måndag 18 april 2011

Ultralångt terrängäventyr

Snart är det tävlingsdags igen, Munkastigen trailrun, 44 km. Innan träningen började trappas ned ville jag hinna med ett ultralångt pass. Jag tänkte testa på  ät- och drickrutiner för tävling och framför allt komma ut i vårterrängen!


Lunsentorpet, ett återuppbyggt soldattorp.
Jag har legat lågt med långpassen efter Ursvik Ultra. Mentalt har jag varit taggad och velat springa, men sansat mig och låtit kroppen få vila och återhämta sig. Äntli-gen blev det så dags, efter nästan 3 veckor, att dra ut på ett rejält långpass.

För långpass har jag gärna ett geografiskt mål, en destination. Upplands-leden till Fjällnora lockade. Tur och retur skulle det bli runt 50 km. Vid det här laget borde även skogiga och skuggiga delar av leden tinat fram. Men jag skulle säkerligen få sätta skorna i leriga och vattendränkta marker och balansera på fukthala spänger, vilket tillsammans med stora stenar och någon omkullblåst gran garanterat skulle hålla tempot nere. Ledordet för långpasset var långt och lugnt, att i timmar trampa på under den där magiska mjölksyregränsen (2 mmol, se föregående inlägg) på bekostnad av fettdepåerna
.

50 km terränglöpning kräver förberedelse. Det kunde behövas något sött att sätta tänderna i för att hålla blodsockret uppe. Jag kokade ihop egen energikaka (inspirerad av Rune Larsson!) - gräddkola med nöt- och torkad fruktblandning samt en nypa salt - som styckeförpackades i bitar av en plastpåse. Sedan grunnade jag på vätskemängden. Två flaskor (18 cl/flaska) borde räcka ifall jag fyllde på vid Lunsentorpet (se bild). Innan jag drog hemifrån ställde jag mig på vågen för dokumentation av vätskeförlust.

Påfågelöga som verkade vårslö,
jag var 2 dm från fjärilen.
Jag tog bilen till startpunkten. Det var eftermiddag och runt 11 °C när jag joggade iväg. Bakregionen stramade och påminde om föregående dags dubbelpass; intervaller på 3,6 km vid lunchtid och jogg på kvällskvisten, totalt 22 km.

Först kom blockrik terräng med tall, gran och skvattram. Efter 5 km glesnade träden och fötterna trampade på mjukt fjolårsgräs. Jag var framme vid timmerstocksstugan, Lunsentorpet. Jag styrde ut på ängen till den gammaldags vattenpumpen. Efter några pumptag strömmade det friska dricksvattnet fram. Snart  lämnade jag gläntan bakom mig och fortsatte in i tät, träskartad och mossig skog. Några km senare kom jag ut på asfalterad väg. Här fortsatte leden, bristfälligt markerad, längs vägrenen ut i jordbrukslandskapet som öppnade upp sig. Efter 7 km tog skogen åter vid och efterhand dominerade sten och flyttblock.
De tekniska partierna fanns bevarade i minnet, däremot överraskade stora omkullfallna träd som låg kors och tvärs över leden som ett jättelikt plockepinn, vinterstormarna hade gått hårt fram. Det var ingen lek att klättra över bråten av vindfällen eller att ta sig runt dem. 

Plockepinn.
Längre in i trollskogen kom jag till ett vägskäl, en skylt som förtäljde att jag antingen kunde ta mig fram via skogsbruksskövlad och således svår-orienterad mark, eller ta en aning längre men lättvandrad väg. Valet föll på alternativ ett. Jag behövde ju öva på orientering, som du vet! Dessutom vet jag att den lätta vägen har tråkigt grusvägsinslag och viss bebyggelse. 

Terrängen visade sig vara svårforcerad, sten och åter sten. Hygget var hyggligt forcerbart, då leden mestadels följde skogsranden och markeringarna satt ganska tätt. Sedermera nådde jag den ännu isbelagda sjön Trehör-ningen 
och det var ett fåtal km kvar till Fjällnora. Om jag varit klok och klarsynt hade jag vänt på klacken för klockan var redan 17:30. Vart hade tiden tagit vägen?! Fotostopp, omväxlande terräng och vackert väder hade gjort mig glömsk om tiden. Jag ville ända fram! Sista etappen var förhållandevis kuperad, men slutligen, efter 2:55 var jag framme. Turen var med mig och friluftsstationens toaletter var öppna - jag kunde fylla på flaskorna.

Solen på väg ner.
Jag satte benen i rörelse för färden tillbaka. Tiden tickade obönhörligt på mot kväll. Tre timmar bort var bilen! Bara två timmar var det till solnedgången! Och jag var utan pannlampa. En fartökning i blockterräng var riskabel och svår. Jag växlade upp när jag kom till asfaltvägen. Bilar passerade och tanken på att lifta passerade min hjärna, men tilltalade inte. Tankarna malde vidare. Så klack det till: jag skulle springa runt skogsområdet och ta mig till bilen vägledes. Det innebar en längre väg, men att jag skulle klara mig utan pannlampa.

Peter ringde. När han hörde om planen att runda skogen, skulle  han komma till mötes på cykel, så snällt! Tröttheten som blivit  allt mer påtaglig gav vika. Drygt 30 min senare dök Peter upp, han tog emot bilnyckeln (vi har enbart en fungerande "blip-grej" till billarmet) och trampade i förväg. Jag fortsatte springa. Fötterna ömmade. Efter 20 min  kom Peter i bilen och plockade upp mig. Vilket äventyr! 
Vid hemkomsten vägde jag mig och konstaterade en viktförlust på ca 1,0 kg. Dessvärre dröjde det ett tag innan jag erinrade mig att vikten skulle registreras och därför hann en bit god hembakad pizza slinka ner samt 2 dl juice! Så viss felmarginal här. Korrigerad viktnedgång lär kunna vara -1,3 kg. Jag drack ca 80 cl vätska under passet och det var nog ganska lagom (se tidigare inlägg för mer om vätska). Benen var lätt mörade efter de ca 53 km jag skrapat ihop på drygt 5 timmar (5:12). Det blev tuffare än tänkt i och med all asfalt. Men den befarade dagen efter-slitenheten uteblev, uppenbarligen sliter distans mindre än fart. Länge leve långpasset! Inför Munkastigen är jag rustad med ett ultrapass i benen och skallen! 

4 kommentarer:

  1. Det låter bra att du inte blev sliten! Blev lite orolig när du berättade om monsterlångpasset och tänkte att det var lite för långt så nära inpå Munkastigen. Men det är ju individuellt vad som sliter. Jag hade säkert varit sängliggande av utmattninge efter ett sånt långt långpass, medan fart inte alls tröttar ut mig så.

    Alva

    SvaraRadera
  2. Monsterpasset blev kanske väl nära inpå, men jag hade svårt att låta bli då älskar den här tiden på året! Dock hinner jag nog återhämta mig till Munkastigen!
    Att du blir så trött efter långpass kanske kan beror på att du kör hårda pass dagen innan långpasset?

    SvaraRadera
  3. Ibland kan det bli dramatiskt på långpassen. Kommer ihåg när jag skulle ut på ca 28 km och skulle springa delar av Roslagsleden. Det började regna och jag var inte riktigt klädd för det. Kom lite vilse. Kom till en landsväg och chansade vänster och det var som väl var rätt annars hade nog passet slutat på 40 km! Skönt att du fick assistans!

    SvaraRadera
  4. Att sådant som kan hända som det du berättade om, kan skänka lite spänning till långpassen och att man spränger gränserna rejält! Fast det känns helt klart tryggt att ha någon på hemmaplan som kan rycka in!

    SvaraRadera