Träningsmängd i vintertid

Kommer du ihåg den lilla historien om solen och vinden som slår vad om vem som snabbast kan få kläderna av mannen? Likt den stretande mannen som håller allt hårdare om sina kläder ju mer vinden blåser, ska jag genomföra löpningen i vinter. Håll i hatten!

I förmiddags stundade veckans långpass. Nattens snöfall bäddade för en fluffig skogstur. Allt var begravt i ett luftigt snötäcke som såg vackert och inbjudande ut, likväl bjöd på tuff träning. Det är mysigt med riktig vinter.

Genom att ta små steg fick jag fäste så pass att jag tog mig framåt i lössnön, men lufsandet frestade på och påkarna blev allt mörare under rundans gång. Efter 1 timma och 53 minuter återvände jag in i värmen. Dagens långkörare i Narnia-marker låter hurtig, kanske du tycker, och får intryck av att löpningen flyter på, men jag ska bekänna att det tar emot att trä på löpmunderingen och ta det stora klivet över den mentala tröskeln.

Motivationssvackan går att relatera till att målbilden är mindre utmanande så här under eftersäsongen jämfört med under tävlingssäsongen. När motivationen avtar är det lätt att skylla på vintersolens bleka strålar, den bitande kylan, det kompakta mörkret eller underlaget som växlar mellan modd och isgata. Dessa hinder kan få även den enträgnaste ultradistansare och tillika hårdhudade norrlänning att välja att kura i värmen inomhus.

Kommande veckas mål är satt till 60 km, och kommer att gälla året ut. Därefter lägger jag i en högre växel igen. Den här målbilden är realistisk och till och med trygg - vilket garanterar att man når fram - särskilt med utgångspunkt från toppmånaderna april till och med september, där en typisk vecka innehöll runt 9 mil.

Gymmet kan förstås bli en tillflyktsort när Kung Bore håller oss i sitt frostiga grepp. Så är det för mig också, jag tar till skadeförebyggande styrketräning och enstaka intervall- och tempopass på löpband. Styrketräningen ger utdelning. Efter ett par månader med allsköns ben- och bålstabi-litetsövningar känns knäna starka och stelheten i dem är borta, hamstrings har stärkts - muskler som varit något av en akilleshäl mot slutet av säsongen. Hittills har jag annars varit tursamt förskonad från känningar och skador, trots att jag skippat styrketräning (samt stretching), men med tiden har jag kommit till insikt att det är trevligare att förebygga än rehabilitera.

Låt oss återknyta till vadslagningen mellan solen och vinden. Det är förstås solen med sina värmande strålar som får av mannen kläderna och därmed vinner. Så, i brist på en tydlig målbild, lär solens värmande strålar om våren locka ut den löpare som räds vinterns utmanande förutsättningar!

Vinterlöpning!

Motivation. Vinter. Tufft, men samtidigt finns det trevliga aspekter med den rådande årstiden. Första långpasset på flera veckor genomfördes medan snöflingor singlade ner.

Motivationen låg nära nog på topp när grundträningen skulle sparkas igång för ett par veckor sedan, därför kom det som en kalldusch när kroppen inte matchade den mentala förberedelsen! De första två, eller möjligtvis tre, löprundornas känningar här och var, var acceptabla, för de var övergående. Men att farten försvunnit ur kroppen för obestämbar tid...agr!

Ungefär samtidigt som jag var tillbaka i löparspåret, gjorde Kung Bore sitt intågande. Det innebär hårt underlag, ibland is, ibland snö. För att möta de bistra förhållandena ska jag ta mig i kragen och köpa ett par slip-stoppers, för varken att dubba några av mina nuvarande skor eller köpa vinterskor, tilltalar mig. Vinterlöpning har sin tjusning. Frisk och krispig luft. Jag tycker om när det är svalt när jag springer. Det som vållar mig huvudbry är att bedöma ansträngningsnivån när kilometertiden ökar med 15 sekunder eller kanske mer ändå. För tillfället är också pulsen lite svårbedömd, då jag nyligen gett blod.

Så, äntligen, i lördags lossnade det! Långpass i några centimeters nysnö (och mer snö singlade ner) ovanpå den gamla snön, i skiftande terräng, blev som en återuppväckelse! Snart nog, efter 10 lugna inledningsminuter, förmådde jag enkelt lägga mig snäppet över farten för lätt distanspass, cirka 5.13 minuter per kilometer. Fästet var bra! Jag yrde fram i vinterskogen, ömsom på upptrampad stig, ömsom i "obruten" mark, i snö som jag var först att röra mig fram genom. Skaren brast under fötterna, men därunder var det ändå så pass fruset att jag oftast klarade mig från att sjunka helt igenom den underliggande isskorpan. Blöt om fötterna blev jag förstås ändå, för många var de blöthål och myrmarker som kantade min väg genom markerna, men inte fick jag kalla fötter för det! Prick två timmar blev sprang jag, vilket var rundans mål.

Hur möter du vintern? Nöter du på löpbandet, utrustar du dig med vinteranpassade skor eller inväntar du våren?

Efter vila kommer grundträning

När slutet av oktober månad nalkades var tävlingssäsongen till ända. En intensiv höst med flera tävlingar gick nu in i en fas där vila stod på agendan. Skulle jag få springabstinens dessa 14 dagar med vila, skulle det krypa och spritta i benen? Ingen fara på taket. Löparskorna fick vara ifred där de stuvats undan i hallskåpet, till och med nyinvesteringen, Puma Night fox-skorna, fick stå osprungna.

Vilan var nog välgörande, den kanske bidrog till min tilltagande motivation, längtan och energi inför den stundande grundträningen. Jag drömde mig bort till roliga tävlingar; både gamla favoriter som Munkastigen trailrun, men även till uppslag på nya spännande utmaningar, exempelvis Vertex fjällmarathon, 43 km i fjällmiljö med 1800 meter höjdmetrar...

Löpvilan avbröts efter 10 dagar, då hakade jag på ett par träningsivrare på språng ut i skog och mark. Vi trotsade vädrets makter, vilka bjöd på strilande regn denna höstförmiddag. Trion tog in på en stig med långsmala hala spänger korsande myrmarker, sedan kom stock och sten i marker mättade med vatten efter en tids myckna regnande, och detta skiftande underlag kombinerat med prat, höll farten nere. Vår modesta transport framåt till trots, efter en timma började en molande protest komma från trakten av sittbenen. De senaste veckornas femmilslopp hade satt sina spår i kroppen.

Fyra dagar därpå var det dags att komma igång med känna-sig-för-löpning. Hamstrings var lite stela och ömma ännu, men mest påtagligt var det ändå att den forna formen kändes brutalt bortblåst, likt de sista löven från trädens grenar under en höststorm. Nya vindar kommer dock att blåsa in, visst luftmotstånd är ett överstigligt hinder, precis som en och annan dm nysnö...

Nu är det dags för ett långpass, med siktet inställt på två timmar. Hrm, det kan bli halt och slitsamt med vanliga skor. Jag kanske borde införskaffa ett par slipstoppers? Vi kanske ses därute i snön!  

Jättelångt och jättekul! Del 4

Skulle slutet på Jättelångt bli Jag hade nu sprungit länge vid kusten och den pittoreska ateljén – min målbild – borde dyka upp när som helst!

Steg för steg avancerade jag, nu på asfaltsväg genom ett sommarstuge-område. Mina ben började tappa spänsten. Jag tog till en undergörande energigel med härligt koffein, som jag haft fasthäftad på insidan av shortsen. Koffeinets effekt går att diskutera, det ska väl ta någon timme innan det verkar, har jag för mig, om det ändå skulle hinna verka var innehållet 50 mg, vilket motsvarar en ynka halv kaffekopp (jag hade behövt tre koppar!). Nåväl, sockret borde i varje fall ha gett mig en snabb kick, och jag tycktes förmå att traggla på med snäppet högre stegfrekvens. Smal asfaltsväg blev så mjuk skogsstig, sedan styrde banan av från leden rakt ut i obanad terräng. Här förelåg viss risk för att villa bort sig. Utöver att stigen försvann i vegetationen, var knappt heller snitslarna som arrangörerna satt upp synliga, en del hade hamnat på marken där de lågt halvt dolda i blåbärsris, skvattram och mossa. Jag höll dock korpgluggarna på vid gavel, stint stirrandes efter snitlsar, samt ateljén.

Så här såg leden ut ibland. På vardera sidan av leden,
som du kan ana till vänster om den lilla granen mitt i 
bilden, finns det faktiskt en orange ring.

Istället för ateljén dök P:s gestalt upp i blåbärsriset, vilket för all del var en trevlig företeelse, särskild med tanke på att han förvarnade om ett halvklurigt parti längre fram, där banan delade sig. Efter vad som upplevdes som en evighet framträdde ateljén, nästan dold i de inrullande dimsjoken, lika vackert belägen som i minnet. Futtiga ynka 4 km kvar nu, på en stig som säkert också Engström vandrat på, förbi densammes fiskdamm, häststall och bostadshus, i nämnda ordning. Efter konstnären tillika författarens hemvistområde nalkades den lilla hamnen, nu skymtade jag båtbodarna och runt hörnet på dem började det efterlängtade upploppet, när jag nådde dit spurtade jag som sig bör! Jag var i mål! Det första som slog mig var hur pigg jag kände mig, nog hade jag kunnat ta ut mig mer...I målområdet tog P. emot mig, han var nog tröttare än jag – det tar på krafterna att vara supporter nästan en hel arbetsdag, i timmar räknat! Min placering blev en 2:a plats, Anna vann!

Vid en summering av Jättelångt ska jag erinra mig själv att jag stod inför min hittills längsta löpdistans, en utmaning där jag strävade efter en trevlig upplevelse, och tidsmålet på 7 timmar var underordnat upplevelsen. Jag kan konstatera att jag dels fick ett härligt löpäventyr, dels klarade jag mitt tidsmål. För att nå målet ingick lyckade strategier rörande val av skodon och kläder. Brooksskorna, vanliga löparskor med slät sula och en del dämpning, fungerade oklanderligt, jag var helt förskonad från skavsår såväl som andra möjliga och omöjliga nötnings- eller slitningseffekter av sju timmars löpning. Under långloppen har jag fått lära mig att sådant som fungerar under två eller tre timmar, kan vara helt galet fel ett par nötande timmar senare. Vid Jättelångts start var det en förhållandevis halvvarm typiskt svensk sommarmorgon, så klädvalet, korta tights och t-shirt, medförde inget större huvudbry. Ibland är det mer svårbedömda och luriga väderleksförhållanden. Är det kallt på morgonen, kan det kännas frestande att välja heltäckande på armar och ben, vilket kan bli en pärs senare på dagen om temperaturen når uppåt 12-15 grader. Vid valet av ”vätskesystem”, tog jag bältet istället för camelbackryggsäcken, vilket visade sig bli ”rätt”; det var förvisso en dag som krävde sin vätska, men kontrollerna var många och det var lätt att klara sig med 7 dl medhavd vätska.

Dimman rullade in.

Hur var det med felspringandet? Åtmin-stone 2 bonuskilometer tillryggalade jag vid den andra avstickaren, enligt mina betraktelser av kartor på Internet. Om jag därtill adderar strapatsen på Svärmors-stigen, innebär det att jag passerade 70 km med råge! Hur mycket tid de här  extraturerna kostade mig är det svårt att spekulera i, men...OM jag studerat kartan innan loppet, då hade jag kunnat vara förberedd på de svårorienterade partierna…OM – oavsett förberedelser med kartstudier eller inte – jag varit lite mer observant medan jag sprungit eller vänt om när det plötsligt blev ett stort glapp mellan snitslar eller markeringar… Så hade utfallet i tävlingen kunnat bli annorlunda. Men, som det gamla visdomsordet passande nog säger: det man inte har i huvet får man ha i bena!

Jättelångt och jättekul! Del 3

Jag pustade lättad ut, jag hade undkommit den svårframkomliga terrängen på klippstranden (Svärmorsstigen) och var åter på säker mark, det återstod cirka 15 km av Jättelångts 68 km...

Jättelångt och jättekul! Del 2

Jag befann mig ett par mil in i tävlingen Jättelångt och det återstod 48 km att springa. Efter två mil i sällskap med en annan löpare var jag utlämnad åt mig själv, samtidigt som jag hamnat i en trötthetssvacka... 

Jättelångt och jättekul!

Mitt löparår har utmärkt sig: Förutom fler sprungna mil än någonsin och vinst i Peppes trailcup, gav jag mig i kast med att spränga gränsen för ultradistansen, jag tog steget från beprövade 50 km till okända 68 km.