nu var frågan hur man skulle lösa det hygieniska?

Vi bestämde oss för att bada nakna i hundbäcken. Nåväl, jag stänkte lite av det iskalla vattnet på kroppen medan Sofie först gjorde detsamma men sedan tog mod till sig - doppade hela sig (dock inte huvudet som krävs för att det ska räknas som ett komplett dopp!). En liten kille, 3 år kanske, pekade förvånat på oss och ropade till sina föräldrar: kolla, dom badar! (tyckte kanske vi var lite rubbade?)

Vi tog oss till andra sidan parkeringen, till vår tältplats, och gjorde i ordning lökomelett på triangiaköket samt beredde några salamismörgåsar. Till det drack vi lättöl (återhämtningsdrycken framför andra). Allt kändes perfekt i sin enkelhet.

När jag skriver detta sitter vi på Njupeskärsserveringen (klockan är 17:29, och det är den 3 juli 2011). Det finns ingen täckning så när du läser detta är det tisdag och vi har avverkat ytterligare några hyggen  i jakten på tallbock. Det är en dag kvar till Vansbro marathon.