Anna Skipper är bra på målstyrning - inget snack om den saken. Hon gör det man ska göra: 1) tydliggör nuläget och 2) målar upp en bild av önskat framtida tillstånd, sen blir det strategier i form av komplexa recept och träning för att nå fram. Målstyrning är en kognitiv faktor som triggar motivation – den drivkraft som förklarar prestation – måluppfyllelse. Enligt målstyrningsteori á la Locke & Latham så uppfyller fungerande mål tre kriterier. De är bildlika (mental föreställning i prefrontala kortex). De är utmanande (det ska vara svårt för att funka!). De är utformade med en snäv tidsram. Det här är ett bra verktyg i en tid då överätning och fetma ökar.
Överkonsumption och fetma ökar; det verkar vara typiskt att hyvla i sig mer och motionera mindre. Samtidigt verkar det finns en mindre grupp individer som tränar mer än någonsin. Man måste undra varför det är så här? David Kessler, professor vid University of California, San Fransisco och tidigare verksam inom amerikanska food and drug administration (FDA), benar ut de psykologiska och ekonomiska begreppen i boken The end of overeating, som uppmärksammas i ett inlägg i SvD under rubriken God mat gör att vi tappar kontrollen över vad vi äter.
I höst är Anna Skipper tillbaka i rutan. Hennes målgrupp är alltså kraftigt överviktiga, som det bara blir fler och fler av i vårt samhälle. I det senaste programmet talade den läkare som gör hälsoundersökningen om ”morbid fetma” hos personen som deltog senast.
Fetma orsakas i drygt 95 % av fallen av ens livsstil, som i sin tur påverkas av det sociala tryck som verkar på individen (för de flesta människor är ju konformister). Hur mycket man påverkas beror på hur utvecklad den egna individualismen är (individualism handlar om att stå emot socialt tryck till förmån för egna värderingar och korrelerar med begrepp som självkänsla och self-efficacy).
En del riktigt överviktiga jag känner har på senare tid skyllt tillståndet på gener, vilket gör det omöjligt att ändra beteendet - att de sitter i soffan och ”hyvlar i sig” kalorier i parti och minut - som skapat övervikten. (Begreppet "hyvla i sig" kommer från Maria Montasami i programmet Landet Brunsås apropå hur man ser ut när man äter.)
I senaste programmet var det en ”dude” som hade si så där 50 kg övervikt. Anna Skipper började med att illustrera vad den här mannen vanligtvis hyvlar i sig under en vecka, och denna matmassa var en rätt så motbjudande syn. Var och en som ser detta får en tydlig bild av den aktuella personens nuläge. Sedan målas det upp en bild om vad person ska uppnå, i regel ett betydligt minskat midjemått. Utgångspunkten tror jag är 88 cm för kvinnor och 96 för män.
Jag använder ett annat mått: längden minus 100. Anledningen är att midjan bör relateras till kroppslängden för att det ska bli någon ordning på det hela. Tänk själv att du är 164 cm lång. Skulle du vara nöjd om midjan var 88 cm i omkrets? Det funkar inte som du kanske märker om du testar med ett måttband. Samma för män. Är man som jag 180 cm lång så vore det inte så kul att ha 96 centimeters omkrets runt midjan. Min egen midja är just längden minus 100, dvs. 80 centimeter, vilket känns toppen, och samtidigt lätt att tänka sig.
När många kilon så fallit illustrerar Skipper effekten genom att på slutet av programmet presentera en bricka dignande med spagetti med köttfärssås – 26 kg – motsvarande viktförlusten under programmets gång. Denna bricka brukar personen i programmet få hålla i, för att känna hur mycket vikt denne tidigare burit omkring på.
En konstrast till Skippers Du är vad du äter är P1-programmet Kropp & själ. Idag (111031) var det så kallade experter på coaching med. De skulle förklara saker som mål och annat som främjar träningseffekter. Det blev så fel och så krångligt att man blev lite sur; det stod ju klart att de inte hade riktig koll på målstyrning (ur det vetenskapliga perspektivet). Senare i samma program dök Blåbärs-Charlotte upp. Charlotte är professorn från Lunds universitet som vurmar för intag av frukt & bär, för de innehåller fibrer vilket drar ner GI-värdet som härrör från fruktsockret. Men i dag vecklade sig Charlotte in i ett snack om peptider och autism och varför mjölk och mjöl inte var så bra i de sammanhangen. Det blir akademiskt korrekt men enfaktoriellt. Det betyder att det är sant "om och endast om" andra man bortser från andra faktorer. Och så ser ju inte livet ut i allmänhet.
Jag skulle vilja käka middag med Charlotte och Anna, och varför inte LCHF-Annika. För att snacka kost och hälsa. Ingen har ju helt rätt, men var och en bidrar med något som kan främja den egna hälsan, vilket måste leda till något nytt och spännande. Just nu tycker jag bäst om Skipper tack vare hennes pragmatiska inställning till viktminskning. Hon är en målstyrnings-dudette!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar