Min älskling och tillika coach kommer att skriva inlägg i fortsättning med början nu. Tack vare honom tog jag steget från att lufsa runt i skogen två till tre gånger i veckan (som en älg, med låånga lite tunga steg), till att få ett driv och lust i löpningen och klara mål jag knappt vågat drömma om, som att springa Sörmland Ultramarathon på 4 timmar och 22 minuter och under samma år vinna Peppes trailcup. I det här inlägget gästbloggar min älskling om ett av våra många pass samt några tankar kring prestation och motivation.
Av coachen. I går stack vi iväg på en lite längre runda; vi tog bilen till Fjällnora utanför Uppsala för att springa några mil mot Almunge. Den exakta distansen bestämdes inte och anledningen är nog främst att det just igår var viktigare att bara komma ut på en längre runda tillsammans i naturen snarare än någonting annat.
Vi hade precis tillbringat en vecka i Lappland i ett otroligt vackert landskap (Landskapet är ju stort och vi var i Vilhelmina, Storuman, Sorsele och Ammarnäs (bild), men jag antar att resten är lika vackert). Eftersom vi bodde i Storuman var det också där vi placerade våra löpturer.
 |
| Vy från Utskikten - Storuman. |
Storuman är Björn Ferryland, och där finns det en Björn Ferry-väg. Det är en mycket brant backe som går upp till ett utkikstorn kallat Utsikten. Vi började från Hotell Toppen, sprang först rakt ut från entrén, över parkeringen och sedan höger. Efter kanske 100 meter tog vi vänster och det är då den där branta Björn Ferryvägen börjar (de sa att den hette så men det fanns ingen skylt som bekräftade det hela).
Utan någon speciell uppvärmning bar det av rakt uppåt; tjejen i receptionen sa att backen lutade typ 90 grader, vilket kändes som är korrekt bedömning just så där när man tog första stegen; sakta men säkert tuggade vi oss uppåt och det gick trögt. Det var dessutom rätt så varmt. Jag gissar att det tog ca 10 minuter att nå toppen. Väl uppe var backen glömd och vi klättrade upp i utsiktstornet och blickade ut över en fantastisk vy mot Luspviken (se bild). Vi tog lite bilder innan vi klättrade ner igen för att fortsätta springa.
Leden gick förbi slalombacken och sedan in i skogen på en smal och stenig stig längre ner i dalen fram till en kraftledningsgata. Där kunde man ta vänster på leden ut på myrmark, eller rakt fram in i skogen på Kyrkstigen. Vi valde först vänster men markeringarna tog plötsligt slut. Istället blev skor och stumpor dyngsura varför vi vände tillbaka och tog kyrkstigen in i skogen istället. Men den ledde ut på en grusväg som slutade på E12:an – trist. Vi hade hoppats på en rundbana bort mot dammen vid Stensele, men istället fick vi vända tillbaka och springa hela vägen upp till Utsikten igen. S. kände sig trött vilket man kan förstå då hon tillbringat så många timmar ute på kalhyggen med ryggsäck, borrmaskin och yxa i jakten på tallbock. Jag, å min sida, tillbringade dagarna med uppsatsläsning vilket man blir lite trött i huvudet av men inte så mycket mer. Kan ändå tycka att det gick relativt lätt att klättra tillbaka upp till utsikten för oss båda.
Med två Utsikten-pass i benen skulle kosan styras söderut, mot Uppland. S. släppte av mig i Sagadal, Vilhelmina flygplats, och fortsatte med bil mot Lycksele varifrån hennes flyg skulle gå. Sagadal var lite öde – inte en människa eller flyg så långt ögat kunde se. Och medan S. flyg startade tidigare än planerat så ändrades rutten för mitt flyg för att möjliggöra en otroligt viktig mellanlandning i Kramfors av alla ställen.
Väl på Arlanda köpte S. senaste numret av Runners world som hon gillar. Själv läser jag gärna Runes Spalt. Anledningen är att jag gillar Rune som person och hans sätt att tänka. Han har en skön stil samtidigt som han är sakligt nyfiken på saker och ting. En gång gästföreläste han på en ledarutbildning jag hade och hans glädje över det lilla fascinerade mig. Saker som ”Runes mil” (alla på en skola i Trollhättan springer en mil) verkar engagera honom starkt trots att han vunnit Spartathlon fyra ggr och rott över Atlanten. Och förutom att han under lunchen undervisade mig om saltets betydelse för vätskebalansen (osmos), hann vi snacka lite målstyrning också.
Det är ju viktigt att poängtera att målbilder är det som triggar den motivation som riktar vårt beteende och skapar en upplevelse att vilja nå fram. Motivationen gör oss också uthålliga. Målbilden, om den är tydlig och utmanande, får procedurminnet att konvergera och självreglera. Det betyder att rörelsemönstret ekonomiseras. Du upplever att allt går av sig själv och förvånas över att du sprang fortare än du först trott. En del kallar det flow.
I Runners world skriver Rune också om ostrukturerade träningspass, dvs. om att springa när andan faller på, snarare än fundera över detaljerna. Strukturnissarna får på tafsen kan man säga. Spring om du har lust, eftersom lusten motsvarar upplevelse av att vara motiverad och den kommer av att man föreställer sig ett tydligt och utmanande mål. När Rune rodde över Atlanten var bilden att han skulle hem till Trollhättan för att få käka hamburgare med familjen på Mcdonalds. Hade Rune varit en traditionalist, alltså en sådan där som tror att man ska försöka med det omöjliga nämligen att medvetandegöra procedurminnet (”tänka” framfotalöpning när man springer t ex.) hade han grubblat över hur åran skulle sättas i vattnet och en massa andra detaljer som är omöjliga att hålla koll på.
Rune skriver vidare om hur nöjd han är, medan en av hans kompisar som sysslar med någon form av träningslära (en strukturnisse) kallar honom ”looser” för att han inte tänker på det han missat – ”good is the enemy of great” - vilket är lite konstigt. Jag träffar ofta de där som vill att man tänker relativt och prata i negationer - jag vill bli bättre och jag ska inte göra samma misstag igen, är exempel på hur texten kan läggas ut. Det är bara det att den typen av tankegången leder bakåt istället för framåt.
”Om det var roligt sprang jag fort” (Rune Larsson, Runnes world, Juli 2011).
Rune skriver också att han ibland upptäckt att han sprungit fort utan att ha tänkt på det. Han var helt enkelt obetänksam om farten och verkade ägna sig mer åt att ha kul (det är känt att positiva emotioner medierar relationen mellan mål och prestation); Rune menar att han odlat en passion för löpning. Han pekar också på att han fått kritik för att han inte byggt upp sin syreupptagningsförmåga. Det är en vanlig föreställning att syreupptagningsförmågan är huvudförklaringen till prestation, men stämmer det? Eftersom all fysisk aktivitet bygger på neurokognitiva aktiviteter måste det systemets aktivitet ökas rejält för att man ska nå sina prestationshöjder. Jag tar norska skidlandslaget som exempel; Marit Bjoergen har t ex. lite lägre VO2-max än Charlotte Kalla men ändå vinner hon oftare. Hur är det möjligt om syreupptagningsförmågan är huvudförklaringen till prestation?
Igår, när S. och jag sprang på Upplandsleden mellan Fjällnora och Almunge, kände jag att jag flöt fram utan ansträngning medan S. å sin sida var lite trött och kände av benen (kalhyggena fortsatte att spöka). Jag kommer inte ihåg vilka mina bilder var men jag kan bara anta att de var tillfredställande med tanke på hur lätt det var att springa. S. å sin sida säger att hon tänkte på saker som är svåra att medvetandegöra, dvs. känslan i benen som inte ville infinna sig, lite ont i höften och vad det kunde bero på. Hade det här varit en ”normal dag” hade S. glatt sprungit före mig och jag hade fått ligga i för att hänga med, men nu blev det inte så. Att vår respektive syreupptagningsförmåga skulle ha förändrats på någon vecka verkar osannolikt.
 |
Upplandleden längs med Lännasjön, 5 km från Fjällnora. Här på hemvägen.
|
När det går dåligt ska man stanna och göra något annat; vi kom till en badplats, fem kilometer från målet, och S. föreslog att vi skulle stanna och bada. Av med alla kläderna alltså och i det svala och sköna vattnet. Det var lite halt på klippan så det var svårt att fånga S. i en kram. Hon simmade förtvivlat för att nå fram till mig utan att lyckas särskilt bra initialt. Det hela blev lite roligt helt enkelt, även om vi till slut fann varandra - det kändes lyckligt.
Vi torkade oss med min träningströja som hängt i bältet under 23 km och sedan sprang vi sista biten med betydligt bättre motivation (kanske den där kramen i vattnet medierade det hela?). Vi pratade om att vi borde tagit med lite lättöl till den hembakta pizzan som väntade i bagageluckan på bilen, men nöjde oss ändå med vatten när vi väl kom fram. Sedan gick vi och köpte glass och gick vidare ner till vattnet och ut på bryggan där vi lade oss nära varandra och sov en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar